Mor

Jag är inte bra på det här med att fira ! Heldålig faktiskt. Sociala medier är fulla med hyllningar till MAMMA. Alla mammor framställs som så himla bra.  Både de som har lämnat jordelivet, och de som är i allra högsta grad levande.

Det ligger ute bilder på mammor, det ligger ute bilder på gravar som blivit pyntade med blommor, denna MAMMAS dag. Och som sagt, alla mammor är så enastående bra!

Under eftermiddagens promenad funderade jag på fenomenet. Om alla mammor är sådana supermammor. I så fall är både jag och min mamma undantagen från  de superba mammorna.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Absolut. Men hon hade sina fel och brister. Men jag vet och kommer ihåg, under barndomen och långt upp i ungdomsåren , så betydde hon allt för mig. Mamma var bäst, och jag var livrädd för att mista henne.
När min far, han som jag f.ö. bara var rädd för och inte vågade prata med, hastigt gick bort då min mor var 66 år gammal ... ( oj... bara ett år äldre än vad jag är nu....) så förändrades hon. Då började hennes liv, och mammarollen försvann. Hon började ställa krav på mig, i stället för att fortsätta vara mamma. Jag skulle fixa det ena efter d et andra, baka, sticka, fixa mat, hjälpa henne... trots att hon fortfarande var pigg  och igång.

Kanske är det så att man inte kan förvänta sig att mamma fortsätter att vara mamma, då man själv är vuxen och är mamma. Men för mig hade det varit viktigt att hon fortsatt vara det. När demensen sen satte in, så fick jag bli mamma till min mamma - mor till min mor. Mamma försvann och ersattes av Lilly.
Igår var det 18 år sedan hon somnade in.Då hade mamma varit borta för mig under  ett flertal år.
Första tiden efter hennes bortgång tänkte jag på henne dagligen. Numera ägnar jag henne sällan en tanke.
Ingen god dotter, dålig värdesättare mot den som gav mig livet.... och, trots allt, en god uppväxt, och en uppfostran... ja, som väl kanske har en del övrigt att önska.

För egen del, så har jag heller inte varit någon superbra mamma. Jag började jobba när min första dotter var tre månader ( pappan var hemma fyra- fem månader då), var sedan mammaledig ett par månader, men från nio månaders ålder fick hon vara hos farmor under det att den usla mamman jobbade.
När dotter nummer två kom, knappa två år senare, så fick hon, tillsammans med systern börja hos dagmamma från tio månaders ålder.  Till mitt försvar: Jag hade korta skoldagar, var hemma vid lunch ett par dagar i veckan och då dagmammeperioden började vid tio månaders ålder, så var det bara två dagar i veckan.
Men jag har många gånger satt jobbet i främsta rummet, och säkert missat viktig tid med mina båda barn. Det har jag lite dåligt samvete för, nu när jag borde vara pensionär, och fortfarande värderar jobbet högre än att vara ledig. Varför blev jag en sådan jobbnörd....? Jag valde väl rätt jobb!

Men jag missade att bli supermamman - den perfekta modern.

Att vara mors mor, är jag bättre på det? Jag hoppas det iallafall. Jag tror aldrig att jag njöt av de egna barnen, på samma sätt som jag njuter av dem som jag är mormor till. Kärleken till dem alla, barn som barnbarn, den är den samma... men jag tror att livet som "dubbelarbetande"  ( det var ju så det var) mamma, tog så mycket kraft, att man inte riktigt fick tid att njuta av barnen, när de var små.

Det är synd. Tyvärr så tror jag att tiderna inte har förändrats så mycket, tror t.o.m att det är ännu tuffare att vara mamma till små barn nu för tiden, dubbelarbete och självförverkligande ... det blir inte så mycket barnatid över... om man inte har möjlighet att gå ner i arbetstid och tillbringa den lediga tiden med sina barn.

Nä, mammarollen är inte helt enkel. Var stolta, ni som kan se er som ríktiga supermammor, värda att uppmärksammas extra idag.

Jag hoppas att jag kan finnas som den mamma jag vill vara, så länge jag har kraft att vara det.
Och en sak är säker, det är mycket enklare att vara mamma-mamma! Mormor!

Åttaårig årsdag

Idag är det åtta år sedan, som min mamma utkämpade sina sista timmar i livet. Hon skulle fylla åttio år på sommaren, och hade haft ett ganska bra liv, tror jag. De senaste åren hade hon blivit alltmer dement och bodde de sista tio månaderna av sin levnad på ett demensboende i Dalsjöfors.

Min svärmor är också dement, och hon är helt i sin egen värld. Det var aldrig min mamma. Man kunde föra ett smatal med henne, även om man inte kunde få något djup i samtalet, utan samma frågor och svar återkom gång efter gång. Jag tror att min mamma själv framkallde sin demens och sin ganska snabba död, därför att hon inte vill leva längre. Hennes rygg och ben blev allt sämre, från det hon var 75 år, och när hon inte kunde vara en del av sitt sociala nätverk, när hon inte längre kunde köra bil- ja, då ville hon inte leva längre. En annan anledning vara att så många av hennes vänner gick bort, och då blev livet väldigt ensamt.

Jag hörde en sång av Py Bäckman, där hon sjunger om och till sin avlidna mor. Som alltid, vad det gäller hennes texter, så är den mycket träffande. Jag kan inte hitta texten på nätet, men jag kommer ihåg innehållets två budskap - mamma -dotter konflikten och att dottern ( jag vet inte om det är så med söner, men jag tror att det är likadant) blir en modifierad kopia av sin mamma.

Jag känner helt igen detta, jag tyckte många gånger att mamma var urjobbig - fram tills dess jag under de sista åren fick bli en mamma för min mamma. Då tyckte jag synd om henne. Samtidigt känner jag igen så fruktansvärt mycket från hennes sätt att vara, i mitt eget sätt att vara. Hon var ännu mera öppen och ärlig än jag, hon var många gånger plågsamt uppriktig. Hon ställde upp för alla, hon var social på sina egna villkor, hon var avundsam, hon var envis intill dumhet.... Det är så mycket av det som jag också är, fast jag tycker att jag tonat ner det en smula.....

Under det första året/åren efter min mammas död, så tänkte jag på henne dagligen. Tänkte att jag skulle ringa henne och berätta något .....men det gick ju inte. Jag skrev en bok om hennes liv, jag skrev och skrev, ända tills jag skulle beskriva hennes dödsdag - där tog det stopp, och jag fick tvinga mig igenom återupplevandet. Skickade in manuset till några förlag, bl.a. Demensförbundet. Fick nobben, och nu ligger manuset i en garderob. Och förhoppningsvis på en diskett, som jag borde lägga över på ett säkrare digitalt ställe. Har ibland tänkt; om jag hade varit en kändis, så hade mitt manus direkt blivit antaget - men som okändis, så så funkar det inte så, även om min mammas liv säkert var lika intressant som många kändis-morsors....

Numera tänker jag inte så ofta på min mamma som person, men jag har ännu ljudet av hennes röst i min hjärna. Jag tänker däremot ofta på hennes påverkan på mej och den jag är ... och min påverkan på mina båda döttrar. För allt följer en linje, min mammas sätt att vara, känns ibland igen i döttrarnas sätt. K fick t.ex ett stipendium när hon slutatde gymnasiet ( veckan efter sin mormors begravning) p.g.a. sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande. Jag känner igen det - i flera generationer. J är envis som få, ger inte upp i första taget, ska klara saker!. Jag känner igen det också.

Till mina föräldrars grav åker jag sällan. Jag vet att därunder ligger förmultande kroppar av både mor och far. Men det är inte viktigt för mig... det är de starka minnena som är det viktiga.

Min mor var den starka, min far var en bakgrundsfigur som jag aldrig lärde känna, trots att han levde till jag var 35. Men tillsammans, så har de format mig alldeles otroligt mycket....