Luciafunderingar

 

Så här dagen efter, så kom jag att fundera på alla luciatåg som jag har "producerat". Lite kul att se luciafölje efter luciafölje  komma upp i Facebooksflödets "minnen". De lades ut innan ( det förb-e) GDPR ställde till det. 

Förra året var det ju fortfarande pandemitid, och det stora företaget ( Nexans) på orten, skickade filmteam till skolan för att göra en video och visa i samband med det traditionella lussefikat på företaget. Jag tog en bild på truppen, satte in den tillsamman med två andra bilder i ett "collage" och lade upp på FB/Instagram. Tror ni inte att en mamma till en av eleverna  hörde av sig och undrade om jag bett alla om tillåtelse... och bla.bla.bla... Jag tog bort bilden och tänkte  j-... ja... ni förstår....

Är glad för alla andra bilder på luciatåg, under årens lopp. Det är verkligen kul att se tillbaka till just det året och vilka barn som var med i luciatruppen . De bilder som kom upp i flödet, idag den 14, de "barnen" är en bit över tjugo nu. 

Nej, det där GDPR, det har jag aldrig fattat vitsen med. Gäller ju hela Eu.... men ändå. Vet inte vem den skulle skydda. Förr hade vi ett så bra system i skolan, föräldrarna fick fylla i en blankett där man bl.a. tillfrågades om deras barn fick synas på bild i olika medier. De elever som inte hade okejtas för detta, de visste om det, och gick åt sidan då vi tog bilder.... Inget konstigt med det, tycker jag. Väldigt bra.... t.o.m.

Sannolikt ett otillåten bild. Trots att det är svårt att identifiera något av barnen. 

Fem framträdanden hade vi igår, jag och luciatåget. Under en stor del av dagen var fem-sexans lärare med. Vilket kändes bra. Ett framträdande i kyrkan. För skolan, och för föräldrar /mor/farföräldrar. Tre uppträdanden på Nexans och ett i bygdegården för 150-talet Nexanspensionärer. En rolig dag för oss alla.

Kan ändå inte låta bli att reflektera lite kring förändringar. Det var tre års sedan vi hade "öppet" för allmänheten i kyrkan, det var tre år sedan som vi var inne på Nexans och lussade.

Tidigare så har det alltid funnits ett antal människor från företagets "serviceavdelning" till hjälp.  I år fanns det inte en enda. Ljudteknikern var den ende som var involverad i framträdandena. MEN man hade en ny, suveränt bra, ljudanläggning. Så det blev bästa ljudet någonsin!

En sak som jag sett fram emot då jag skulle vara med såväl inne på företaget som i bygdegården på kvällen, det var att jag skulle kunna norpa till mig två STRUVOR. Det bakverket har i alla tider funnits på Nexans lussefika. I år fanns det inga! Detta trots att företaget går väldigt bra, och inte skulle behöva spara på småsaker.... Inget kaffe var framdukat till pianoklinkaren, då jag kom till bygdegården.... Så någon lussebulle fick jag inte heller. Vilket jag absolut kan leva utan.... 

Men visst fick alla arton barn i luciatåget ( samt vi båda vuxna) rejäl fika mellan två föreställningar och frukt efter en annan. Så jag har inget att klaga på egentligen... Ja, utom avsaknad av struvor. Min mamma gjorde sådana, men jag har aldrig gjort. Verkar bossigt, tycker jag....

Var sin fin julbukett, fick jag och ljudkillen. Blir alltid väldigt glad för vackra blommor.

Funderar vidare och inser att jag varit producent och pianoklinkare i samband med luciafirande på Nexans, i mer än 25 år. Av och till. Under de senaste 10-12 åren mest "till". Det är så roligt, och det är något som eleverna verkligen ser fram emot, så kanske det inte var sista gången detta året heller..... Och det blir så bra! Ingen elev tvingas att vara med, ingen nekas heller. De allra flesta har en sångröst som kan förstärka en grupp av sångare. Ett fåtal kan bli solister...

Under många år, så har samhällsföreningen ordnat luciafirande. Först var det tjejer från åk nio, men under några år så var det så få tjejer som fanns att tillgå, så då fick skolans luciafölje ta över. De små barnen ( F-2) hade dessutom ett framträdande med tomtetema. En lördag eller söndagseftermiddag som samlade många av samhällets invånare, och då även flera lärare ställde upp.

Så sent som förra året, så ordnades lucia i bygdegården. Inte så välbesökt dock... det var fortfarande covid som skrämde många. Under de senaste åren har det dessutom varit svårt att få lärare att ställa upp och hjälpa till. Ja, utom knäppisen Anna-lena då.....

I år så sa man från "skolan" att man inte ville  lägga någon tid ( max två timmar) på helgen för att vara med på samhällsföreningens lucia. Under många år så har f.ö. allt överskott från luciafirandet gått till skolan. Något som vi bl.a.  gjort resor för. (Från Nexans får vi också en rejäl summa.)  Från samhällsföreningens sida, så var det också tyst. Ingen tycktes vilja ta jobbet.

Jag har hört att flera saknat "Lucia i bygdegården". 

Funderar på vad som kommer att hända med lucia. Är den fina traditionen borta om ett decennium? Viljan till ideella insatser, de har absolut minskat. Kanske är det snart bara förskolan som för traditionen vidare. Och dit är det inte många som tillåts komma. Bildförbud, förstås

.

Lucia, det är en fin högtid, tycker jag, Ganska kravlös. Även om någon måste hålla i de trådar som behövs. Hoppas verkligen att den fina traditionen får chans att leva vidare!

Mathantverk

 

Idag har jag ätit  mitt livs godaste bulle. På Erikson Cottage. Favoritfiket bortom allfarvägarna.  Den tredje advent höll man öppet för adventsfika.  Nästa gång man kommer att ha öppet för fika, det kommer sannolikt vara kring fettisdagen.

Denna helt sanslöst goda bulle var bakad på surdeg, kulturspannmål från västgötaslätten, mjölk från Långelycke ( närmaste stora gård),saffranstrådar av god kvalitet, italienska mandlar, äkta vanilj och...

 ...zest från citronträdet i lokalen. Har för mig att det stod i växthuset under sommaren. Numera återfinns det i  den varma lokalen, där såväl bakugnar som pizzaugn värmer upp.

Men visst är det ett riktigt hantverk att lyckas producera ett ytterst välsmakande bakverk, med närproducerade och väl utvalda råvaror.

Har länkat till bageriet och eventplatsen tidigare, men här kommer den en gång till. Väl värd att läsa om.

Köpte med ett par goda surdegsbröd hem också. Normalt finns de att köpa en gång per vecka i någon av de lokala butikerna samt på flera olika reko-ringar. 

Det finns faktiskt ytterligare ett relativt nyöppnat surdegsbageri på bara ett par mils avstånd. Sibbarps surdegsbageri. Har inte besökt det helgöppna fiket ännu, men det får vi se till att göra inom det närmaste.

Eriksson Cottage har vi besökt många gånger. På sommaren är cafeet öppet från torsdag/fredag  till söndag. Det har blivit ett antal cykelturer dit, framförallt med elcykel.

Andra gånger har vi parkerat bilen vid badplatsen, några km bort, och fått en riktigt fin promenad. 

Idag blev det bil hela vägen, ett stopp vid badplatsen... och så tog jag promenaden här hemma.

Under den tid som vi njöt av kaffe och bulle, så kom det flera gäster, som var vandringsklädda och som passat på att ta sig en runda innan man besökte fiket.

Ser fram emot kommande fikastunder på Eriksson Cottage. Utomhus på sommaren. inne i den varma och välkomnande lokalen under kallare årstid.

Hantverk genomsyrar platsen. Brödet, porslinet, blomsterarrangemangen och utsmyckningarna. allt är äkta hantverk.

Hemåt

 

Konstaterade att det är tre månader sedan jag var hemåt. Hemåt hemmahemma, alltså. Idag var det läge att ta sig en tur till Rångedala, Finnekumla by. Bror och svägerska ville ha tallris att julpynta med. Det finns knappast några furor hemmahemma, medan det finns gott om den varan hemmahär, i skogarna i allra sydostligaste Västergötland.

Är så glad att min bror och hans fru har tagit över vårt gamla barndomshem. Det är inte så mycket som går att känna igen, vare sig exteriört eller interiört. Köket är sig ganska likt, liksom vardagsrummet nere. Det gamla finrummet, som stod iskallt på vintern och bara värmdes upp till jul och när det kom "främmande". Nu är det TV-rum och flitigt använt.

Svägerskan och jag tog en promenad, vi gick "runt", precis som jag ofta gjorde med min mor... och mormor. Fast knappast på denna tid av året. Ser man tillbaka till sent femtiotal, sextiotal,början av sjuttiotalet, ja, den tid jag bodde i Backgården, så var det... som jag minns... alltid kallt och mycket snö i adventstid. Absolut inte att man kunde tänka sig att "gå ut och gå". Promenader hörde den varma årstiden till.

Så jag uppskattar dessa promenader i min barndomstrakter. Utsikten från Backgården, den blir jag aldrig trött på.

Och visst är det roligt att träffa bror och svägerska. Det gör jag för sällan... men så blir det när "var och en har sitt"  och tiden bara rusar fram..

Började dagen i Ulricehamn. Staden ligger bra till på väg till Rångedala. Behövde... eller kanske villhövde ett par låga stövlar, som funkar både i lite snö och att ha på sig inomhus under några timmar. Normalt använder  jag kängor i vinterväglag, men ibland känns de för klumpiga.  

En enda skoaffär finns det i lilla Ulricehamn. Skoplus. Brukar  ju handla det mesta på nätet, i sportaffärer eller som "hemförsäljning". Är sällan i en riktig butik. Men skor  behöver man prova. Jistandes vad skor det fanns i butiken. Dock bara en expedit. En kvinna som inte var det minsta service-minded. 

Nu hör jag till dem som klarar mig bra på egen hand, så jag drog fram kartong efter kartong.... provade... och ... som så ofta, bestämde mej för de låga stövlar som jag fick ögonen på alla först. Tänkte när jag handlat klart, att nu har hon en del kartonger att plocka undan efter mig...för är inte expediten service-minded, så blir inte kunden det heller.....

Vet inte om det är tillåtet med tiggeri i dessa dagar. I Ulricehamn, så satt det två stackars frusna tiggare. En man utanför ICA, en kvinna utanför systembolaget. Sa till C-E, då jag gick till bilen och lämnade in de dyra skorna samt en bag-in-box, att jag hade lite dåligt samvete som kunde slänga ut pengar, på det som egentligen inte var nödvändigt, medan dessa fattiga människor fick sitta ute i minusgrader och se människor gå förbi med fyllda kassar.

Han har ett gott hjärta, maken. Medan jag ... som aldrig har några kontanter... gick nerför trapporna till parkeringen med mina grejer, så hade han gett kvinnan utanför bolaget en femtiolapp....

Fika på anrika Gunnars konditori. Mängder med fikasugna, trängdes på det lilla cafeet. 

Ville förstås se den omskrivna Ulricehamns-bocken ( lokaltidningar) innan vi åkte vidare.

Väldigt fin tyckte jag, även om den sannolikt inte är lika imponerade som den välkända Gävle-bocken.

Skymningen föll, då vi begav oss hemåt. Hem hit till Stockremma, alltså. Bra att två ställen som man kan kalla hem.

As time goes by...

 Oj, vad tiden går!

Har en femårsdagbok, där jag brukar notera några korta ord dagligen. Samt anteckna något om vädret. 

Upptäckte att jag inte antecknat något sedan i söndags.  Varvid man( jag) glömt såväl väderläge som vad jag haft för mig i början av veckan.

Tror dock att jag kan anteckna "grått" "mulet" och några minusgrader för de flesta av veckans dagar.

Fem cm lätt snö, har dessutom fallit ut från de gråa skyarna. Världen har blivit vit.

 

 

Det är gott att det inte är mer snö, än att det går lätt att ta sig fram på skogsvägar och stigar.

Hoppas att det fortsätter att vara framkomligt. Det gör tillvaron betydligt trevligare för skogsnörden. 

Visst går det att pulsa fram i decimeterdjup snö också. Men det är jobbigt, och så blir man rätt blöt i kängorna när snön tränger ner där.

Vindkraftverken snurrade så sakteliga runt, då jag tog förmiddagens promenad. Det finns 13 stycken som är synliga från byvägen. Så mycket elkraft lyckas de inte producera just nu.  

Heltokigt att vi ska ha så högt elpris. Heltokigt att el har blivit en export-importvara med marknadspris. Här borde de som styr kunna påverka prissättning!

Vi har haft bundet pris under lång tid. Senaste avtalet gick ut för några månader sedan.  Maken såg till att vi bytte nätbolag och fick till ett nytt bundet pris. Högre än det förra, förstås, men långt, långt under de dagspriser som rått de senaste dagarna.

Tycker så "synd" om de villaägare som kanske kommer att få en tiotusenkronorsnota för en månads elanvändning! Lika tokigt är elstödet. Vi kommer att få tillbaka 4500 kr ..när pengarna nu kommer. Vi hade ett lågt bundet pris för tiden som avses. Inga höga räkningar....

Det är ju de små företagarna dom behöver elstödet! Betydligt mer än villaägarna!

Fullmånen har lyst upp nätterna under veckan. Nästan dagsljus... men lite för kallt för  att lockas ut på sen kvällspromenad.

Kalla decembermorgnar ger vackra "himmelsfärger". 

Bara att försöka njuta av det som är positivt med denna årstid.

Har träffat gamla kollegor i eftermiddag. Trevligt! Körde de en och en halv milen hem från Tranemo genom ett julpyntat vinterlandskap. Många vackra ljusinstallationer fanns längs vägen. Samt en våldsamt blinkade gransmyckning i grönt, gult och blått.

Vad som är smakfullt, ja, det har man definitivt olika uppfattningar om.

Miljöbyten

 

Sitter med mobilen i handen och slötittar på hur Brasilien spelar ut Sydkorea. Kan nog bli Brasilien som tar hem VM-titeln.. Eller möjligen Frankrike.  Säger den här icke-experten. 

Två meter från min bekväma öronlappsfåtölj, blommar nu tre "billighetsamaryllis". De blev verkligen fina de också. 

Funderar på hur man som frisk, rörlig person rör sig mellan olika platser under en dag. Känner hur tacksam jag är, över att vid sextionio års åldern ha möjlighet och förmåga att förflytta mig från olika miljöer dagligdags.. och för egen maskin.

 Den här bilden är från igår. Promenad på en av de vanliga rundorna. Jägarna har sannolikt haft grillfest.

Miljö skog byttes ut mot..

...miljö värdshus.

Värnamofamiljen har bjudit oss på julbord under ett antal år. Igår prövade man ett nytt ställe... Vad det gäller julbord, alltså. Hestravikens Värdshus, beläget vid Nissans strand ett par kilometer från Hestra.

Egentligen är jag inte förtjust i "blandmat". Maken gillar dock, och jag tycker att sill och lax i olika former är välsmakande. Så det är därifrån jag hämtar det mesta av det jag äter., när det kommer till "blandmat"/julbord.

Mätt blev jag, så att det räckte tills i morse.

 Kul att se hur bra killarna skötte sig på värdshuset. Riktigt restaurangvana redan... 

Fast det är klart... lite julsånger bjöd de intilliggande gäster på....

Det blev en lugn kväll med bokläsning, slötitt på fotbollsmatcher och mer koncentration på streamingen av "Så mycket bättre". Favoritprogram!

Måndagrn började i miljö gym. Massor av svartfärgade maskiner, bara att välja dem man gillar. Och som man tror gör nytta.

Fika hemma, lite pianoklink...jullåtar... och sedan miljö skola. Två lärare som vabbade på "min" lilla skola. Största delen av dagen kunde man lösa på skolan, men ett pass var svårt att få ihop. Pensionerade läraren inkallades.  Helt ok att  taden några minuter långa bilturen till skolan, 3 km bort, för en och en halv timmes jobb.

Snabb lunch, maken hade fixat korv stroganoff.

Miljöbyte igen. 

Ut i storskogen. Är man skogsägare i våra trakter, så har man ganska stora arealer. Gallring på det yttersta området var aktuellt. Vedön. Maken visste inte riktigt om han varit där. Tanken var att leta upp denna halvö, omgiven av mossar.

Rena äventyret. Hittade dit, genom att gå en väg som maken kände till och sen vika av från den. En bra bit att trava i nysnö. Kul att beträda ett område, som jag inte besökt alls. Visst var de drygt femtioåriga träden...som fått växa alldeles för sig själva sedan tidigare generation planterat dem... mogna för gallring.

Konstigt nog så vi nytrampade spår i snön. Långt ut i "tassemarkerna". Var det månne en representant för Vida, det företag som anlitas för att ta tillvara timret, som varit ute.

Såg var mannen ( stora fötter) hade vikit av från "vår" väg. Vågade inte ta den vägen, utan gick tillbaka i våra spår. Säkrast så...

Gick och gick...jo, det var rätt väg...men plötsligt kände vi inte igen oss. Vi gick i andra spår än våra.... Var var vi? En äldre plantering!  Som borde gallras! Så här ska det inte se ut! Och där... En stor sten som jag såg för en stund sen. Vi var tillbaka på Vedön! Hade vikit av från våra spår och gått i de andra spåren, bakåt.

Skymningen började falla. Långsamt.

Tog upp mobilen. Lantmäteriets karta. Kände mej lite säkrare då jag hade koll på den blå pricken, som visade hur vi rörde oss genom terrängen.  Lite otäckt började det dock bli. Mest för att det snart skulle bli mörkt. Kändes dock tryggare då vi kom till platsen där vi tagit in på fel spår. 

Vi hann hem innan det blev mörkt. Men nästa gång jag går till Vedön, så ska jag/vi ha långt till solnedgång.

Tre helt olika miljöer idag. Man känner sig behagligt sömnig och rätt nöjd med sig själv.

Snart dags för sängen! I morgon är det tidig väckning, för det är tisdag, och vi beger oss till miljö liten hästgård och rymligt hus med leksaker i precis vartenda rum...

Dörrkrans och örongodis

 

Idag har det kommit upp en dörrkrans 8på ytterdörren. Jag tycker att den är så vacker! Kvinnan som sålde dörrkransar på lilla julmarknaden på "Centralen" i Tranemo, berättade att hon hämtat allt till sina kransar från naturen. 

Den klart bästa kransen som hängt på vår dörr!

Övervägde om jag skulle låta en av gamla kollegans, Eva-Karin, tomtar få följa med hem också. Men sansade mej... insåg att jag inte hade någon riktigt bra plats att ställa den på.

Mina... och några av era också...bloggkompisar, äkta paret Barbro och Tony, flyttade till Tranemo för ett halvår sedan. Har aldrig lyckats stöta på dem, trots att jag är i samhället lite då och då. Men i dag så! Kände igen Barbro direkt, och Tony var heller inte svår att känna igen.

Det blev ett trevligt möte, där jag även fick träffa deras lilla familj med barnbarnet M i centrum.

Härliga människor!

Åkte direkt till nästa julmarknad, i lilla Mossebo. 

Var lite kaffesugen och inledde besöket med att gå in i fikahuset. Kom fram till att serveras kaffe i pappersmugg, så kan det lika väl vara. Kaffe bör serveras i porslin. Förstår att det är besvärligt med disk...men med lite go vilja så skulle det säkert funka.  Vatten fanns ju att tillgå...

Tomten fanns på plats under förmiddagen. Hade godis med sig till de ( fåtalet) barn som var på marknaden. 

Ulla-Britt ( 85+) var på plats och sålde hemskickat. En annan nära bekant, mamma till Karins bästa vän, sålde också blandat hemskickat samt sylt av olika vilda bär.

Stickar gör jag själv. Syltar och saftar likaså.Så jag var ingen bra kund. 

Honung framställer vi inte. Så det kom med några burkar biprodukt hem. Samt några "utfyllnadsjulklappar" till barnbarnen, inköpta i "loppishuset". Bra med spel och pussel i second hand.

På eftermiddagen återvände jag till Mossebo.  Musikgudstjänsten i den vackra 1700-talskyrkan lockade.

Sofie Gunnarsson kommer från grannbyn Ambjörnarp ursprungligen. Hon är musikalartist, har medverkat i Mama Mia, The party och hade huvudrollen som Belle i "Skönheten och odjuret" på Malmö Opera för några år sedan.

Pianisten, Daniel Fält, är en gudabenådad musiker. Han bodde i vår lilla by, med sin musikaliska familj, under några år. Numera är han bl.a. träblåslärare på kulturskolan i kommunen.

Snacka om örongodis! 

 

Konstaterar att jag trivs bra i kyrkan. Tror att det beror på att man bara får vara under en längre stund.  

Mossebo kyrka har mycket att vila ögonen på, med alla sina takmålningar.  Men det är vilsamt och njutbart i alla kyrkorummet, även i kyrkoruiner ...under sommartid 

Har kanske en andlig ådra i mig. Borde odla den lite mer....iallafall när det är musikgudstjänster.

Känslan

Taggtråd! Nä, det inger ingen positiv känsla. 

 Hade sämsta jackan på, så en reva hade inte varit hela världen. Men känslan av att de otäcka taggarna fastnar i både jeans och jacka, och att man sitter fast, den gör att jag blir så irriterad på att man inte tagit bort tråden och öppnat upp, nu när betessäsongen äntligen är över.

Det var i allafall en go känsla att efter ett halvår, med otäcka kreatur i vägen, kunna gå den fyra kilometers runda, som jag gått så många gånger under årens lopp.

 

Men, hoppsan, det ser inte alls ut som det brukar. Flera hektar skog har avverkats under hösten. Men den gamla skogsvägen, den finns kvar. Bara åverkad av skogsmaskiner på två ställen.

Det har avverkats skog som aldrig förr i vår by, under de senaste åren. Men så är det ju, är skogen mogen för skörd, så ska den skördas.

 Man vänjer sig snart vid de nya vyerna. 

  

Lite tråkig känsla att kantarellställena försvinner.  Fast än så finns det så att det täcker våra behov.. och lite till.

Men känslan när maken och hans bror tog ner gammelskogen och ödelade byns sista linnea-växtplats, den har ännu inte försvunnit, trots att det gått flera år.  Så besviken, att man inte gjorde något för att rädda den lokalen.

Den här gamla, halvt förfallna, ladugården har gått som "seriebild" på bloggen. Idag kom jag äntligen från "rätt" håll.

Apropå serier, så ser vi ganska ofta på sådana, i vårt hus. Har just kollat klart "Vuxna människor " . Riktigt underhållande!

"The Crown" lär väl inte överensstämma helt med verkligheten, men visst ger den lite inblick i brittisk nutidshistoria. "Nattryttarna" gör mig smått förbaskad.På dem som tar parti för den elake och framförallt för den tv-snyfthistoria som blev katastofal för de drabbats av hans övergrepp. Alla avsnitt är inte ute på Svtplay ännu. Hoppas att slutet blir ok... 

Har inte läst boken som serien bygger på.

Den alla hemskaste serie som jag sett det är "Försvunna människor" . Den kryper verkligen under skinnet på en. Har det sista avsnittet kvar och känslan inför att se det, ja, den är fylld med obehag. Men visst ska jag se slutet, även om jag får kika mellan fingrarna ibland...

Visst blir man glad av att se blommor i vintertid. Julrosen har levererat i många år 

Och känslan av att komma in i ett nystädat hus, den är inte helt fel heller. Doften av förmiddagens rengöring med linoljesåpa, den hänger fortfarande kvar. Klart njutbart!