Returresa

Det finns platser som man  bara känner att man måste återvända till. Platser, där man  inte blev mätt på upplevelse, trots att  upplevelserna och vackerheterna stod en upp i halsen, vid förra besöket. Men man blir hungrig igen, och på Hökensås kan man nog bli hungrig många gånger.

C-E fick snällt åka med. Det var ju han som också skulle få se det fina.
Inga problem.
- Vi åker också gärna med, sa hans syster... och menade då att även hennes make, min/vår svåger Roger, skulle komma med på ett hörn. Jättekul, tyckte jag.
- Var det inte i närheten av Hökensås som det skulle finnas en grav, där någon obekant såg till att det alltid finns färska blommor? undrade Helena. Jag såg ett program i TV.
- Visst, sa jag. Vi börjar där.
- Hoppsan, sa hon, var det SÅ nära.

Området kring Falks grav är riktigt vackert och suggestivt. Hit kan man komma många gånger. Skönt att inte vara ensam, för lite läskigt är det allt här!

- En SAAB, sa männen. Jag kan inget ( väldigt lite) om bilar, så jag sa inget emot.
Däremot undrar jag hur länge bilvraket ska stå kvar. Och vem som har ansvar för att det förs bort. Eller hör det också till platsen, för att förhöja den lite läskiga känslan?

Vi åkte tillbaka längs Göteborgsvägen.  (!)
Klockan närmade sig elva... och det passade alldeles utmärkt att fika vid en av de många fikaplatserna, som finns vid Hökensåsvattnen.
Nordvattnet hette detta, och en geocache hittades dessutom före fikat och en efter fikat.

Nordvattnet, det är en riktig sjö. Och på en sjö kan man ta sig fram i eka. Nu hade vi inte den möjligheten... det blev att fotvandra eller bilåka. Mixen av de båda sätten att ta sig fram, den visade sig vara väldigt bra i Hökensåstrakten.

Svåger Roger hade med sin egen gps. Den är aldrig använd i geocachingsammanhang, utan bara i samband med jakt.  Han knappade in koordinaterna till de gömmor jag tänkt att vi skulle besöka, och tyckte nog att det här med geocaching var helt ok. Grymma falkögon, det hade han också.

Frågan var, befann vi oss i Västergötland eller i Småland?
Med tanke på vilken blomma som visade sig för oss, så var det allt Västergötland.
Det visade sig så småningom att ljungen även börjat gå i blom på andra sidan gränsen.
Ganska häftigt egentligen... vi bor ju i gränstrakterna mellan Västergötland och Småland. Åker vi ca 10 mil norrut ( nordnordost) - eller drygt 6 mil fågelvägen - så är vi i samma situation.
Knepigt!

Nästa stopp, det var Kroksjön.
Här skulle vi ta rundan runt sjön, hade jag planerat. ( Ingen emotsatte sig mina planer f.ö..... tar det som bevis på att jag lagt upp en ganska bra rutt, med varierad natur... och med lätthittade geocacher)
På med vandrarkängorna, tyckte Helena.
Idag hade det egentligen inte behövts. Det var torrt och fint, på såväl stigar som i riset.

Storlommen hade en enmansshow för oss.  Det var rena turen att jag fick med honom på bild, för han försvann snabbt under vattnet och kom upp på en plats, en bra bit där ifrån. Små fina fiskar hade han i näbben! Lunchdags för storlom.
Kul att stå och kolla på. Speciellt som man ännu var mätt på stekt äggmacka....

På flera platser, där det var lite mer öppet, blommade skogskovallen för fullt. Visst har vi den blomman hos oss också, men inte i sådana mängder samtidigt. Vi körde förbi platser, där det lyste helt gult. Vackert!
Tycker dessutom att Helenas hår är så vackert.Att man kan få så jämnopigmenterat hår... och att man då inte envisas med att färga det. Jättefint, tycker tanten, som ännu inte kommit riktigt dit... vare sig i mod eller hårfärg. Ser fram emot den dag, då mitt hår också fått så här fin färg!

Stora har fågelungarna blivit. Sommaren är långt framskriden, det är tydligt. Idag har Margareta namnsdag. Fruntimmersveckan är inledd. Skickade f.ö. en namnsdagshälsning till äldsta dottern. I morgon får hon en till.

Kroksjön bar verkligen skäl för sitt namn. Den såg ut som en krok. I själva kroken var det fullt med näckrosor. De hade inte riktigt slagit ut ännu, men var på god väg. Om en vecka måste här vara himmelskt näckrosvackert.

Försökte få en närbild på några... men trots att det var "bästa" kameran som fick lufta sig idag, så var det svårt att få till bra bilder. ( Varvid jag kan tänka mig att jag vill ha en annan, bättre, bästakamera...)

De naturliga installationerna runt sjön, de är det mycket enklare att få snygga bilder på. Gillar verkligen träkonstverken som framträder lite här och var. En häger? En pomperipossagubbe?  Plats för fantasi.

 
 - Har ni varit vid Lövkulle? frågade Birgitta ( bojip) mig och Inga, då vi besökte Hökensås och Falbygden för tre veckor sedan. Då när jag fick sådan Hökensåshunger...
Det hade vi inte. Vi kunde inte hinna med allt!
- Där är det verkligen fint, precis som att gå i en adventsljusstake, sa Birgitta. Jag rekommenderar er att göra ett besök.
Rekommendationen tog jag till mig.
Stopp nummer fyra, det blev tre geocacher i adventsljusstaken.
Och en vackerhetsvandring.

Nog för att vi har en hel del renlav i våra skogar, och i Helans och Rogers skog, finns en av de vackraste lav och mossplatser jag vet. De stora områdena av lavar  i olika former och färger, och lite mossor däremellan, just här vid Lövkulle var ännu vackrare. En annorlunda värld.

Tallört, det finns det lite varstans. Även i en adventstakenatur.

Bara väntade på att en liten tomtenisse skulle uppenbara sig... men det gjorde den inte.

Det enda som syntes, det var två gravt medelålders män, som vandrade från adventsljusstakerenlav in i adventsljusstakelingonris.

Lunchdags!
Dagens sista stopp i Hökensås, det gjorde vi vid Södra Laxagölen.
C-E hade haft fullt sjå med att fixa kycklingsallad till oss alla.Den smakade utmärkt.
Utmärkt var det också att veta att det skulle finnas ett matbord till den som ville äta lunch. Det finns det vid varje sjö. Här var det av modell megastort... ett riktigt långbord. Södra Laxagölen hade dessutom ett antal bänkar med utsikt över sjön. Antar att här måste vara en plats för större begivenheter.

Södra Laxagölen, det var verkligen en göl.  Men med en fin och vattennära stig och fem geocacher.
När jag och Inga var på vårt Hökensåsäventyr, så träffade vi tjejerna i tjejligan. Malin och Birgitta blev även jag lite mera bekant med. Titti och Lena pratade jag inte så mycket med.
Iallafall så är det dessa fyra tjejer som lagt ut alla ( utom en) av de 18 cacher som vi letade upp idag. Även cache nummer 18 var en tjejcache. Jätteroligt att logga just dessa cacher, som de trevliga tjejerna lagt ut. Det var lätt att hitta dem, och det var deras tanke. Naturupplevelsen är prio ett, geocacherna är dragplåster och bonus.

Tror att det är en jungfruslända, men är inte säker. En slända är det iallafall..... ett av naturens vackraste skapelser, tycker jag.

Ser ni fisken som slår? Ja, inte fisken... men spåren av den.
Tycks som även de små gölarna är fiskrika... det plaskade till rätt så ofta.
Laxagölen..... lax?... regnbåge? ... eller en gädda?

- Jag får ge min svåger koordinaterna till denna plats, sa svåger Roger.
Hans svåger gillar att plocka blåbär. Det fanns det gott om i hela Hökensåsområdet, och tätare och tätare växte de, ju länge öster ut vi kom.
Blåbär passar bra som efterrätt också. Så fick det bli för oss.

Ännu en installation. Sjöodjuret. Laxagölskrokodilen. Åh, vad jag gillar naturens formationer.

Ett fåtal hjortron fann vi längs sjön. Jag hittade ett alldeles gult och moget. Det smakade gott. Det var längesedan som vi kunde plocka hjortron på våra mossmarker.

Sista cachen för dagen, det blev ett backpass. Lättare att gå uppför än nerför, tycker tanten.
Kul förresten att kolla lite på loggarna.... forjoi stod det i några.... ardbegh10 ( ska visst vara en whiskysort) stod det i några.... och i nästan alla fanns det en gul markering...nordvästra Smålands cachekung ( han med alla sjöarna) hade också varit på besök.

Kändes som alla var nöjda med Hökensåsbesöket. Tack vare tidigare rekognosering, så kunde jag visa stora delar av det fantastisk vackra naturreservatet,

Vättern såg vi också genom bilrutan, under det att vi åkte från Rödån till Habo,

Ett stopp hade vi kvar på vår resa.
Nu handlade det inte om geocacher, utan om godis.
Färskt godis, direkt från fabrik... det är inte dumt.

Inte hemgjord glass heller.... framförallt smakade den vita glassen riktigt bra. Bananglass med mörk choklad. Glassen med choklad och nötsmak, den var inte dum den heller.

Ska man nu sätta i sig en massa onyttigheter, så ska de smaka gott. Tycker den glada tanten...

Hennes sällskap höll med!
Tack Helena, Roger och Claes-Erik för en kul semestertur.

- Var har du varit på semester? - I Blåhult. Två gånger! Returresa alltså,'

Långsamhetens lov

Tog en långsam cykeltur på eftermiddagen.
Det finns en del växter kvar i skolan. De behöver lite vatten då och då. Sannolikt skulle de även behöva lite näring... och bättre ljus än vad de får i ett fönster med tonat glas i nordostläge.

Nu överlever växterna år efter år, trots detta. Långsamt växer det, och det får de absolut lov att göra... blir betydligt enklare att sköta om, jämfört med de snabbväxande ogräs som jag har här hemma.

Funderade på om det har varit ett långsamhetens lov, så här långt.

Fast långsamt har det inte kunnat vara.  Jag har minsann sett till att ha full fart genom tillvaron, de flesta av dagar av de fem veckor, som ledigheten hittills varat.
Men det känns länge sedan som vi lämnade skolan för sommaren, och ändå är det tre veckor kvar av ledigheten. Kanske det är för att man hunnit med en hel del roligheter, som det känns som ett långsamt lov.

Om jag börjat klättra på väggarna?  Nejdå... men jag medger att det funnits dagar, då jag tänkt: Skolan kunde gott börja i morrn!

De senaste dagarna har jag inte gjort mycket.... eller kanske har jag...
Det har varit långa dagar... utan stress... det måste väl vara det som menas med att vara i nuet, att utföra långsamhetens lov.

Torsdag- fredag i Halmstad.Tillsammans med Johanna och Martin. En tur till stan, lite geocaching på gångavstånd till stugan, lite spel, lite läsande, lite promenad, boule på boulebanan, pilkasting på toalettväggen.....
Hemma igår... bokläsning, gräsklippning, mystlösning....
I lugnt tempo....

Tre dagar med härligt sommarväder f.ö. ... torsdag, fredag,lördag.  Utomhusvarande med kvalité.

Tänkte på det under cykelturen, att jag någon gång för ett antal år sedan var på en föreläsning med rubriken "Långsamhetens lov". Owe Wikström hette/heter han som föreläste för ett antal kvinnor på Pulsen i Borås. Det var på den tiden som det ordnades 4-5 föreläsningar per termin, à ca 300 kr styck. Försökte unna mig att åka på några av de som var mest intressanta. Idag finns inte dessa föreläsningsserier kvar... tidtypiskt, skulle jag vilja säga.
Vi har/tar inte den tiden att sitta ner att lyssna på något intressant.
Jag undrar vad vi egentligen gör. Tills för några år sedan så träffades vi gamla kollegor från Dalstorp varje sommar... och någon gång däremellan. Senast det var en sommarträff, det var när vi var i vår lilla stuga för två år sedan. Efter det så har det varit dåligt med mötestillfällena.....
För att inte tala om allt som byborna gjorde tillsammans förr... idag gör vi absolut ingenting ihop... pratar knappast med varann....



Har sparat ett par fullklottrade föreläsningsanteckningsböcker. Letade fram föreläsningen om "Långsamhetens lov". Den var från februari 2006. Nästan tio år gammal. Men inte inaktuell, tvärtom.

Owe Wikström framhöll viktigheten att leva i nuet, att försöka sätta glans på tillvaron, att se tillvaron som den är och förhålla sig till det. Tycker nog att jag lyckats ganska bra att leva i nuet under sommaren och njuta av den fina naturen. Fast visst återkommer vissa ältsaker, sån´t som jag inte kan påverka. Vad ska min hjärna hålla på med sådant onödigt arbete för?
Väldigt bra för hjärnan att läsa böcker eller lösa problem, ( korsord, sudokus, mystar i geocaching... eller sticka/virka)så att den har något vettigt att hålla på med. Eller ta en långsam tur på en cykel och njuta av de otroligt vackra vägrenarna....



I mina anteckningar från föreläsningen om Långsamhetens lov,så läser jag.
"Media skapar idealen. Den visar inte verkligheten, men den skapar en verklighet som inte är den verkliga". Sant! Visst har unga människor under överskådlig tid påverkats av det som media anser vara det sanna, men idag gäller det  även äldre människor. Man lever sitt liv genom andras förväntningar och mediers ideal. Inte undra på att man blir olycklig.



En långsam lov längs glädjefyllda vägrenar, det gör att otillräcklighetskänslan luras i väg för en stund.

En långsamhetens lov, visar denna kreativa vägskylt.

Tänkte på pappan som satte sin dotter på motorcykel, och sedan krockade med en bil, så att dottern förolyckades. Den mannen kan nog aldrig mer tröstas.  Hur tänker man, vilket ansvar tar man, då man tar med sitt barn där bakpå en mc, på en högtrafikerad väg?

Långsamhetens och förnuftets tankar borde också lovordas. Vi andra har haft tur!

Kornas tempo borde vi alla ta efter någon gång ibland. Bara vara, vila, äta och tugga maten en extra gång. En dag varje månad, kanske rent av en dag varje vecka..... Tror att det fanns ett skäl att skapa en vilodag i veckan.

Lupinerna har tagit till sig det där med långsamhetens lov.... aldrig har de väl haft en sådan långsam och utdragen blomning som denna sommar. Och än är den inte över, det lovar de ännu knoppnade blommorna.

 Min hjärna har också anammat detta med långsamhet, och gått över till sparlåga, minst sagt.

Var inne i skolan, stannade sedan till och fotade samt gick en bit i en backe... men märkte inte att jag hade olika skor på.... min egen på vänster fot och C-Es två-tre nummer större på den högra.

Bra att få skratta åt sig själv ibland.

Vackerheten är slående på den kuperade rundan.

När jag passerade en av byarna, gåendes i den övre delen av den långa, sega backen, kom husets fru mot mej och sa: - Tänkte just på att jag inte sett Anna-lena cykla förbi en enda gång i sommar.

Så glad man blir, då någon tänker på att man finns.

Nu har jag cyklat rundan en gång tidigare under denna vår/sommar. Det var precis efter det att spinningsäsongen avslutades, och jag hade inte kommit in i långsamhetskänslan, utan trampade på uppför hela långa backen, utan att bli sedd.

Förhoppningsvis kan det bli ny förbipassage framåt veckoslutet. Har inte cyklat Lagmanshagarundan ännu..... och en långsam tur runt den fina sjön.... den hör till sommarnjutningsmåstena.

Långsamt kommer regnet i från väster, det ser jag genom fönstret. Långsamt blir kvällarna allt mörkare, Inget jag vill lovorda, någon utav företeelserna Men regn i lagom mängd, det behövs... och efter den vackra sommaren, så kommer den lika vackra hösten....

I morgon är planen att vi, tillsammans med Roger och Helena, ska ta oss till Hökensås och göra några vackerhetsvandringar runt ett par av sjöarna. Långsamt och varande i nuet.

Cykelcaching

7, 5 km hemifrån. Visst kunde man cyklat dit... men det gäller att spara på krafterna.... och sedan C-E genomgick en större operation för elva månader sedan, så behöver han fortfarande träna på att sitta på en cykelsadel. Alltså cykel i bil, parkering på lämpligt ställe, inte långt från gömma 1 på rundan kring Hagasjön.

Det finns en känd cachare som har nicknamnet 1000sjöar. Jag gillar också vattenvyer av alla de slag, men mest av allt gillar jag nog att i lagom mak cykla fram på grusvägar och skogsvägar. Kanske borde jag byta namn till 1000skogsvägar....eller iallafall 100....

Rundan kring Hagasjön är verkligen perfekt för cykling. Det är en ordentlig runda. Den känns lite lång att promenera, framförallt så tar det tid. Synd att inte cachebeskrivningen berättar om rundans längd... men enligt en logg som finns, så ska den vara över en mil.

Längs vägkanterna blommade det för fullt. Favoritblommor, blåklockor och prästkragar bl.a.

I cachebeskrivningarna till rundan kan man läsa att den inte är lämplig för bilcaching.
På vägen finns två låsta vägbommar, så det är inte möjligt att ta sig runt hela med större fordon än mc.Via småvägar kan man nog komma nära en hel del gömmor. Synd tycker jag, att ta bilen, man missar så mycket av den vackra naturen och de extra små guldkornen.

Att Vikavägen ingått i den forna infrastrukturen, det vittnade de gamla skyltarna om.

Högt över tanten och gubben hennes hängde dagens enda omöjlighet. Klättra sex meter på en kal stam, det kan jag inte begära av en sextiotvååring med påse på magen. Eller hans hundrakiloskärring. Skulle vara intressant att se hur de riktiga klättrarna gör, de som tarzanlikt svingar sig kring i uppkastad lian..

Ytterligare en miss gjorde vi. En fejkad sak skulle vi leta upp med en nollning mitt på vägen, Dagens längsta och dagens enda misslyckade eftersök, blev det. Men vi var i gott sällskap.... höjdarnamn som Linsrille, Krösa och 1000sjöar hade också gått bet. Bra fejk tycker jag bilden visar ... men någon burk... njet.
Limmaredskillar med ögon på skaft hade dock funnit det gömda, liksom några damer, vars alias jag tidigare inte stött på. Retar mig att vi inte fann det vi sökte..... får åka tillbaka framåt hösten... det brukar vara lättare att hitta fejkade saker, då grönskan dragit sig tillbaka.

En extra vägbom fanns det på vägen...... bra att även de bilburna får sig lite motion.

Hörde i radion att  lupinerna håller på att ta över och utrota en del naturliga vägkantsväxter. Lite mäktigt är det i allafall, att ta sig genom lupinfälten, som trots att det är mitten av juli, har en del fägring kvar.

Ett par torpställen låg längs Vikavägen,  Inte helt fel att ha som sommarplats.... eller är det kanske en extra fin jaktstuga?

Det bor ju berömdheter längs Vikavägen. Malmqvist och Olsson, Siw och Fredrik. Cyklade här för ett antal år sedan, bl.a i hopp att få se berömdheterna.Det visade sig att de gömt sig bakom ett stort plank. Idag var planket borta... och stuga + gäststuga synliga helt nära vägen. Blev ingen bild på stugan, för jag fattade inte att det var kändishuset förrän en bra stund senare. Utsikten från huset fångade jag i farten.

När rundan hade kommit ut, för två veckor sedan, så kollade jag på loggarna. Dessa visade på ett antal inte hittade gömmor. Bl.a. beroende på att det var väldigt få hintar till de sexton gömmorna. Dessutom var koordinaterna inte helt ok på några ställen.

Blev lite besviken då jag insåg att det skulle vara en svår runda... jag avskyr ohintat, om det inte är självklart var burken ska finnas... eller om man vill ha en svårighet på 3.5 eller mer. Av denna anledning så skickade jag ett mail till cacherundedesignarna Team Ardalen/Uhlin och bad dem lägga ut hintar. Det hade de gjort på de ställen där hint behövdes. Dessutom var koordinaterna ändrade, och det var egentligen bara ett ställe som det var svajigt på... men där fanns det en hint i stället... och då är det ok, tycker jag.

Här var det ohintat... en stig att följa... MEN är verkligen burken HÄR????

Att det varit betydligt mer bebyggt runt Hagasjön förr i tiden, det vittnade de tydliga torpställemarkörerna om. När jag kommer till sådana här platser, då kommer funderingarna... hur såg det ut här... vilka byggnader fanns.... vem bodde här... finns det några ättlingar från Hagenstorp kvar idag..????

 Stora blåklockor fanns det gott om, och på flera ställen. Blev lite sugen att plocka en bukett av de ståtliga blommorna... MEN vad skulle då andra cachare vila ögonen på.... och hur skulle de hålla sig fräscha ända hem... ? Vi hade ju fortfarande nästan halva rundan kvar.

Med tanke på att letandet på intehittarstället tagit sin tid, så hade den drygt halva rundan tagit en bra stund, cykel till trots. C-E hade, som alltid, fixat fika... och jag kunde absolut hålla med om att det skulle smaka gott med kaffe och äggmacka.
Sjöutsikt ville vi ha... men den var inte så lätt att komma till, det var för det mesta lite träd i vägen.

 Vi parkerade cyklarna så nära sjön vi kunde, och försökte hitta någon bra sittplats i det täta halvgräset.

- Vi får väl klättra upp i älgtornet, sa jag. Jag, den fega tanten, vågar nog.

Det gjorde jag....fikat smakade bra... tror jag....

 ... lite spänt var det väl...

...nervägen var värst...  men sjöutsikt, det hade vi!

Cykelturen fortsatte och bjöd på ett par väldigt fina och arbetade gömmor. Mycket bättre än vad jag vågat hoppas, efter att ha läst de första loggarna.

Vid Hagagården kom vi ut på kommunalväg, en riktig grusväg, som sannolikt sköts av den egna vägföreningen. De hade skött den bra, tyckte jag... hård grusväg utan slirig småsten.

En levande gård fanns det i Haga... och kreaturen de hade det riktigt gott, i det fina sommarvädret.

Loggade lätt de sista gömmorna. Fjorton funna, en omöjlig och en ofunnen. Bra facit... och en klart rekommenderbar runda. Tar ju ett antal timmar till fots.... tog knappa tre timmar på cykel... med ordentlig fikapaus och långsam cykling.

Sa hejdå till C-E och bestämde mig för att fortsätta  cykelturen ända hem.

Fortsatte på grusväg och skogsväg.
Andlabo heter en miniby, med tre fyra hus. Cyklade snabbt vidare då tanten i fönstret hade span på den konstiga varelsen som stod på vägen utanför hennes hus och fotade....

Jag hade span på växterna längs vägen.... det fanns rikligt av dem, och ännu mer rikligt av slåttergubbe/slåtterfibbla.

Stannade till vid Ryfors kvarn och njöt av vatten och växter.

Rakt över väg 156 bar det och genom Östra Ryda by. En väldigt livaktig by med många nybyggda eller nyrenoverade hus, och med många barnfamiljer.
Brudborstarna stod i solen och njöt av det fina 20-gradiga sommarvädret. Perfekt för både växter och människor, inbillar jag mig.

Det är sällan man ser hö torkas genom att hängas upp nu för tiden. Lite nostalgi... för så gjorde man ofta när jag var barn...

Förbi Görans damm gick färden. En vanlig promenadväg, då jag tar lite längre promenad. Här finns även min egen cachingrunda, Älmåsrundan. När den var ny för två år sedan, så var den välbesökt. Numera  är det rätt långt mellan besöken. Alla cachingrundegillare som bor i närheten, har sannolikt redan gjort den ca 4 km låga rundan.

Medan jag passerade Allmänningen, funderade jag på om jag skulle lägga ut ytterligare en runda. Det är ju roligt  med rundor. Eller om vi skulle ta och genomföra det där eventet ute i Moghultsskogen, med tillhörande burksläpp ???
Behöver ett råd av er läsare.... är det för mycket event? Hur mycket värde är det i att åka långt bortom ära och redlighet och grilla en korv, tjata lite med folk och ila iväg för att leta upp lite gömmor. Eller är det bättre att jag lägger energin på att göra ännu en runda i våra skogar. Eller kanske en kombination? Vad tycker ni?

Hagarundan, den rekommenderar jag att ni tar er runt.... men helst inte med bil.... man missar så mycket naturupplevelse då.