Komossekoordinater

Trädgården behövde en ordentlig översyn idag. Gräsklippning och en överfull skottkärra med överblommade/ alltför utbreda växter blev resultatet av några timmars förmiddagsarbete. Det blåste ordentligt ute idag, så det var desutom läge för mattvätt och maskintvätt.

Efter lunch föreslog C-E att vi skulle ta oss till Komosse för att vandra fyra och en halv kilometer och dessutom försöka hitta de geocacher som finns där - fyra stycken allt som allt.

Jag tyckte att det var en tilltalande idé, så efter en knapp halvtimmes bilresa förbi bl.a. Gölingstorp, Dalstorp, Ölsremma och Grönahög, så var vi på en av södra Sveriges största högmossar - Komosse.

Ängskovallen blommade för fullt - i skogen - men också en bit ut i mosskanterna.

 Myrliljan gillar fuktig mark, så den finns mest i kanten av den öppna mossen, gärna i surdrag.

Klockljung, myrlilja och vitag är de växter som just nu blommar på mossen. Naturen är sen detta år, så ljungen har inte riktigt kommit igång ännu. Trots detta så var färgrikedomen på och omkring mossen alldeles fantastisk.

 Blåbär fanns det väldigt gott om. Tänkte på de stackars bulgariska bärplockarna som blev lurade till Uppland. Här skulle de kunnat plocka många liter stora fina bär.... men förstås, man kan ju inte ha en massa folk springande i ett naturreservat.

En av gömmorna fanns vid denna stenen, "Medelstenen". Det berättas att folk i bygden gömde sitt kyrksilver och andra värdesaker som hörde till kyrkan vid denna sten, för att inte Gutav Vasas soldater skulle lägga beslag på dem under den reduktion från kyrkan, som pågick under det att kung Gustav avkatoliserade Sverige och gjorde oss till de protestanter som vi är idag.

 Hjortron växte här och där på mossen, detta är inte riktigt moget, men det fanns mogna också. Längesedan jag stoppade en moget hjortron i munnen och kände den väldigt speciella smaken, en blandning av sötma och beska. Gott!

 Vandringsleden tar mossvandraren ut till Björnsjön. Det är från denna sjö som mossen en gång byggdes upp, efter den senaste istidens slut, för ca 10 000 år sedan.

Första gången som vi besökte Komosse, det var när barnen våra fortfarande var barn och grannen, som hade barn i samma ålder, skulle visa oss sin barndoms trakter. Barnen hade metspö med sig och fiskade glatt i den lilla sjön. Det var mest mört som de fick upp, men även en och annan abborre.
Antar att det inte är tillåtet att fiska i ett naturreservat.... men grannen hade gjort det sedan han var barn... och då är klart att han ville föra den traditionen vidare.
Och ibland så får förnuftet råda... vad gör det om man drar upp några fiskar från denna sjön egentligen.

Några år senare så cyklade jag med en av mina stora skolklasser i Dalstorp, från skolan och upp till mossen. Vi hade  understöd av minst en bil, vaktmästaren körde ut laxbitar i folie och halvkokta potatisar. Detta grillade vi sedan på den fina grillplatsen på Björnön. Även denna gång hade eleverna tillåtelse ( av mig) att ta fiskespö med. Detta var 1989 eller 1990. Det var en annan tid då, inte en massa kontrollnissar som styrde samhälle och skola... utan förnuftmänniskor som såg tillvaron  med lite mer  tillåtande ögon och som också litade på att andra människor visste vad förnuft, känsla och flexibilitet innebar.

 Idag gick det vita gäss på den lilla sjön. Det blåste riktigt ordentligt stundtals,  speciellt över öppen mosse och öppen sjö.

Längs vandringsleden finns tydliga och lättförståeliga informationstavlor uppsatta. En synnerligen tilltalade initiativ av Svenska naturskyddsföreningen.

 1949 inköpte Svenska Naturskyddsföreningen 2 286 hektar av det mest intressanta och centrala delarna av Komosse. Köpesumman, 40 000 kronor, fick man fram efter en landsomfattande insamling bland landets naturvänner.

Naturreservatet Komosse omfattar idag nästan 3000 hektar och ligger både i Västra Götalands län och Jönköpings län. 

Har inte vandrat på mossen på de senaste sex-åtta åren.  Under den tiden så har man byggt upp ett ordentligt vindskydd och ytterligare en grillplats på Björnön.

De här stenarna talar om att vi har kommit till gränsen mellan Västergötland och Småland. Tydligt förklarat på tillhörande infoskylt.

För drygt tio år sedan tog vi med våra amerikanska släktingar ut på mossen. De ville så gärna se en älg när de var i Sverige. Och tänk, just här, så såg vi två älgar ta sig fram över mossmaderna. En synnerligen lyckad utflykt för våra amerikanska gäster.

 Senaste gången vi vandrade på spångarna runt mossen, det var när vi bybor samlades på söndagar för att vandra. De flesta gånger så blev det en tvåtimmarsvandring  i vår bys omgivning, men någon gång per år så gjorde vi en längre resa... som t.ex. till Komosse. Det var en varm sommardag och vi passade på att bada i Trehörningen, en lite större sjö med en liten sandstrand, som finns nära parkeringsplatsen varifrån Björnöleden utgår.

Så småningom utökade vi våra resor, för inte alltför många år sedan vandrade vi i Tiveden... det var superhäftigt ... och något år senare på Hunneberg. Riktigt roligt.... numera så har vandringslusten sinat... eller också är det gruppgemenskapsvandringarna som har upphört..... Synd är det iallafall, det tycker jag...

 Klockljungen kommer före den "riktiga" ljungen....

.... och faktiskt kan den lilla blomman visa sig i så riklig mängd, att hela mossen tycks vara rosafärgad ... med inslag av gult. Svårt att visa på bild, men mycket vackert  i verkligheten.

Starr är en annan vanlig växt på mossen. Mest vanlig är flaskstarr, vilket detta inte är. Gammal tant glömmer, det stod på infoskylt vad det var för ett halvgräs.

 En fin vandring på mossen  blev det, fyra cacher hittades. Men hit ska man absolut kunna åka utan cachejakt, för här är så vackert. Rekommenderas till alla som klarar att gå på spång. Vällagd spång, tre spångar i bredd och så en del bänkar som viloplatser.

 Åkte vidare till Mulseryd, ca en halvmil från Björnöledsparkeringen.
Här hittade vi en cache vid ett brunvattnigt mini-Niagarafall. Tror att vattnet är extremt järnhaltigt. Lyfte på en sten som med all sannolikhet var en bit magnetit.
Här har tidigare funnits en kvarn. En spännade plats som vi aldrig kommit till om vi inte haft geocaching som en fritidssyssla.

 Fick åka runt den lilla sjön i Mulseryd för att hitta ytterligare en gömma.

 Cacheutläggaren ville visa den fina badplatsen. En badplats dit det inte fanns någon körväg. Man fick ta sig dit på stigar. Badplatsen var utrustad med brygga, gungor och grillplats. Verkligen ett smultronställe.

Det fanns många fritidshus kring den lilla sjön. Skulle också kunna tänka mig ett hus vid en sjö.... fast helst ett åretrunthus, så man fick anledning att även ha en stuga vid havet.
Vatten är intagande, männisor dras dit. Och jag gillar såväl insjö, hav, flod, tjärn som bäck. Där det finns vatten är naturen som vackrast.

Sista stoppet var en fotbollsplan "in the middle of nowhere" en bit från riksväg 26 - Nissastigen. Vallgårda hette den. C-E kom ihåg platsen från sin fotbollskarriär på sjuttiotalet. Här hade han spelat boll.
Några matcher i högre division kunde knappast komma i fråga här, mållinjen skulle med säkerhet inte bli godkänd.

I anslutning till fotbollsplanen låg dessa gamla stugor. Skulle gärna velat veta lite mer om dem.

En kul tur på ca tre och en halv timme. Åtta cacher hittade. Har målet att hitta 200 gömmor per år. Trettioen är det kvar under geocaching är nummer två. Det ska nog funka att hitta dem på några intressanta platser i vackra Västergötland, Småland eller Halland.