På promenad

Längesedan jag tog en promenad i riktig hemmamiljö.

Har i såfall varit promenad fram och tillbaka till "The Hook", med det enda syftet, att fullgöra målsättningen

 ( ja ,ordet målsättning gillar jag, för den är ju enbart en förhoppning och inte krävande, vilket  inte- gillar-ordet "måluppfyllelse" är ...parentes) med minst en halvtimmes fysisk aktivitet per dag.

Igår uppfylldes  den målsättningen av trädgårdsarbete.... går ju också bra....

Ett skäl till att promenader delvis blivit utbytta mot cykelturer, det är ju att det känns i knät när man går på det....

..men här gällde det att försöka ta den fule i båten och bita ihop....

... och det funkade faktiskt riktigt bra.

Vid första Stockremmahuset finns det åkermark som inte har använts på ganska många år.
Ännu så länge är det öppen mark, först  bevuxen av maskrosor i mängd, under försommar och midsommartid, så är det hundkäxens hemvist ... oj, vad det doftar gott när hundkäxen får breda ut sig så här.
Just nu är det väldigt vackert...men det är klart, här behöver man göra något för att bevara det öppna blommande fältet, i annat fall tar asp, rönn, sälg  och björk snart över.

Vännen, släktingen och kollegan ( ja, det är samma person)  ansade gräset utmed vägkanten på den stora gården.
Pratade länge med henne, om det goda hon och hennes man gjorde då de åkte 25 mil t.o.r. för att bevista en begravning, där ingen annan från trakten dök upp. En del människor är fantastiska i sitt sätt att bry sig om andra!
Pratade också om  skitsjukdomen som drabbat alldeles för unga vänner och arbetskamrater.
Hur orkar man när hoppet är "ute"?
Hur orkar omgivningen?
Det är inte så mycket att gnälla över att ha ett icke samarbetsvilligt knä, eller andra krämpor, som är handikappande med egentligen inte "farliga".
Pratade också om mansflykten på lärarfronten, från vårt rektorsområde.
Som det ser ut idag så är det bara kvinnor kvar.
Flera unga män har lämnat läraryrket helt, andra har flyttat till större skolor.
Fick veta igår att vi står utan träslöjdslärare.
Inte det lättaste att hitta, inte när man måste åka till flera skolor, och dessutom ha stora grupper.
Tänk om politikerna bara kunde förstå att man snarast skulle bygga en ny skola för områdets alla elever, centralt i området, i Nittorp och att själva verksamheten måste få kosta, att det inte går att snåla i budget.
Vi måste ge eleverna möjlighet att utveckla de förmågor och tillägna sig de kunskaper som efterfrågas i läroplanen och detta ska ges till alla, oberoende på vilken skola man går eller vilka behov man har!
Men vem bryr sig om vad vi lärare tycker??????

Utmed vägen till Hallåsen såg jag årets första nattviol.
De är tidiga i år, men så har det ju varit en fin och varm försommar.

Att gå i nedförsbacke är sämst av allt då man har ett elakt knä.
Backarna från Hallåsen och  ner mot  Ryda, de är branta både uppför och nerför....
När man cyklar brukar uppförsfarten vara det jobbiga, nu var det tvärtom.

Tog av höger upp mot Toråsen.
Har aldrig sett denna stuga användas, men den är fin och skapar lite liv i skogen.

Skogen är fin så här års med sina ljusgröna blad och barrträdsskott, med sina vita skogsstjärnor och ekorrbär och med  käringtänderna, ständigt visande sina gula  leenden.

Vid Görans damm vänder nedförspromenaden uppåt igen.
Det jämnar ju ut sig, det här med höjdskillnad.
Har inte gått här sedan första gången jag kände att knäet krånglade, det var i slutet av januari.
Behövde göra " nummer två" och satte mig på huk... men kom inte riktigt ända ner.
Har inte lyckats med konststycket att få båda knäna i hukställning  sen dess....

Usch, vad jag gnäller...

Här är också ett smultronställe, även om själva jordmånen är för mager för att sådana här skulle kunna växa.
Men visst är det vackert!?

Nu var det uppförsbackar, två branta sådana, innan denna vackra vy uppenbarade sig.
"Allmänningen" kallas platsen och var, vad jag kan förstå, bebott ända in på sextiotalet av en man som hette Per.
Numera sköts det av ägarna och hyrs då och då ut som sommarstället.

Gick i relativt lugn takt, och tänkte på att jag är en ensamvarg i mycket.
Tycker om att hålla min egen takt, både när jag cyklar och går ... Blir stressad när någon går/cyklar för snabbt.
Tror nog att jag har stressat någon  också under årens lopp.... men nu när man är gammal tant och har lite krämpor, så är det inte att gå så fort som möjligt, som är det viktiga.
De viktiga är att kunna gå/cykla/ röra på sig.
Kom på att jag verkligen avskyr olika jämförande aktiviteter där man ska vara  snabbast, ha flest, orka mest, se yngst ut, göra vackrast, vara smalast....
Kanske för att jag inte kan hävda mig i något.... utan bara göra efter egen förmåga.
Men jag är nog inte ensam om detta.

Läste på unga kollegans blogg att man hade en tävling på hennes skola, kollegorna emellan,  om vem som läste mest boksidor under sommarlovet.
Idiotiskt och stressigt! Klart man ska läsa, men av lust och inte av "tvång".
Har för egen del  begått misstaget någon gång, att låta eleverna räkna och bokföra lästa sidor. Så förödande för dem som inte läser så fort/ dem som vill läsa sakta och med eftertanke.
Många har säkert blivit stressade av antal steg i stegräknare. Usch!
Kan själv känna mig stressad av geocachingens räknade av antal funna gömmor..... detta trots att jag för egen del jobbar utifrån kvalitét, ( alltså cacher som har något att visa) inte kvantitét.....
Viktväktarmedlemmar, som i förlängningen underkänner oss överviktiga är också stressande....
för att inte tala om vännen/bekantskapen som alltid anmärker på folks överviktiga kroppar eller andra mänskliga misshälligheter.
Man kan ju bara vara den man är, och göra så gott man kan.

 Lämnade skogsvägen och tog stigen mot Mods.
För mindre än ett halvt decenniums sedan, så var det ridväg och bred stig här.
Nu gällde det att tränga sig fram mellan granplantor och björksly.
Hittade delar av stigen, men de delarna är verkligen utrotningshotade.
Granar och björkar kommer att ha tagit över helt om ett par år.
Här behövs gallring... och att fler av oss som bor i byn använder de gamla stigarna....

Mods, det har varit ett gammalt soldattorp.
När jag flyttade hit 1979, så stod det lilla boningshuset kvar.
Taket rasade in en snörik vinter, så nu vittnar bara den gamla ladugården och stengärdsgårdarna om att det en gång bott människor här.

Utmed skogens vägrenar, så blommade det en hel del blommor.
Visst är det så nära paradis-natur som man kan komma, så är års.
Ett par månader, maj och juni, är nog allra naturfinast.
Speciellt som man får musikunderhållning av skogens alla fåglar också.
Både ögon och örongodis. Och näs(doft)godis!

 På Sannelund bor ett ungt par med två barn.
Deras hus är stort och försiktigt renoverat.
Lillstugan ser också fräsch ut.
Skulle kunna passa för sommargäster som vill komma ut i svensk natur.

 Fick dagens kreatursbild vid Sannelund.
Tror att det är en bonde från Nittorp som låter sin kreatur gå på sommarbete.
Bra för att hålla markerna öppna.
För några år sedan rymde hela boskapsflocken.
De höll sig undan hela sommaren.
Man kunde se deras bajsblajor, även på astfaltsvägen... men några djur visade sig inte förrän det blev höst.
Man lyckades fånga in de förvildade kreaturen och skickade dem direkt till slakt. Så går det för den som inte sköter sig i kreatursvärlden... och tyvärr, även för den som sköter sig

 Kom ut på asfaltsvägen, drygt 500 meter hemifrån.
Våra hollänska grannar, ett trevligt medelålders par med hund, hade kommit tillbaka från sitt besök i hemlandet.
De har bott här på somrarna under ganska många år, och permanent sedan ett år.
Detta bordet stod vid vägkanten förra året också, fyllt med olika föremål.
Jättehäftigt ... och annorlunda.

Hemma igen - efter en härlig promenad.
Två katter var på verandan och spanade ut under det att de första regndropparna föll.
Kan inte säga utan att det var bra timing att komma hem och ta in torr tvätt och stänga till i växthuset, alldeles i lagom tid..
Man behöver mulna dagar och lite småregn också.... bara det inte blir en vana.