torsdag 25 september 2014

Positivitetsprov



Har funderat några dagar på om det är lönt för mig att blogga över huvud taget.
Som väl alla märkt, så har det mesta som skrivits under de senaste månaderna haft en bitter underton.
Och så är det, inom mej finns det en bitterhet som skulle kunna försura en hel sjö, om den släpptes ut.
Men till vilken nytta är det, att älta besvikelsen över att tanten fått möta en annan verklighet än den hon hoppats på, att det livet inte blivit som hon hade önskat. 


 Det finns saker som är som de är, och som man bara får acceptera.
Så nu tänkte jag jobba på att bli lite mera positiv i skrivandet....  eller också lägga av helt.
Får väl gå över till en ren fotoblogg annars, för att fota, det är ju bara så roligt!
Detta fotot har jag faktiskt inte tagit, utan en av mina begåvade elever. Brukar ha en personligt ägd kamera i väskan, den som vi har köpte till skolan för några år sedan. den är inte så bra.

Väldigt många barn och ungdomar är intresserade av foto och de är duktiga fotografer.
Kul, tycker jag, som tycker att den bästa ögonvilan och den bästa ögonnjutningen, det är att försjunka i ett intressant/vackert/spännande foto.


De sista veckorna har blivit långa arbetsveckor.
Har haft de flesta "utvecklingssamtalen" nu, haft många trevliga samtal med elever och deras föräldrar, och har vid varje tillfälle fått höra att eleven trivs bra i klassen och att alla tycker att klasskamraterna är "snälla" och att det är en lugn klass.
Sådant är ju bara SÅ kul att höra!


Sen finns det väl en sak i mötet med elev och föräldrar som jag inte är så begeistrad i, och det är att få till den där individuella utvecklingsplanen som ingår i vårt uppdrag att vi ska upprätta. Det blir minst sagt krystade saker ibland, och frågan är om planerna är till någon större nytta.
Jobbar man på efter bästa förmåga,vilket de allra flesta av mina elever gör, så tycker jag att det är bra nog. 


Att mörkret har vunnit över ljuset, det förstod jag i morse.
Har insett att det är dags för strumpbyxor igen ( kjoltant som jag är) och hämtade fram ett par svarta sådana, som skulle passa till dagens övriga outfit.
När jag kom ut i dagsljuset så var det inte alls svarta benbeklädnader jag iklätt mig i, utan blåa. Funkade trots allt ganska bra, man blir bara så snopen när man inte ser ut som man tänkt sig....

Morgonljuset är inte snällt mot färger av liknande våglängder.  Kommer med största sannolikhet inte vara sista gången  som jag har färger som inte stämmer överens, nu när frånvaron av ljus luras så förskräckligt.

Tog en promenad i det fina höstvädret på seneftermiddagen. Solen sken och det var ljummet i luften.
Att det finns hopp om en ny vår, det visade den nyutsprungna insektslockande maskrosen.
Hoppas på många fina höstdagar inom de närmaste veckorna.

Positivitetsprovet,,,, ja, det är godkänt... men inte mer. Förhoppningsvis blir det bättre nästa gång.

Positivt var det dock att för första gången använda den dator, som är min lärardator, och som vi fick idag. Windows 8 är operativsystemet, lite annorlunda än de gamla OS som man är van vid. Liten och lätt är datorn, av modell hp. I morrn får den åka med till skolan... förstås!




6 kommentarer:

  1. Mer än bara godkänt, skulle jag säga. Jag är nog egentligen en ganska positiv människa, men det händer att jag gnäller också. Man får gnälla lite ibland. Det finns ju en anledning. Sluta inte blogga! Vad ska jag läsa då? Skulle verkligen sakna dina tankar. Fotona vill jag inte missa heller. Har också alltid minst en kamera med mig om jag så bara går en liten runda med hunden. Har Windows 8 på min hemmadatorn men har inte vant mig än vid den. Notera 19 oktober i kalendern, event kommer snart ut. Ha en skön helg!

    SvaraRadera
  2. Även jag skulle sakna din blogg, så jag hoppas verkligen att du inte slutar att blogga. Hur ska jag i så fall veta vad som händer dig... det är ett sätt att hålla kontakt.

    Om du på allvar tycker att bitterheten gnager energi, att den känns som betungande och ett problem... så finns det hjälp att få. Har du funderat på det på allvar någon gång?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har funderat, men får inte tummen ur.... Har ju inte tid.....Men jag kanske måste ta tag i det hela... Tänkte idag att jag ska starta en het ny blogg, anonymt,,,,, och skriva av mig där..... Tror ju inte att jag är ensam i världen att må skit, det gör väldigt många... kunde hoppas att möta andra på webbplatsen,,,, men det kanske inte funkar så.... TAck för dina tankar. Nu är det planeringsarbete som gäller. Skolan tar sitt också, och just nu är vi utan ledare där....det är också en brist..

      Radera
  3. F*n! Skrev precis en kommentar och sen försvann allt. Börjar om igen då...

    Jag skulle sakna din blogg om du slutade att skriva. Jag tycker om ditt sätt att skriva på och tycker att dina bilder är fantastiska. Du ska inte bry dig om vad andra tycker om innehållet. Det är din blogg och du väljer vad som ska skrivas. Om någon tycker att du skriver för negativt kan hen välja att inte läsa. Du äger och förvaltar din blogg, glöm inte det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller inte helt med dej Emma. Jag kan inte skriva för utlämnande saker.... och så är ju de sociala medierna till stord el ... här är jag och jag har det toppen... Blev lite knäckt åt provresultaten också..... den gamla lärarinnan har svårt att nå dem som har svårt att förstå..... men hon är väldigt bra på att få de redan duktiga eleverna att prestera på topp...Ett dilemma!

      Radera
    2. Jag menar mer att du väljer vad du vill skriva om och det behöver andra inte ha åsikter om. Jag skriver inte heller för utlämnande saker, men skriver om det jag känner att jag vill förmedla till andra. Ibland börjar jag skriva ett inlägg och sen tar jag bort allt för jag inser att jag inte vet vilka som läser min blogg. I alla fall inte exakt. Och känner då att jag kanske inte borde dela med mig av det jag hade tänkt från början...

      Det är absolut ett dilemma. Och något jag tycker du borde lyfta med den ledning som just nu inte finns (finns ju ändå en tillfällig sådan). Man kan inte göra mer än sitt bästa och när det inte räcker till, ja då tycker jag att det är lite deras ansvar att se till så att förutsättningarna finns. Den diskussionen kan ta hur lång tid som helst... Jag kan väl inte påstå att jag har det dilemmat i min klass just nu, men jag känner att jag inte räcker till på andra sätt. Jag kan inte vara på flera ställen samtidigt, även om jag önskade att jag kunde det. Så, hur gör jag för att räcka till till alla elever och jobba så att ALLA elever i år tre når målen? Vet ej, har lämnat frågan till P.G.

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas