66

Anledningen till att jag inte bloggat på länge: 66. Kunde bara inte förstöra de sammanhängande siffrorna, 99, 88, 77.... måste ju bli 66 efter det.
Inlägg per år alltså. Klart nedåtgående trend. Annat än startåret 2009, då jag med start vecka 7, fick ihop 282 inlägg. Måste nästan varit ett påhäng att blogga då. Eller också var det så kul att  man verkligen ville skriva nästan varje dag.
Var inte så långa inlägg i början, något som det blivit under senare år.  Ibland lite för långt.
Vi är en del som har svårt att lägga band på oss då vi kommit igång.

Kom att tänka på en uppgift som mina elever hade i slutet av höstterminen. De skulle skriva om ett intresse som de har, en skrivuppgift som skulle innehålla både fakta om själva företeelsen och en redogörelse för hur var och en idkade sitt intresse och varför man hade fastnat för just det intresset.
En väldigt bra uppgift. Inspirerad av en förälder under ett utvecklingssamtal, utvecklad av en lärare med 43 år i yrket.  Är ju konstigt att man ska vara som bäst som pedagog, då det är dags för nedtrappning i yrkeslivet. ( Kanske är jag ensam om att ha den uppfattningen om mig själv...  : ))
Men det är ju så det ska vara, känns så bra när man använder idéer från såväl föräldrar som elever.

I allafall, så fick eleverna fem minuter per person till den muntliga uppgiften. De fick tid att träna på sin redovisning i skolan. Några satt med sina mobiltelefoner ( ajaj, ojoj, om några hade sett de fick använda dessa i skolan.... klart man får i min klass....) och tog tiden fem minuter då det valde ut stoff till sin framställning.
Det fanns kaniner, hundar, slalomutrustning, crossutrustning, fiskeutrustning med i klassrummet  då det var dags för redovisning. Några höll sig till de fem-sex  minuterna, medan några pratade på tjugo-tjugofem minuter, helt oberörda av sina kamraters intressefrånfälle.
Vid den kommande utvärderingen konstaterade vederbörande redovisare att de tyckte att de gjort ett bra jobb och ett bra framförande, men att det kanske blivit LITE för långt.
Vilket jag också ofta konstaterar då jag korrekturläser det jag skrivit.

Tio år sedan jag började blogga alltså. I februari. En tokig femfemma, som inte visste ett dugg om vett och etikett i bloggosfären, gick på några nitar.... men reste sig och kom igen. Under åren har jag nog nyktrat till en smula, men visst händer det väl fortfarande att tanten, som nu går in i levnadsår 66, blamerar sig ibland. Utan att ha en aning  om att .... fy, så får man inte  göra. Ta bort en kommentar t.ex. Ajabaja. Eller skriva om  något som någon annan inte vill läsa om sig själv... trots att det är en berättigad skrivning...  Jaja, skit samma, man tänker olika!

I sammanhang bloggande, så känns tio år som en väldigt lång tid. Det var för tio -nio- åtta år sedan,  som jag blev i ropet som "e-twinnare" och fick åka ut i Europa, för att jag jobbat med intressanta internationella projekt. På en liten ort utanför Amsterdam träffade jag Marie från Gotland. Hon berättade om sin blogg och då tänkte jag "Varför inte?" Och så blev det som det blev. Bloggade med flera av mina klasser.... tror att en del ligger kvar än, trots GDPR.....
Bloggande ger nya vänner, nya bekantskaper. Marie kommenterade jag som senast idag på Instagram, några andra har jag önskat Gott Nytt År... men den bästa vännen jag fick, Inga, är borta sedan snart ett och ett halvt år.

Den som lever får se hur det går med bloggandet framgent. Ska jag hålla fast vid det där "fåniga" sambandet med antal inlägg, ska det bli 55, 44, 33... eller känner jag för att vända uppåt igen.... 77, skulle ju också funka. Eller 66. ??? Eller strunta i hur många det blir!

Hänt sen sist?
Julen förstås!  Så roligt att vara med barn och barnbarn, men fortfarande lite jobbigt att efter slutförd hösttermin göra klart för julens ankomst.
Nu är den över, och tomten får räkna med att bli förpassad till pannrummet någon av de närmaste dagarna.

Lite geocaching har det blivit. En ordentlig promenad mellan Hestra och Gnosjö i söndags, en enda gömma i närområdet idag. Det är roligt att geocacha, framförallt är det ett bra sätt att komma ut och röra på sig, men det är inte så kul att åka långt för att komma till rundorna. Miljömässigt kan man också fundera över långa bilresor för burkletande.

Traditionellt nyårsfirande med det "vanliga" gänget. Trevligt att träffas, kul att alla fortfarande hänger med, även om det tillkommit en del krämpor hos några. Och alla har vi blivit äldre. Undrar hur länge vi haft vår nyårstradition? Iallafall sedan förra seklet.Är glad så länge den får fortsätta.
Det är så tråkigt när vänner bli sjuka och dåliga. Tänker speciellt på en kvinna i vår by, som har drabbats av sjukdom .... igen. Livet är så orättvist.

Vardagen går vidare, trots utebliven snö och kyla, trots att vi inte har någon fungerande regering. Några dagars ledighet till innan den nya terminen börjar. Den sista med klass för min del. Sen är det ( om livet vill mig väl) bara nedtrappningsåret kvar. Är man inne i levnadsår 66, så är det så det ska vara.

Ett antal barnbarnsbilder får avsluta årets första  inlägg! De är det bästa som en tant på 65 kan önska sig att få ha. Tack mina döttrar för världens finaste och roligaste ungar!