Tommy

I Malmö var det vår. 

Blåste gjorde det förstås, och visst behövdes det fortfarande en mössa neddragen för öronen, men de friska vindarna ingav ändå en vårkänsla.

Regnkläderna behövde vi inte ta på oss, regnet höll sig någorlunda borta under de timmar vi var utomhus under lördag eftermiddag och söndag förmiddag.

Det är så roligt när kusinerna träffas. En sådan lyckoträff att de bara skiljer ett drygt halvår på dem. Visst kivas de understundom, men dessemellan så har de riktigt kul. De är viktiga för varann, trots att de bar är två och ett halvt och tre år.

Vi lämnade av Konrad hemma i Ulås, och jag berättade att snart ska mormor, morfar och din mamma åka i väg och höra på en man som sjunger. Han heter Tommy.
- Är Annika också med? undrade Konrad.

Nä, Annika var inte med Tommy i Värnamo Gummifabriks konsertsal. men väl en oerhört duktig pianist. Carl Flemsten. Många gånger är jag mer imponerad av dem som kompar en sångare, än av sångaren. Visst, för att sjunga bra, så behöver man träna, men för att spela ett instrument bra, så måste man träna alldeles otroligt mycket. Ändå är det sångaren som får den största/hela credden.

Tommy Körberg har varit en av mina absoluta svenska favoritartister ända sedan Tom, Mick och Maniacs-tiden.  Vaknade till just den här låten, ""Somebody´s taking Maria away" i lördags. Det slog mig hur oerhört väl Tommy har bevarat sin unika stämma under alla år.

Mitt första egna konsertminne har jag från  en konsert med Tommy Körberg. Det var när han hade vunnit Melodifestivalen 1969, med "Judy, min vän". En söndagskväll hade han en timmes konsert i Boråsparken, och jag och en klasskompis tog tåget in till staden. En gång i veckan gick det ett tåg hem på senkvällen, och var på söndagarna. En sådan tur, annars hade vi inte haft möjlighet att uppleva vår favoritmusik live. Det var aldrig fråga om att bli skjutsad på den tiden, ville man ut på något, så fick man fixa det själv.
Vilket jag i och för sig tycker var lite taskigt, så här långt i efterhand. Livet som tonåring hade varit mycket enklare med lite mer skjutsande, när man bodde utan möjlighet till andra kvällskommunikationer.

Jag/Vi har sett Tommy framträda ett antal gånger under åren. Som soloartist, och tillsammans med någon/några andra duktiga sångare, som t.ex Helen Sjöholm, Peter Jöback, Malena Ernman.
När vi såg Chess, så var han ersatt av Anders Ekborg ( som också är gudabenådad sångare) för då satt Tommy i finkan.

Tommy har  utvecklats som artist med åren. Från att ha varit en ung, lite osäker artist, är han vi 71 års ålder en riktig entertainer. Han hade en hel del mellansnack mellan de mer eller mindre välkända låtarna. Riktigt rolig var han. Även om han hade en del ekivoka anspelningar  så framförde han dem med finess, på ett kultiverat sätt. Så t.o.m den här gamla tanten, som verkligen avskyr riktig buskis - trots att hon en gång var med och framförde sådant-  skrattade riktigt gott.
Han drev  med sig själv, när man är gammal så har man tillskansat sig en ganska så bra självinsikt.
Dessutom häcklade han en del samhällsfenomen.... som det otroligt fåniga  ordet hen och den utbredda lättkränktheten. Han jämförde babisar och politiker och han raljerade över landet USA som såväl styrs av idioter samt tycks vara befolkat av desamma,,,,,

Men det allra bästa, det var förstås hans sång - oj, vad han sjunger bra och oj, vilken fantastisk pianist han hade med sig.

Drygt en och en halvtimme underhöll Tommy och Carl oss. Utan paus. Strongt!
Dock kan man notera att Tommy har blivit en gammal man, stel och ledbruten.
När han avslutat konserten med " Som en bro över mörka vatten", och linkade ut på trötta ben, så kunde man höra ett "PUH",

För egen del, så kunde jag suttit kvar ett bra tag till och njutit av fulländad sång och pianospel. Hoppas att det blir fler tillfällen att lyssna på Tommy Körberg, live.