Blåsippshagar

 

Det blev en tur till barndomens blåsippshagar, idag på förmiddagen.

Det är lika efterlängtat varje år, att komma dit, då vårens vackraste blomma står i full blom.

Blåsipporna i Finnekumla hagar finns över ett ganska så stort område, i många hagar.

Det växlar lite från år till år, var den största mängden sippor finns.

Den mängd som gör att som det ser ut som om marken lyser blått.

Vissa år är det väldigt mycket sippor, andra år är det lite färre.

Detta år var ett andra år. 

Kan det beror på tidigare sommar, eller kan det bero på den kalla våren?

Parkerade bilen hos bror och svägerska. De bor sedan tio år tillbaka i vårt barndomshem. 

Det är inte mycket som är sig likt i det gamla huset. Det är bara ett enda rum som inte alls är ombyggt.

Men man känner sig ändå HEMMA.

Jag är så tacksam över att ha tillgång till mitt barndomshem livet ut.

I blåsippstid, så brukar jag bli extra nostalgisk, och få "hemlängtan", Det är mer än 45 år sedan som jag lämnade mitt barndomshem och trakten däromkring på heltid. 

Ändå blir det för alltid hemma för mig.

En timma med bil, 65 km bort ligger det. Så det är inga avstånd, så länge man får vara frisk och kan ta sig.

Jag vet inte om man kan önska att ens aska sprids i naturen. Borde kanske ta reda på det...

För visst är det så att jag känner en betydligt större samhörighet med min barndoms blåsippshagar, än med någon annan plats. 

Där skulle jag vilja bli en del av jorden.

Nostalgi, djupa tankar, flash backs till barndomens upptäcktsfärder i blåsippstider. En tankefärd genom livet.

En trevlig fikastund med bror och svägerska blev det. Det blåste alldeles för kallt för att sitta på altanen, så vi trotsade åter igen FHM och satte oss bekvämt inomhus.

Årets blåsippsbilder- och den enda synliga tuvan med vitsippor -finns inlagda i den offentliga dagboken. Hoppas på att det blir fler turer, under kommande vårar, till barndomens vackra blåsippshagar.