Vikarie

 

Idag har jag varit vikarie.

Visst har jag varit det, vid flera tillfällen under läsåret, men då bara i min egen skola.

Då räknas man inte riktigt som vikarie. Man känner sig inte som vikarie heller. Alla känner ju igen en, och på skolan med bara 70 elever, så känner man de allra flesta elever till både namn och "rykte". 

Idag- och vid ytterligare fem tillfällen framåt- så ska jag vara vikarie på grannskolan.

Hade förstås hört rykten om klassen som jag skulle ha. Klassen hade hört rykten om mig. Hade förväntat mig strul från en del av killarna, men faktum var; de var helt normala sjätteklassare. Duktiga, ambitiösa, men med ett behov att prata emellanåt och behov av att röra sig.

Positivt!

Sista lektionen blev  för mycket för en av eleverna, dock inte en kille.. En elev, som den som jobbat så länge i skolan som jag, tveklöst kan ge en diagnos på fyra bokstäver.

Eleven orkade inte hålla ihop till slut, så det blev en del strul. Stök som gick ut över de andra eleverna, som satt där alldeles tysta. De är sannolikt vana. De skämdes över kamratens beteende och kom efteråt och bad om ursäkt för henne, och någon också för att den i någon mån bidragit till stöket.

Det finns hopp om dagens unga, men jag tycker att det är synd att den som stör och förstör inte ska kunna gå till en annan plats, i alla fall under slutet av skoldagen.

På måndag träffar jag eleverna igen. Får tänka om i planeringen en smula. De kunde mer och hade en bättre arbetsdisciplin än vad ryktet sa. Och visst var det både kul och intressant att vara vikarie.

Även bilderna är vikarier, flera år gamla. Nog för att jag tog en av de vanliga rundorna när jag kom hem, men jag var försjunken i tankar och fotade inget alls.  Men visst duger vikarier ibland.