onsdag 5 maj 2021

Post

 


Är ingen utmaningsperson - eller en sådan som bloggar i återkommande veckoteman.

Men jag tycker ändå att det är lite kul att läsa svar på "Fredagsfrågor" och se bilder och höra tankar i "ordutmaningen". Allt som oftast kommer det lite egna tankar utifrån ord och frågor, tankar som jag har svårt att låta bli att formulera i kommentarerna. 

Igår fanns det ett ord som satte igång tankarna lite extra, ett ord som gör att tankarna fortfarande mal och plockar fram det ena minnet efter det andra. Ganska underhållande, faktiskt, då det ena minnet efter det andra poppar upp.

Det triggande ordet var post, och det kom mig genast att tänka på all den post som jag skickade och som jag fick under min barndom och tidiga ungdom.  Vi var nog många som hade brevvänner på sextio-sjuttiotal. Jag hade mängder av brevvänner och än så länge har hjärnan bara levererat minnen av dem som gjorde störst avtryck. 


Antagligen var det min mamma som tyckte att brevvänner, det skulle tösen ha. För det hade hon haft som ung, och det hade hon goda erfarenheter utav. 
I veckotidningarna fanns det ofta speciella barn och ungdomssidor, och där kunde man både annonsera efter brevvänner och skicka brev till dem som sökte detsamma.  

Min första brevvän hette Elisabeth, och kom från Göteborg. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon såg ut, för naturligtvis så skickade man foton på varann redan i början av bekantskapen.
En annan tidig brevvän hette Lise och bodde i Trysil. Hennes foto visade en mörk tjej som satt på en snöig farstutrappa och kramade om en hund.  Det var kul att läsa de norska orden, och inse att det var inte så stor skillnad på våra språk.
Från nordligaste delen av Sverige kom det brev från Kennet. På hans svartvita bild, fanns hans cykel med.


Som jag kommer ihåg det, så hade man dessa brevvänner under några år och sedan dog bekantskapen ut, Men många brev blev det, då det var som mest intensivt.

En del brevvänner fick jag genom att jag besvarade annonser som fanns i farmors Allers och andra fick jag genom att sätta i en egen annons i samma tidning. 

En  tjej; Angelica, brevväxlade jag med  då jag var femton år.  Hon bodde utanför Stockholm.. I ett brev berättade hon att hon hade träffat en man i trettioårsåldern. Förskräckligt gammalt, förskräckligt konstigt, tyckte den här lantisen, som svärmade för killar i egna åldern. Efter ett tag berättade Angelica att hon var gravid, att hon skulle ha barn innan hon fyllt sexton.
Jag blev så chockad över detta att jag aldrig skickade något mer brev till henne!


Visst hade jag mina egna romanser via post.
Den förste hette Jan-Erik och bodde i Göteborg.
Jag gick första året på gymnasiet, då när korrespondensen var som tätast.
Killen ville gärna träffa mig, och vi bestämde att vi skulle träffas i Borås efter det att skolan slutat för dagen och tills dess sista tåget mot Ulricehamn avgick.
När dagen kom, så fick jag kalla fötter och smög i väg till ordinarie tåg hem. Jag hade delat min hemlighet med min kompis, och hon tog saken i egna händer och hämtade killen till mig där jag satt på tåget. Så det var bara att gå av tåget, och sedan satt vi och pratade i centralstationens café under några timmar. 
Han var jättetrevlig, men jag kände mig ändå obekväm. Det dröjde tills jag besvarade hans fina brev... och någon mer träff blev det aldrig.


En senare brevromans krossade nästan mitt hjärta. 
Det hände under min "religiösa" period. Tror att det var i tvåan på gymnasiet.
Jag brevväxlade, med dagligt vändande post, med en kille från Malmö. Kommer inte ihåg hans namn, men han bör ha varit ett par år äldre än jag.  Jag blev störtförälskad i det han skrev, och så var han också väldigt mycket kristen. 
Så kom ett brev där han berättade att han träffat en tjej, de hade förlovat sig efter bara ett par dagar och nu skulle de gifta sig inom den närmaste månaden. Det var väl så de "religiösa", de frikyrkliga,  gjorde.
Gud, så jag grät! Min mormor levde fortfarande, det var ett av hennes sista år, och både hon och mamma försökte förgäves trösta mig. 
Mitt hjärta var krossat i flera veckor- och min religiösa period tog snabbt slut.


Inte var jag ett dugg bättre, året efter. 
Då var det Arne från Hässleholm som var min brevvän.
( Här kan man ju tycka, att en tjej som just fyllt arton skulle kunna vara ute i svängen i stället för att sitta hemma och skriva brev, men det var inte så enkelt för en lantis. Det tog mig ett halvår att få körkort, och då jag inte hade några vänner i byn, och då mina skolkompisar redan hade fast sällskap, och då jag aldrig fick skjuts någonstans av min far, så var jag ganska så isolerad... När jag fått körkort och hade egen bil, som min då avlidna mormor sparat ihop till åt mig, då började "utelivet". )

Precis som vid tidigare "brevromanser" så  var det ett flitigt skrivande. Vi skrev säkert ett par brev i veckan, till varann. Alla killar som jag haft täta brevväxlingar med, har varit mycket goda skrivare och skrev långa och innehållsrika brev. Det var nog en förutsättning, för att det skulle "fungera".

Efter några månaders "bekantskap, så skrev den ett år äldre Arne att han fått jobb och lägenhet i Borås. För att komma närmre mej, så att vi kunde träffas på riktigt. Snacka om iskalla fötter. Detta var samma sommar som jag fått min frihet och smak på livet, via körkortet och den gamla Folkvagnen. Jag ville minst av allt binda mig vid en kille som jag egentligen inte kände.
När jag skrev det svaret till honom, så fick jag ett svar i ett svartmålat kuvert. 
Naturligtvis kände jag mig som en bov! 

Och efter Arne, så var det slut på alla brevromanser.


Den brevvän som jag haft längst, det är Britt från Iggesund. 
Vi blev vänner någon gång under högstadietiden. 
Brevväxlingen mellan oss var intensiv och innehöll allt det som tjejkompisar snackar om.
Vi träffades några gånger. En gång var hon och hennes pojkvän hemma hos mig i Rångedala, en annan gång träffade jag och Claes-Erik henne, i samband med att vi var på semesterresa på Gran Canaria.

Efter hand, så blev det längre och längre mellan breven, men julkort och vykort skickade vi alltid till varann. Samt något brev varje år, så man hade lite koll på varandras liv.

Det hade säkert gått ett år sedan senaste brevet, då jag en försommardag 2010 skickade ett brev till henne och frågade om hon kunde tipsa om några bra ställen att besöka, då vi planerade att resa norrut under semestern.  Kanske något i trakten av Umeå. Jag visste att Britt och hennes man hade ett sommarhus där, och att hennes mamma härstammade från Sikeå.

Några dagar efter att jag skickat brevet, så ringde Britt. 
Hon berättade att hon var obotligt sjuk i cancer, men hon ville så gärna att jag och Claes-Eriks skulle komma på besök till sommarhuset och bo där under några dagar. 

Så blev det. Britt var fortfarande ganska pigg, och vi hade några fina dagar i det fina huset vid Bottenviken.  Vi skrev några brev till varann efter vårt möte, och ett halvår senare ringde hennes man och berättade att Britt hade gått bort. Hon blev bara 58 år gammal. Jag tänker fortfarande på henne ibland.


När jag sitter här, försjunken i tankar, så känner jag hur  fint det skulle kännas att återigen skriva brev. Att använda riktigt brevpapper,  lägga in det skrivna i ett vackert kuvert och  sätta på ett frimärke. 
Och känslan att gå till brevlådan, öppna den och hitta ett tjockt brev med en handskriven adress. 

Nä, nån mer romans skulle det inte bli.... men det skulle vara riktigt roligt att hitta en vän att bara utbyta tankar med via brev  Undrar om och var den personen finns? Knappast på nätet väl....

















19 kommentarer:

  1. Brevvänner, hade några flera decennier, nu har jag e-räkningar i mappar i datorn, läser tidningar i min lilla iPad, men idag fick jag några riktiga bokpaket på posten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. (har fått vänner och träffat i verkliga livet genom trädgårdsbloggandet och genom bokbloggen... visst kan man hitta vänner på nätet)

      Radera
    2. Jo, visst kan man få vänner på nätet. Men jag saknar BREVSKRIVANDET!

      Radera
  2. Jag hade så många brevvänner att brevbäraren gav mig extra kuponger på rabattmärken. En dag ringde han på och frågade om detta brevet var till mig. Förnamn, husnummer och stad. Jodå, det var mitt.
    En av dem är kvar i vänkretsen, ja några till är FB-vänner nu...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väl så på 60tal och 70tal. Döttrarna hade brevvänner också, på 80 och 90tal, men det var nog bara kompisar från ridläger som de var på under många somrar.

      Radera
  3. Måste beundra ditt minne! Skrev du dagbok? Jag menar du kommer ju ihåg allt, typ vem och när samt hur... Bra gjort. Det var ett jättefint inlägg med dina minnen och brevvännerna. Jag hade bara en enda, och det var ett "utbyte" med en skola i Frankrike. Vi började brevväxla när vi var 13 och fortsatte tills vi tog studenten. Inga killar inblandade där inte, förutom tjejens yngre bror. Vi besökte varandra också, både med och utan föräldrar. Men vi tappade kontakten efter studenten.

    Att skriva brev - ja, det har jag inte gjort på år och dag. Jul- och nyårshälsningar till riktigt gamla människor, men inte brev. Ja, min handstil finns inte längre kan jag nog säga. Allt går ju så mycket fortare med datorn - inkl. stavningskontrollen;-)

    Visst kan man bli kompis med bloggarna. Håller med Hannele där, men det är inte samma sak som att ha en brevvän.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På något sätt så levde jag mitt liv genom brevvänner i tidiga tonår. Minnena har bara poppat upp under senaste dygnet. Kommer ihåg namnet på en Per och en Bertil, men det var inga speciellt "laddade" brevförbindelser.
      Skrev många brev till David i USA, vars namn jag hittade i vår släktbok. En bekantskap som ledde till ett antal besök från familjen Lamberts sida och som gjorde att vi besökte dem i såväl Washington som på Cape Cod.
      Numera är kontakten begränsad till den yngre generationen, och det är en kontakt via Facebook.

      Radera
  4. Så roligt och fint att få läsa om dina minnen kring brevvännerna för visst hörde det till att man hade sådana. Bekantskaperna rann ut i sanden för min del men det var ändå roligt när det begav sig. Några romanser vi brev hade jag dock inte utan här fanns killarna på närmre håll. Så fint att du fick träffa din brevvän och att det blev av trots hennes sjukdom.

    Numera nöjer jag mig med att skicka kort till vissa högtider och födelsedagar för den traditionen är jag inte beredd av avstå.

    Kram och god kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kort är trevligt att få, förstås. Är bara lite dålig på att komma ihåg speciella dagar. Intressant att höra att brevvänner var vanligt för många. Kram!

      Radera
  5. Vilken härlig läsning! Så roligt att du minns och att dy berättar som om det vore igår. Så fint att du och maken kunde hälsa på din brevvän uppe i norr och hon var så glad över att ni kom. Fina minnen.
    För mig blev det ett väldigt stort igenkännande här när jag läste. Bervvänner hade jag många och världen över. Och heller inte att förglömma x antal förälskelser och några personliga möten.
    Även döttrarna hade på 80 och i början av 90-talet brevvänner. Ibland hade då kontakter uppstått genom att de träffat vänner på olika resor utomlands och sedan höll de kontakten via brev. I varje fall i några år.
    Jag kan också sakna att skriva brev på fint papper, lägga i kuvert och skicka den. Och att få brev tycker jag också om.
    Tack för att du delade med dig.
    kram

    SvaraRadera
  6. Just känslan att öppna brevlådan och hitta ett brev som var adresserat just till mig, det var rn oförglömlig känsla. Fast... man blev lite besviken på de korta breven. De bekantskaper blev inte långvariga. Kram!

    SvaraRadera
  7. Så roligt att läsa om dig och dina brevvänner och naturligtvis väcktes en del minnen här också. Min första brevvän hette Josephine Baker (samma som en känd sångerska några, eller ganska många år tidigare) och hon bodde i England. Det var en utmaning att skriva brev på engelska minns jag, men vi höll kontakten under några år. Både hon och jag gillade hästar - och speedway! Hennes idol var Ove Fundin, som körde både i Norrköpingslaget Vargarna och i engelskt lag.
    Sen hade jag ett par andra svenska brevvänner - den ena har jag fortfarande sporadisk kontakt med genom julkort och födelsedagshälsningar.
    Några romantiska brevvänner blev det aldrig - det var jag alldeles för blyg för :)
    Ha en fin torsdag!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju det som var bra när man är blyg, att ha romans via brev. När det blev på riktigt, när brevvänner ville träffas, då blev det jobbigt.
      Det samma till dej! Kram!

      Radera
  8. Fina minnen du har, kul att få läsa om ,-) Så sorgligt med di fina brevvän som blev obotligt sjuk, men att ni hann träffas.
    En kille som sände brevet i svart kuvert skulle jag tyckt varit riktigt obehagligt som svar på ditt brev. Jag hade en brevvän i ett halvår när jag var 14 år, från Borås. Men det är allt.
    Men brev när de dimper ner brevinkastet är en härligt känsla, men nu är det mest några julkort ,-)
    Du får alltid till så härliga blogginlägg ,-))
    Ha det jättefint KRAM Primrose ,-)

    SvaraRadera
  9. Tack!
    Ja, det kändes lite olustigt med det svarta kuvertet. Vad har han ställt till med?
    Om jag inte minns fel, så hörde jag av mig till killen några år senare och kollade hur det gått med honom. Kommer ej heller ihåg svaret...
    Ha det gott!

    SvaraRadera
  10. Så fint du skriver om dina brevvänner och minnen och så intressant det var att få läsa om flera av dom. Jag fastnade förstås kanske mest för Britt, så tragiskt.
    Arne med sitt svartmålade kuvert, tragiskt på något sätt.
    Killen från Malmö som du blev så kär i, första förälskelsen, det tar hårt då det tar slut och så abrupt också. Att bara skriva så där. Jag känner inte igen att de frikyrkliga gjorde så, gifte sig snabbt, men det var väl olika där som så mycket annat. Jag är uppvuxen i en frikyrklig miljö och det var ju ofta så att förlovningarna var långa, så man skulle lära känna varann så det skulle hålla livet ut.
    Tack för ett trevligt inlägg.
    Ha det fint.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har flera exempel på då frikyrkligt aktiva ungdomar gift sig efter kort tid. Hur det gick för den här killen, om det blev något giftermål, det vet jag inte. Han fick ju aldrig något grattisbrev...eller svarsbrev från mej.
      Tack för fina ord, fina tjej!Kram !

      Radera
  11. Så härliga minnen du delger oss med! Visst hade jag också brevvänner, och precis som du så hittade jag många via annonser i veckopressen. Men aldrig hade jag en pojke till brevvän! Det måste varit ganska ovanligt? Fast jag hade nog i det närmaste slutat brevväxla när jag blivit gammal nog att börja intressera mig för killar.
    Jag brevväxlar med min bästis från skolan! Vi hittade varandra för bara några år sedan efter att vi tappat bort oss i livet vimmelkrokar och jag hade flyttat till Sverige och gift mej och hon gjort likaledes.
    En del bloggvänner jag har fått genom åren skriver jag också brev till fast i form av mejl. Inte lika personligt men ändå mer personligt än att bara "prata" via bloggen.
    Kram från pörtet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint att ha bästisen kvar som brevvän!
      Mail är bra, men det jag saknar ar ju själva hantverket, vad det gäller brevskrivning. Kram!

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas