Tungotalande?

 

- Ja, så behöver vi ju skjuts på onsdag också, hörde jag en välbekant röst säga.  

 Jag hade suttit för mig själv på ovanvåningen, medan tretton herrar invaderade "storarummet". Ett rum som egentligen är för litet för så pass stora sammankomster... och som också är ett alldeles, alldeles onödigt rum. Men när vi byggde hus, 1979, så var det många som hade kvar tanken på att ha ett speciellt "finrum"/matsalsrum....

Nu var det iallafall vägmöte i "storarummet". Jag var irriterad för att det inte varit någon  anmälan till mötet, det skulle ju bjudas på fika. Högst tolv personer/män  ( hur byvägen ser ut tycks inte alls vara en angelägenhet för kvinnor, trots att vi använder den lika mycket som männen...)  räknade maken antalet möjliga deltagare till, och fattade inte varför jag tyckte det var respektlöst att inte ha anmälan till mötet. Det kom tretton. Fikabrödet räckte ... och blev över.

Mötet avslutades, och mer eller mindre kända bybor troppade av. Nu var det bara kända röster kvar i hallen.  

- Jag kan hämta, hörde jag mig själv säga, högt och tydligt, så att mottagarna nere i hallen hörde.

-  Bra, fick jag till svar. Då får jag ordna skjuts dit.

Idag är fem herrar på pokerkväll ett par kilometer bort. Och jag har tydligen lovat hämta fyra av dem vid elvatiden. Det måste ha varit tungan som talade, för hade hjärnan varit med, så hade jag varit tyst.

- Hej, hur är det med dej? frågade någon, då jag svarade i telefonen för några veckor sedan. 

- Bra, svarade jag. lite osäkert. Vem tusan var det som ringde och som tyckte att den kände mig så väl att den inte behövde presentera sig....?

- Jag sitter här med högtalaren på, för vi är flera... och det är X som pratar. Vi undrar om du kan tänka dej att bli sekreterare i vår lokalavdelning av PRO?

Vad tror ni min tunga uttalade.....? Naturligtvis , Ja!

Några dagar senare kom kallelsen till årsmötet. Förhandlingar och underhållning av XX. Jag som avskyr gamla käcka låtar på dragspel. Vad hade min tunga lurat in mig i, långt innan hjärnan reagerat på frågan?  Normalt  brukar jag sova gott på nätterna, men då jag kommit till insikt vad jag gett mig in i, så blev det några sömnlösa nattimmar..... ( Gick över på en natt, som tur var)

Idag var det årsmöte. En massa gamlingar! Ja, jag vet... jag hör till den gruppen också. Även om jag är bland de yngre i den speciella kretsen. 

Men dragspelsmusik och halvtaskig sångare, det betackar jag mig. Några låtar kunde den falska tungan sjunga med i.... och då är det ok.... men jistanes så segt det var. 

Nu är jag iaf vald som sekreterare på ett år.  Blir det för olidligt, så får jag väl hoppa av efter den tiden. Eller också blir det en trevlig social grej... vem vet ?Hade tur att få bästa utsikten under mötet, med fönsterplats mot Dalstorpssjön. Kyrkans minneslund syns i förgrunden. Där finns askan av flera av mina goda vänner.....

Det värsta spratt mitt tungotal spelat mig, det var i slutet av förra århundradet. Två gånger, med kort mellan rum, hände det.

Svärfar hade varit verksam i kyrkorådet och nu skulle han lämna den verksamheten, med ålderns rätt. 

Kunde jag tänka mig att ta hans plats? Och tungan svarade ja.....

Det kunde stannat vid det, men några månader efter att jag kommit med i nämnda församling ( där jag aldrig fattade vad jag kunde göra för nytta... jag var/är ju ingen kyrklig människa) så meddelade prästen att flera kyrkvärdar skulle sluta, och undrade om det fanns några som kunde åta sig det uppdraget.

- Det kan jag göra, sa den talande tungan.

Min mamma levde fortfarande och hade läst i tidningen att hennes dotter hade "blivit" det finaste man kan bli under prästen. Det hade hon aldrig kunnat tänka sig..... 

Inte jag heller.... men min tunga hade talat.

Det var en förskräcklig grej, det där att göra något som  man själv inte riktigt trodde på... och där andra inte riktigt trodde på mig..... Usch, vad jag helt plötsligt avskydde söndagar.

Kommer inte ihåg hur länge jag utstod denna pina, men det var faktiskt så att min mor räddade mig ur den. Hon blev allt sämre i kropp och knopp, och en tidig söndagsmorgon ringde hon och var riktigt vimsig och dålig. Jag såg min chans att slippa ur kyrkans grepp, och lovade åka de sex milen till mitt barndomshem på direkten. Innan jag åkte så ringde jag till kyrkans vaktmästare och talade om att jag var förhindrad att tjänstgöra denna söndag. Efter det så var det slut på värdskapet.... jag hade en så  "sjuk" mor, så att hon behövde min omvårdnad, varenda söndag. 

Nu var väl även detta ett tungotalande. Men nån gång ska man väl ha nytta av sin lösmynta talorgan.