Vi behövs!

 

Visst är det gott att känna sig behövd? Eller också har jag ett större behov av att vara just behövd. än vad många har. Antagligen är det därför som jag har så svårt att lämna yrkeslivet helt.

Idag har jag varit på skolresa. En riktig skolresa! En resa då alla skolans elever och undervisande personal gett sig ut på äventyr. 

Det var sex år sedan som vi började med resor för alla skolans elever, från F-klass till åk 6. Vi hade fått ihop lite pengar, dels från luciafiranden i samhällsföreningen, då överskottet skänktes till skolan, och dels från trivselkvällarna, där brukarrådet sålde korv och fika. 

För sex år sedan åkte vi till Taberg och besökte bl.a. den gamla gruvan. Året därpå blev det en resa till Store Mosse nationalpark. 2018 slog vi på stort och åkte ända till Varbergs fästning, Det var en härlig resa som även innehöll en stunds bad i Kattegatt. Varmt och gott var det! 2019 blev det en kortare resa, till Torpa Stenhus. 

Och sen... ja, sen kom det där viruset som vi nästan slutat tänka på numera. Med inställda inkomstkällor och inställda guidade turer/ bussresor med barn.

Detta året var det fritt fram att resa igen. Vi gjorde en favorit i repris. Resan till Taberg. Kollade med sexorna, och nog kom de ihåg något från resan då de gick i förskoleklass, men de kunde absolut tänka sig att att göra om resan som tonåringar/nästan tonåringar.

Så fick det bli! Besök inne i gruvan, tipspromenad längs den spännande vandringsleden, besök på fladdermus-museet och slutligen promenad/vandring upp till toppen av berget. Där väntade en glass till var och en.

Jag hade tagit på mig att göra en tipspromenad.  Gick även med en grupp av de yngsta barnen, längs den brusande ån, över broar och spångar. Allt gick bra, trots att det fanns en del ställen där barn skulle kunna ha ramlat ner i den steniga, strömmande ån.

Kolla, längs vandringsleden fanns det vätterosor. Såg de första i närheten av Mullsjö för över en månad sedan. Det har varit en lång, fin vår. Vårblommorna håller i sig länge.

Gullvivor blommade i området nära gruvan.

.... liksom vackra förgätmigej.

Bullar hade jag ju bakat, och flera barn kom och tackade extra för de "goda" bullarna. Nackdelen, tycker jag, är att bullar, som tinades upp i går eftermiddag inte blir så jättegoda. Bullar är bäst nybakade eller nytinade. Men barnen var så nöjda så.

Från köket hade vi fått med pastasallad och bröd. Jättegott! När man rört sig utomhus ett tag, så är man extra hungrig.

Efter lunch, så var det dags att vandra uppför berget. En stigning på 140 meter. Jobbigt tyckte många! Kan inte förneka att jag tyckte att den första biten, då precis efter ett lass pastasallad, var lite flåsig. Det gick bättre sedan, då man kom in i rätt (lugnare) andning.

Tänkte på när jag gick samma sträcka för sex år sedan. Då kändes den mycket mera motig. Och brant. Och lång!

Några dagar efter den resan fick jag tid hos läkare, för jag mådde inte så bra. Delvis beroende på att jag hade en fem-sexa som under våren fylldes på med "nyanlända" elever. Barn som gått sex veckor i förberedelseklass, och sedan skulle ut i vanlig klass, utan extra hjälp. Kommer ihåg att klassrummet blev trängre och trängre, hade nog 26 elever i två klasser framåt våren. Superstressande....

- Du är pressad, sa läkaren då hon mätte upp blodtrycket till 170 genom något (undertrycket var ok). Sen dess äter jag blodtrycksmedicin. 

Hög puls var det i några långa branta backar. Men vandringen från gruvan upp till Tabergstoppen rä väldigt fin. Idag fick jag se årets första midsommarblomster/skogsnävor blomma längs stigen. 

Flaggan i topp för alla som fixade vandringen.... om än med lite pust och stånk.

Utsikten från toppen är milsvid.... men ... tycker jag... ganska tråkig. Byggnader och skog...

Inte riktigt ok... men bilden får vara liten och  så  får jag väl göra ett GDPR-övertramp..... Elever och lärare från vår skola....Fler än så här är vi inte. ( 3 fattas) Tycker attd et är lite kul att kunna visa en hel "skola" på samma bild....

Så var det , det där med rubriken. "Vi behövs". 

Eftersom jag inte hade ansvar för någon klass, så satte jag mig längst fram i guidesätet och kunde på så sätt prata lite med chaufförerna. Vi hade olika bussar och olika chaufförer i den buss som jag åkte i.  Båda var  pensionärer. Den ene mannen var årsgammal med mej, den andre sannolikt ännu äldre. 

Under resornas gång, så pratade vi om hur det skulle se ut om inte det fanns ett ganska stort antal pensionärer som ryckte in i olika verksamheter några gånger i veckan....eller då behov finns. Det känns gott att känna sig behövd, och att känna.... att även om många anser den som är 65 + är helt passé.... så är man faktiskt inte det!