Växlande

 

 

Det är väl så i vintertid. Växlande väder. I  söndags var det ett antal minusgrader. Friskt! Lättgånget. Inte alls halt underlag, då jag tog dagens promenad i anslutning till att vi uppvaktade svägerskan på hennes 60-årsdag.

Njuter storligen av att besöka barndomshemmet. Att ta en ensam promenad och låta minnesbilder flöda. Samt att få träffa bror och bästa svägerskan!

Måndagen bjöd på SOLSKEN.  Killarnas virus hade hittat mej också, så jag ställde in ett möte på förmiddagen. Men att ta en promenad här hemmavid, det fanns ingen anledning att låta bli. Helt ljuvligt! I och för sig tog jag stavar för säkerheten s k skull, men det hade inte behövts.Underlaget var stabilt.

Solen värmde. Rimfrosten glittrade. En härlig dag. Trots förkylning.

Igår, på "mormorstisdag"  tog jag inte en bild.  Ovanligt!  Tog en egen kortrunda i byn. Men myrsteg. Växlande underlag. Stundtals halt, stundtals barmarkskännung. Det gällde att parera stegen. Var ute med killarna under att snöskulpturer tillverkades av blöt snö.  Tråkväder för en tant.

Lite förkyld, lite ryggont... lite eländigt. Men ut måste man ju även denna onsdag!  Vilket förskräckligt väglag det var på vår byväg. Hal issörja. Vände om, då jag tagit mig fram några hundra meter, stelt gående, krampaktigt hållande i stavar.  Beslöt mig för att gå ut på asfaltsvägen i stället. 

Tråkig väg, en del tung trafik, men så lätt att gå. Kunde släppa stavarna och ta ut stegen ordentligt. Så gott att kunna gå riktigt fort..ja, så fort som en tjock tant som fyller 70 om tio månader, nu klarar att ta sig fram.

Nu är det så att en promenad alltid piggar upp. Både för förkylning och tramsig rygg.

Amaryllisen borde blommat till jul. Det gjorde den inte. Klockan bara vissnade bort. Men nu kom en ny stängel. En enda klocka ville blomma ut. Men så vacker! 

Sista stängeln på sista inköpta amaryllisen blommar i hallen.  Känns som den är lite sent ute. "Lilla jul" -kyndelmässodagen inföll ju under helgen som gick. 

Det hände att granen stod kvar i det utkylda "finrummet", ända tills den helgen, när jag var barn.  Fast när jag var i ålder 7-11 år, så var det "julgransruskning" som gällde, och den ägde rum tidigare än så. Men jag minns så väl den övergivna, barrande granen, där jag och mamma huttrande hjälptes åt att få undan julpyntet i det iskalla rummet, då när det var "lilla jul", och jultiden definitivt var slut.

Nu är det tulpanerna som gäller. Även om amaryllisar är vackra, så är det ett tecken på att det går mot vår, när vi växlar över och frossar i tulpaner.

Och jag längtar då tills dess att jag kan gå med raska steg, utan stavstöd, på vår byväg igen.