Nej, det var inte här vi "gympade". Hade varit lite för kallt... och sannolikt alldeles för ojämn botten.
Bilderna är från i måndags, då vi gick runt Tranemosjön. Det som normalt är en liten sjö, med tillflöde av två olika åar, var en "ordentlig" sjö. Mycket vattenspegel.
Vattengympan ägde rum ett stenkast från kyrkan, där på andra sidan sjön. I simhallen i Tranemo.
Väninnorna i byn hade redan varit på vattengympan ett par gånger. Jag hade inte haft tillfälle att åka med. Men igår, så var det ledigt i kalendern, och jag tog... men viss tveksamhet... chansen att hänga på.
Har varit med på vattengympa, då vi varit på solsemester. Bra att få röra sig lite. Men "så där" kul. Dessutom var jag med på vattengympa i Grimsåsbassängen, för att antal år sedan. ( Jo, lilla Grimsås har en tjugofem-meters utomhusbassäng, belägen utan för idrottshallen) Det var på sommaren, och då är man/jag ofta iväg på något. Så det rann ut i sanden. och var också "så där" kul.
En annan sak som gjorde mig lite tveksam, det är ju att man måste visa sin eländiga kropp i sin nakenhet, där i duschrummet.
Men, men... visst måste jag testa.
Hann med några längder i bassängen, innan gympan startade. Gott att simma. Även inomhus. Varför gör jag bara det i insjöar, på sommaren? Sen var det ju lite förargligt att vana simmare i min ålder, simmade förbi mig. Fick trycka på lite mer med både armar och ben, för att ( nästan) hålla deras tempo.
Ett trettiotal personer, i ålder från 30 till 80, samlade sig på en grunda delen av bassängen, strax före kl 18. Mest kvinnor, men även ett antal män. Var och en fick ett par hantlar, som skulle användas under det 45 minuter långa passet.
Det var superkul! En riktigt genomkörare för hela kroppen. Och skonsamt för den ömtåliga ryggen. Tiden gick väldigt snabbt.
Så var det duschen. Perfekta kroppar, de finns nog inte. Nyttigt för mej att se, att de allra flesta har lite "volanger" kring mage och rumpa. Inte bara jag.
Nämnde min iakttagelse för väninnorna på väg till bilen.´
- Jag hade kusiner, som alltid sa att jag hade för stor mage, och behövde dra in den, sa den ena. Det sitter kvar än.
Det är ju det det gör. Det vi fick höra som barn om våra för tjocka barnakroppar, det sitter som taggar i själen ännu. För där grundläggs synen på hur man ska se ut. Blev kallas tjockis... och en massa annat då jag var barn. Och visst var jag tjock. Men det har hängt kvar, och jag har alltid haft "komplex" för att jag är för tjock. Letade f.ö. efter bilder på döttrarna, då de var i sjuårsåldern, i samband med att Konrad fyllde år i veckan. Hittade även några bilder på mej. Jag var inte ett dugg tjock, då när jag var i trettiofemårsåldern. Fast jag inbillade mig att jag var...
Vi fortsatte att prata om hur barndomens kroppsmobbning hänger kvar hela livet. En form av "kroppsmobbning", det är att en del barn för gå till skolsköterskan för att väga sig, med jämna mellanrum. Eller att barnhälsovården påpekar att man är för tunn eller för tjock. Kommer ihåg när Konrad vägde "för lite" och man fick rådet att bland i olja i hans gröt . Åt han gröt efter det? NEJ!
Det är ta mig tusan inte lätt att passa in i mallen! Tyvärr hänger det med livet ut. Undrar om det gör det även för dem som varit "för smala".
Överhuvudtaget så anser jag att hälsovården behöver ta mer hänsyn till genetik än vad det gör. Och inte utgå från midjemått eller BMI. Det säger inte så mycket.
Superkul med vattengympa. Får bli fler träningstillfällen där.
Att röra på sig, det tror jag på. Åtminstone mår jag bra av det. Var och en blir salig på sin ro. Men jag behöver inte längre tro, att min sjuttioårskropp är i större förfall än andras.
Bra inlägg. Kanske är det ett par snäpp värre nu i den digitala åldern med kroppshets än när vi var barn. Jag vet inte för jag VAR smal, men jag minns inte att jag tänkte på vikt hos andra. Mer än när vi hade idrott, då vissa inte var likae snabba eller rörliga som de andra. Men jag vet att några av dem tog igen det i andra idrotter som kulstötning och liknande. Tror kanske att det är en fråga om osäkerhet av de som tänker på vikt och sånt och skall påtala och kanske mobba.
SvaraRaderaJag kan nu känna en viss irritation vid kontroll av min diabetes 2, (troligen ålder- och ärftlig) där det alltid skall vägas, mätas och frågas om motion. Kollas puls, blodtryck och kolesterol. Jag är ju stolt då det ligger under alla värden men irriterad vid motsatsen. :-)
Du var en snäll och trygg kille, tror jag. Det var de som själva hade det jobbigt, de som behövde hävda sig, de gjorde det genom att ge sig på någon som var lite annorlunda. Skitstövlar, kan jag tänka.,
Raderaisråkar ska man vara försiktig med, uppstår snabbt under natten. Roligt om du har tid med vattengympa.
SvaraRaderaI simhallen har jag varit med sex barnbarn; från 1 år till femtonåring. Med de yngsta får vara i varmbassängen, de äldre kan ju simma bra själva. Tolvåringen har sån där sjöjungfru-fena, det går snabbt!
Ingen risk att jag ger mig ut på sjöis... eller någon is. Livrädd för det hala... och vill inte vinterbada.
RaderaSå bra att det var roligt! Sådär känner jag också i omklädningsrummet och duschen. Nu har jag haft tur de flesta dagarna och inte haft sällskap där.
SvaraRaderaDet är samma med för smala. Min pappa var mager och väldigt kutryggig av sin Bechterews. Han hörde på stranden hur äckligt det såg ut. Sen behöll han alltid skjortan på, han som älskade solen.
Samma en kusin som var ett benrangel. Vad hon fick höra det. Äter du inte? Gör si och så. Hon åt mest av alla i familjen, systern åt väldigt lite, men var ”tjockisen ”.
Själv var jag tunn som barn och upp i trettioårsåldern. Tyvärr kan man inte säga att jag är det längre. Men det får vara som det är med den saken.
Trevlig helg! Eval8
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaSå fruktansvärt jobbigt! Så elaka människor är. Man vill ge igen för allt som inte är bra för en själv.
RaderaTro inte att du är speciellt tjock numera. Upplever bilderna av dej som att du har lite gott tanthull.
Och inte så mycket mer. De flesta av oss får nog det efter klimakteriet.
Suck.
SvaraRaderaJag har följt människor på sociala medier som inte passat in i kroppsmallen.
Ända från att de var små så var det ett evigt mätande och vägande och sedan förhållningsorder.
De blev skadade för livet.
Varför pratas det så lite om genetiska faktorer tro?
De som föddes smala verkar vilja tro att det är enbart av egen viljestyrka som de fortsätter att vara smala/normalviktiga genom livet. Att de flesta i familjen och släkten ser likadana ut tänker de kanske inte på.
Hela livet bär de som bedömdes som för tjocka när de var små, sina ärr.
Hoppas verkligen att bemötandet från skol"hälso"vården förändras till det bättre.
Att vi som äldre ens ägnar vår vikt någon större tanke tycker jag är sjukt, att vi fortfarande inte helt och fullt kan släppa tanken om att det är nåt fel på oss.
Ett sjukt samhälle, sjuka normer.
Å så alla dessa (mest) kvinnor som skall pressas in i skönhetsidealen. Operera allt som går att operera för att bli "vackrare".
Gråter inombords när jag ser de som har gått på myten om att stora svullna läppar är vackert.
Å nej - hon som var så fin INNAN.
Som sagt en sjuk värld med sjuka normer.
PS Önskar att jag var helt fri från egna kritiska tankar om min egen kropp, men eftersom jag helst går hem och duschar efter gymmet, så tyder det på att jag ännu inte är fullärd när det kommer till acceptansen. DS
Sjukt!
Tror att det är lika illa i skolhälsovården ännu. Barn som vögs extra. som inte får äta så mycet de vill i skolmatsalen.
RaderaOch Konrad är ju bara sju.... fick alltså råd om att hälla olja i gröten för sex och ett halvt år sedan.
Så länge man är pigg som baby och barn, så kan man få se ut hur man vill!
Och de där hemska läpparna. Det är så fult. Ser ut som en rumpa i ansiktet!
Gym och gruppträning är bra. Bara att ta skor och jacka och åka hem. Träningskläder på, både fram och tillbaka. Funkar inte lika bra med baddräkt!
Kram
Så bra att du kom iväg på vattengympan för det är bra, nyttig och skonsam träning för kroppen,
SvaraRaderaHur väl känner jag inte igen mig i det som du skriver. Jag var tjock som barn och många i vår släkt har haft en tendens till lite övervikt. Ändå åt jag helt normalt. Som alla andra ville jag naturligtvis vara smal, för det både var och är idealet, så från tonåren och framåt så har jag mer eller mindre hållit diet i olika omgångar. Även när jag var som smalast så hade jag en bild av att jag var tjock. Självbilden fick sig liksom en törn under dem mest känsliga åren och den bilden är svår att ändra på. När jag började gymnasiet var jag 170 cm lång och vägde 55 kg men kände mig ändå inte smal, knappt ens normalviktig, vilket visar hur befängt det kan bli.
I dag har jag sansat mig och inser att en sund kropp i en sund själ är det viktigaste och det räcker för mig. Jag har ett normalt BMI och med det låter jag mig nöjas. Är inte smal men räknas som normalviktig och vid det får det stanna. En ögonöppnare har tyvärr varit vår yngsta dotters ätstörning som fortfarande sitter i även om hon har den under en viss kontroll trots att det inte är helt bra. Numera kommenterar vi aldrig vikt eller hur mycket eller lite någon äter. Inte för att hon inte är öppen med problematiken men barnbarnen ska inte höra diskussioner om kroppsideal. Även sonens sambo har haft en ätstörning och ska jag vara ärlig så var jag nog snubblande nära en sådan också. Numera lyssnar jag på Agnes Wold Wold som hävdar att det är bara nyttigt för oss kvinnor med lite hull.
Önskar en god fredagskväll!
Kram
Karin åt inte mycket som barn. Vet att det var ett tjatande ( från fadern) att få henne att äta. Hon var smal långt upp i tonåren. Åt när hon var hungrig. Sunt!
RaderaDet är likadant med KP. Han är en kopia av sin moster, både till utseende och sätt. Blir så förbaskad på morfar som ska tjata på hans ätande... och berömma när han ätit bra. Han är superpigg, och äter när han är hungrig.
Det är många högpresterande tjejer ( kanske finns killar också) som man hört ha fått ätstörningar i tonåren. Man måste prestera i allt, för att duga. Även i smalhet. Fruktansvärt!
Min vän ( bloggvän) Inga, som jag blev god vän med även irl, var en stor människa. Samma storlek som jag. Lite tanthull. Extra. Så fick hon sin blodcancer, myelom . De första åren så var den under kontroll, men när den blommade ut, och hon fick cellgiter och stamellsbyte, då bara försvann. Sista gången jag träffade henne, ett par månader för sin bortgång, så var hon halva den, som hon var när vi började umgås, fem -sex år tidigare....
Att bli för smal, är ofta förenat med sjukdom, åtminstone efter klimakteriet.
Jag tänker ofta på henne, och kan känna mig lite nöjd med det hull som jag har, och som inte har ändrats de senaste tio-femton åren. Har vare sig blivit tjockare eller smalare.
Tror absolut att Agnes Wold har rätt. Sen kan jag inte komma ifrån.... jag vill helst inte visa mig naken. Eller i bikini på stranden. Men tycker att jag är rätt "fin" i baddräkt.
Önskar detsamma till er! Kram
SvaraRadera
Jätteskoj att du har hittat en nygammal hobby - vattengympa.
SvaraRaderaKan inte minnas att vikt och bantning kom upp över huvud taget när jag var ung. Man var som man var. Aldrig några pekfingrar varken i föräldrahemmet eller i skolan. Minns varken under- eller överviktiga klasskamrater, inte ens på gymnasiet.
Just när man utsätts för mobbning som barn sitter det ju kvar livet ut, vilket jag tycker är absolut hemskt. Och med dagens sociala medier blir det inte lättare för en tjej/kille som sägs ha för högt BMI. Inte att undra på att så många lider av ätstörningar nuförtiden. Och de sitter ju också i när man blir vuxen...
Nog är det så. Kanske du, som smal tjej, inte tänkte på de "tjockisar" som var utsatta.
RaderaSkolan pratar f.ö. alldeles för lite om att olikheter är naturligt, inte bara olika kulturer emellan, utan mellan människa och människa.
Som jag skrev i min kommentar - man var som man var. Och precis som Ditte säger så är jag också uppfostrat att man duger som man är. Det spelade ingen roll vilken kroppsform man hade. Det var inte utseendet som spelade roll, utan barnets/personens karaktär. Med facit i hand är jag faktiskt väldigt tacksam för de föräldrar jag haft - föräldrar utan fördomar.
RaderaBara att gratulera till att ha haft den barndomen!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJa tänk vad kroppskommentarer kan göra ont. Och hur bergfast de sitter i minnet. Tycker inte man ska kommentera utseende alls, vad det än vara må på kroppen. Inte heller det som är positivt. För så fort man gör det så förstärks ju den andres syn och uppmärksamhet på kroppars utseende. Men det är svårt... man vill ju gärna säga något snällt och positivt...
SvaraRaderaTycker att detta är ett dilemma. Tänk om någon hade sagt till mig att jag jag var gullig när jag växte upp, då kanske jag hade vågat framhäva mig mera och inte blivit den tysta och blyga flicka som jag var.
Jag har bestämt mig för att låta min kropp vara som den är, med alla dess "brister" i andras ögon. Lite för mycket mage, åderbråck, grått hår och en massa rynkor i ansiktet. Jag visar mig i baddräkt på stranden och är naken i duschen på badhuset. Vi, alla sorter, måste ju visa oss för att lära lla andra att det är ok. att se olika ut.
SvaraRaderaTycker att det är så sorgligt att se att så många andra inte tar av sig baddräkten när de duschar innan badet.
Men jag upptäckte att det var rätt besvärligt att få på baddräkt på våt kropp. Har ju alltid duschat med baddräkt på i badhus....
RaderaDet har du absolut rätt i. Men jag tror inte att flertalet baddräktsduschare har den på av den anledningen...
RaderaVad roligt att du gillade vattengympan. För egen del har jag inte funderat så mycket på detta med utseende vad gäller kroppar. Vi är som vi är. Har heller inte noterat att kommentarer förekommit i min närhet vad gäller andra, för då hade jag absolut ryckt ut. Men säkert förekom det. Har ställt upp och sagt emot i liknande sammanhang, men där det handlat om annat utseendemässigt. Är fostrad så.
SvaraRaderaMen jag kan absolut förstå att detta med ens kropp kan vara ett bekymmer och orsak till mycket vånda. Har en dotter som har en ätstörning och blivit utsatt för bitska kommentarer och det gör mig så ont.
Och att det förekommit trista kommentarer om ens kropp är smärtande. Tror att det faktum, att jag alltid haft i mig hemifrån sedan jag var liten, att jag duger som den jag är. Något som gällt i alla sammanhang. Väldigt glad och tacksam för det.
Varm kram
Barndomen är grundläggande. Men även om man är trygg hemifrån, så sätter de elaka kommentarerna sina spår. Iaf för de flesta. Kram
RaderaNu blir jag avis! Vi har ett sprillans nytt badhus i Falun o jag kommer aldrig att gå dit! Dels är det svindyrt, dels är det en hel vetenskap att försöka orientera sig. Där får man inte visa sig naken inför andra! Man duschar i egen hög person, sen klär man på sig baddräkt och sen ska man försöka hitta till bassängerna. Jag har läst kilometervis med åsikter om badet, och de allra flesta hittar inte mellan garderober, duschar och bassänger!Tydligen är det så viktigt numera när kvinnor från andra kulturer inte kan visa sig nakna i duschen, inte heller använda baddräkt utan har en heltäckande grodmansdräkt på sig i vattnet. Därför har det blivit så här...man har byggt in varje person i en liten bubbla. Helt galet. Men, vad jag skulle säga var att de år när jag fick gå på vattengympa som rehab i varmbassäng mådde jag som en prinsessa. Skonsamt, nyttigt och skönt!
SvaraRadera