Ajaj, den frågan, den visste var den tog på tanten.
Den frivillige pensionären stod en bit ifrån oss, sin fru och sina två döttrar, och funderade på om han skulle gå innanför avspärrningarna och kolla in Vandalorums utställningar.
- Nej, ingen pensionär, svarade jag, då Karin betalade för tre.
C-E bestämde sig för att kolla papperskonst och betalde 20 kronor mindre.
Det är verkligen känsligt det där med ålder och åldrande. För den dumma tanten.
Första gången som jag/vi blev tillfrågade om eventuell pensionsrabatt, det var i Stockholm för 2-3 år sedan. Den unge mannen som satt i biljettkassan till tunnelbanan utanför Solna centrum, honom gillade jag inte alls.
Men jag förstår att det bara är att vänja sig vid denna fråga,,,,, för även om jag kommer att framhärda i mitt arbetsliv så länge jag orkar, så är det bara att konstatera att jag kommit till det vägskäl, där det skulle vara helt ok att välja vägen in på livets naturliga slutstig......
Tjejen i kassan ställde frågan av ren schyssthet. Hörde henne förresten ställa samma fråga till ett annat sällskap, då vi lämnade Vandalorum efter att ha ätit en välsmakande lunch.
Bea Szenfelds utställning var riktigt intressant.
Dessa skapelser hade visats på catwalken på riktigt, och flera av dem hade varit med i en musikvideo med/av Lady Gaga . I en glasmonter hängde en jacka av papp som Ola Salo haft på en Grammisgala. Tänkte att en sådan jacka skulle en vanlig person aldrig vänja sig vid att ha på sig.
Det fanns pappersvikningsbeskrivningar och möjligheter att göra sådana i utställningslokalen.
Visst är det bra med återanvändning av ( som här) gamla böcker, och visst blir det dekorativt med de olika vikta installationerna.
Men till vilken nytta.....?
Nä, saker som bara ligger och skräpar och inte har någon funktion att fylla, sådana vägrar jag att vänja mig vid.
Tomtarna som står framme här hemma? Till vilken nytta? Jo, att skapa julstämning. Ok, det kan de få göra en vecka till!
Åkte till H-hammar och träffade den vackra.
Som katt ska man vara råttfångare.
En uppgift som katt i sina bästa år inte alls vill vänja sig vid.
Tvärtom... när husse erbjuder henne den fångst som HAN införskaffat till henne, så vänder hon sin lurviga svans åt det som skulle anses som en festmåltid, och springer sin väg.
Som sexåring vande sig Karin vid att handskas med hästar och att behärska ridandets konst. Det är häftigt att se hur väl det vidvänjda sitter i, trots att det under de senaste 15 ( ?) åren bara praktiserats några gånger per år.
Samma gäller väl f.ö.både simma och cykla.... för den som en gång lärt sig...
Det är inte så ofta som någon av dem, och speciellt inte Karin, besöker sitt barndomshem.
Ändå kändes det väldigt vant att ha dem/henne i huset för några dagar.
Snön hade fallit under söndagsnatten. En hel del försvann med regnet som kom med söndagens plusgrader. Vi har dock mer snö här i Stockremma än vad man hade i H-hammar.
Tog en promenad här hemma, efter det att vi sagt hejdå till döttrar och svärson för denna gång.
Minusgraderna hade slagit till i kväll igen och det var lite halt på grusvägen. Tyvärr är det något som man också måste vänja sig vid, för än är det två-tre månaders vinter kvar.
Solen stannade uppe sex minuter längre än vad den gjorde då den stod som lägst. Det har faktiskt gått bra att vänja sig vid mörkret även detta år....men känns otroligt härligt att vi ska bli mer och mer tillvanda ljuset under lång tid framöver.
Och under denna tid, så kan det nog hända om jag blir tillfrågad om jag är pensionär mer än en gång. Bara att vänja sig... och vid närmare eftertanke...varför inte hålla med om att man så är.... det är ju egentligen rena ekonomiska vinsten. ..... bara man lär sig acceptera tingens tillstånd.
