Höstvandring

Vill bara spara några bilder från gårdagens vandring.... eller om det nu var promenad.... Gick, det gjorde vi iaf. En dryg halvmil. Inte långt, jag vet, men det tar ändå en stund, då man går en del på spång.

Vår bil behövde byta dörr. Igen. Samma dörr som byttes i april. Höger bakdörr. I vintras, så var det maken som kom lite fel på en trång parkeringsinfart i Göteborg. För några veckor sedan, så var det en bekant som backade på bilen, då den var parkerad.

Att byta dörr, det tar flera dagar. Lackering tar nog mest tid. Så maken lämnade in bilen på Toyota-firman i Värnamo på morgonen. En hyrbil var beställd. Den största kostanden för den gick på "påbackarens" försäkring.  Vi träffades sedan på Store Mosses östra parkering, för ta en promenad där, innan lunch och hämtning av skolkillarna kl. 13.  

Lite blåsigt var det. Men men vackert. Höstvackert. Gick den välbekanta slingan ut till Svartgölen, och drack förmiddagskaffet där. Tog sedan rundan kring de östra rocknarna. En del gående på spång. Det känns i både ben och rygg. Speciellt om det är smala spångar, för då spänner man sig . Åtminstone gör jag det... tror ju att jag ska falla ner i det blöta om jag inte är stenskräpt.

Ut till Svartgölen är det närmare två km rullstolsvänlig väg. Varav 500 meter på den breda spången. Där känner jag mig säker.  

En fin promenad/vandring blev det. Trots att det  var lite blåsigt och kallt vid Svartgölen.

Min bil, vår egen ägandes extrabil, vanen, fick stå kvar på parkeringen tills vi körde hemåt igen. Jag hade med barnstolarna, så vi kunde köra killarna i hyrbilen. 

 Mörkret hade precis fallit när vi kom tillbaka till östra parkeringen. Jag hade nästan förväntat mig ett polisuppbåd för eftersök på mossen. En övergiven bil! Kunde någon ha villat bort sig... eller fallit ner från spången? Eller ramlat ner i den djupa sjön???? En ensam bil, på en ödslig parkering, det skulle kunna påkalla polisnärvaro. Eller???

Mina fantasier!

Tomt på parkeringen, bara en vit van. Den fick maken köra hem. Jag tog den lilla Toyotan, en Yaris. Trevlig att köra, absolut, men något för liten, för två storvuxna människor.

Här kommer bilderna jag ville spara...

Gott i solen vid  denna lilla göl. En bänk fanns att slå sig ner på. Ett flygplan syntes i den blå skyn. Kollade på Flygradar-appen. Ett plan som kom från Shanghai och skulle till Amsterdam. En resa på elva timmar. Undrar vad det var för några fanns där uppe på 10000 meters höjd.....

Svartgölen är en ganska stor sjö. Här kan man bada. Påstås det. Omklädningshytt finns!  Jag skulle inte kunna ta mig upp ur det djupa vattnet, som dessutom saknar fast botten. 

Tranan har tillkommit, sedan senaste besöket.  Ser nästan naturlig ut vid första påseendet. Och ser mycket ensam ut. "Kompisarna" har gett sig i väg söderut!

Den breda vägen!

En utmaning

 

Minst en gång varje vecka, passerar vi Store Mosse nationalpark, på vår väg mellan Grimsås och Värnamo.   Store Mosse, det är en av Sveriges trettio nationalparker. Under årens lopp, så har vi gjort olika vandringar på vandringslederna. Under senare somrar har vi vandrat till vackra Svartgölen, tillsammans med Värnamofamiljen. En lite lagom vandring på dryga fyra km. 

För många år sedan, så var vi ett stort gäng som vandrade på söndagar. Oftast här hemmavid. En gång åkte vi tillsammans till Store Mosse för att gå leden runt Kävsjön. På den tiden var den fjorton kilometer. Jag minns den sista sträckan, som gick på grusväg, som väldigt lång.  Numera går leden på spångar, rakt över mossen, och man sparar in två kilometer.

- Jag skulle vilja gå den nya Kävsjöleden, har jag flera gånger sagt, då vi passerat. Maken har inte varit lika intresserad. Gång efter gång har jag uttryckt att jag ska ta den där rundan i sommar. Insåg att det har blivit mer höst än sommar, så nu var det verkligen på tiden att sätt planen, ja utmaningen, i verket.  Så medan maken åkte till marknaden i Gölingstorp, för att lotta bort stickade strumpor och hembakta squashkakor, ( vilket hade gått utmärkt) så iklädde jag mig vandringskläder, packade lite te och macka, och åkte iväg de ca fyra milen till Store Mosse, stora parkeringen vid Naturum. 

Lite småpirrigt var det, jag har inte gått över milen på flera år. Men det är ju bara att trava på, tills man är tillbaka igen. Enligt vandringsguiden, så skulle vandringen ta mellan 3 och 4 timmar. 

Hur många spindlar finns det i världen? Många

Det var så vackert med alla näten, som var spunna i bärriset. 

Och visst sprang man rakt in i spindeltrådar, som var spunna rakt över stigen. Men fånga en tung tant, det klarar inte en spindel av. Tror inte att de skulle uppskatta det eventuella bytet heller.

Måste ju bara ta ett foto med makron. Många trådar är det, men inte mycket till fångst. Fanns en hel del myggor i luften, Någon borde ju fastna i något nät.

Tolv kilometer runt Kävsjön, det låter som en vacker vandring. Men tyvärr ser man sällan något av sjöns vatten under vandringen. Så man får passa på att njuta av det lilla.

Det finns tre fågeltorn runt sjön. Det största finns i området runt naturum. Ett annat fanns några kilometer in på leden. En avstickare på ett par hundra meter ledde fram till det två trappor höga tornet. Ganska tomt på fåglar så här års. Tre knipor lyfte förskräckta, då de hörde mitt tunga klampande uppför fågeltornets trätrappor. 

Njöt av sjöutsikten. Tur att jag gick fram till tornet, för någon mer sjö skulle jag inte komma att se under hela vandringen. 

Tallskog är vackert. Har en frodig undervegetation. Släpper in en hel del solljus. 

Hörde att någon pratade bakom mej. 

Kände mig lite stressad.  Upphunnen av tokar, som har bråttom framåt! Vandringsleden bestod sannolikt till hälften av spångar. På en sådan blev jag upphunnen av de pratande. Hoppade ( nej..jag hoppar inte... steg) åt sidan och släppte förbi "snabbgångarna". Kände mig nästan lite lättad då det var ett ungt par som gick förbi mig. Hade blivit "knäckt" om det varit pensionärer. 

Träffade f.ö. på en hel del yngre par på den långa leden. ( På slutet går Kävsjöleden ihop med ett par andra leder, och där var det mer blandat med åldrar.) Blir så glad av att se ungdomar som uppskattar och utnyttjar naturen. 

Fem kilometer in på leden kommer man fram till den gamla gården Svänö. 

Idag är det ett vandrarhem. Såg inte till någon övernattande. Iaf ingen som parkerat bilen utanför. 

Det kan ju också vara så att det är stängt för säsongen.

Det enda huset utmed leden, det är vackra Svänö. Naturligtvis fanns det bänkar och ord, och möjlighet att äta sin medhavda matsäck här. Minns att vi gjorde så, när vi vandrade här förra gången. Men jag var inte det minsta sugen på fika, så jag fortsatte ett tag till.

Lite sommarfägring fanns kvar på ängarna  i det öppna landskapet.

Men snart bar det in i skogen igen. Blött på marken, mycket spång.

Så öppnade dig landskapet och jag kom ut på mossmarken. Några staplar med bräder var utlagda. Många spångar var i behov att bytas ut. och skulle sannolikt göras så. Här slog jag ner min breda bak, och njöt av säväl omgivningen, som mackan och teet, det senare direktimporterat från England. 

Kom fram till vandringens tråkigaste och besvärligaste del. Granskogen. Sådan har vi hos oss också, så den är inte speciell för mig. Slogs av hur stor skillnad det är på undervegetationen på gran och tallskog. I granskogen är det mest mossa på marken. Stigen var lite tråkig här också. Rötter och stenar, och spångar över de blötaste områdena.

Åttakilometerssträckor, det går jag  då och då. Det märktes. Så långt kändes det lätt att gå. Efter det kom några långa kilometrar. Detta trots att två vandringsleder nu gått ihop, och underlaget var mycket bättre än tidigare. 

Äntligen kom jag så fram till platsen där leden gick på spång rakt över gungflyet/mossen, tillbaka till naturum.  Dryga två kilometer kvar. Då gick det lättare igen. Ett par möten blev det på spången. Inte en tanke på att ta steget ner i det blöta .... men det gick bra att mötas.

Tyvärr var Naturum stängt. Eller rättare sagt låst. Det hängde ballonger på dörren, så jag uppfattade det som att det var abonnerat för någon festlighet. 

Tänkte återkommande på min vän/bloggvän Inga, då jag gick längs leden. För henne var Store Mosse som ett andra hem. Hennes sextioårskalas firades på Naturum. Det var i oktober 2012. 

Jag vandrade på Store Mosses olika vandringsleder tillsammans med henne, flera gånger. Från olika utgångspunkter. 

Inga fick aldrig uppleva sin sextiofemårsdag. Tänkte att det var sex år sedan i dagarna, som vi var på hennes begravning.

En slända flög länge framför mig och landade då och då på den solvarma spången. Tänkte att det var Inga som höll mig sällskap en stund under vandringen.

Min lilla utmaning är avklarad. En fin runda, som jag absolut kan tänka mig att göra om till våren.  Ganska gott att gå ensam, i eget tempo. Och fundera på än det ena,  än det andra. Och faktiskt, jag tror inte att jag tänkte en enda negativ tanke på hela vandringen. Tre och en halv timme tog det. Så jag höll mig gott och väl inom vandringsguidens "rekommendation". Gott så!

Naturspan

 

Vi har haft två killar på besök under helgen.  Då gäller det att hitta på något kul att göra. Helst ute i naturen.  Igår åkte vi ut till naturreservatet i vår skog. En kul stig att följa och så kunde vi kolla efter spår av djur. Naturligtvis fanns det lite  bajs på stigen. Räv hade varit framme på några ställen, tjäder på något annat.

Spännande att gå över spången/bron ut till reservatet.  Vi hittade en lämplig sång att sjunga, under det vi passerade. " Stora bocken Bruse, klampar över trollets bro... Nu tar jag dej sa trollet.... "

I Moghults naturreservat finns ett antal vekefuror ( väckefuror) kvar.

Runt gården Moghult finns två områden med gammal skog. Det ena ligger som en ö omgiven av kärr- och mossmarker. Det andra är en utpräglad sumpskog.

Båda består av skog med mycket gamla granar och tallar. En del granar är över 200 år gamla, vissa till och med över 300 år, och tallarna ännu äldre. Det finns många vekefuror i områdena. Det är tallar, från vilka man har skördat ved för tjärbränning.

Under mosstäcket finns på sina håll ett tjockt lager av kol- och sotrester som vittnar om gångna tiders tjärbränning. Datering av vekefurorna, från vilka tjärveden höggs, visar att tjärbränningen upphörde omkring 1830 i det här området. Skogsmarken täcks på många håll av mjuka lav- och mossmattor. Kuddarna av falsk vitmossa (Leucobryum glaucum) är uppenbara. I ett av områdena växer orkidén knärot, mattlummer och myrlilja.

 ( Källa: Länsstyrelsen Västra Götaland)

Otroligt att de gamla träden fortfarande är vid god vigör!

Höga, klätterbara stenar, fascinerar alltid barn. Tur att det finns mycket mjuk mossa under stenen, om man skulle trilla ner. Sen är det absolut så att barn har betydligt bättre kroppskontroll än en gammal "rädd" mormor på 65+.

Fika hör förstås till en utflykt i skogen. Tur att mormor hann baka fler bullar under veckan. De har en strykande åtgång i skogen!

Idag var det naturspan/fågelspan på Store Mosse för Skogsknyttar. 

Det var bestämt att Konrad tillsammans med mormor, skulle möta upp med Friluftsfrämjandets minstingar och deras ledare i nationalparken.  Morfar fick ta  med Karl-Petter hem till mamman.

Fika avnjöts i ok väder, men sedan så började det snöa.

Fågelspaning stod på dagens program för såväl Skogsknyttar som Mullebarn. 

En hel del småfåglar fanns att se vid de tre fågelborden utanför Naturum. Bl.a. min absoluta favoritfågel; stjärtmesen.

Längst uppe i fågeltornet blåste det snålt och små flingor virvlade i luften.  Inte var det många fåglar att se där i busvädret, bara ett par tranor. Men barnen var nöjda ändå, och visst var det spännande att klättra upp och ner i tornet.

Här hemma finns det betydligt fler fåglar att spana på. På nära håll, alldeles utanför köksfönstret. När det snöar i april, då brukar det vara fullt under fågelbordet. Bofinkarna tycks vara särskilt tacksamma över att hitta något att äta, i busvädret. 

Nu hoppas vi att dagens snöoväder är det sista för denna säsongen. Tror att våren kommer på riktigt inom någon vecka. Sämre väder än dagens snöblask kan det knappast bli i alla fall!

Påskbesök

Lagom till påskaftonens lunch, kom två små påskgubbar på besök. Tillsammans med sina föräldrar.

Påsklunchen smakade bra för alla. Mest tilltalande var allt chokladpannacottan, som serverades som dessert. Iallafall för yngste herrn! Här kan man prata om att äta med hela ansiktet!

Storebror letade med stor entusiasm efter äggen som påskharen hade gömt.

Vi konstaterade att ingen av föräldrarna hade haft denna tradition som barn.  Undrar när den kom och varifrån den kom?  Har ju hört om påskharens förehavanden under de senare åren. På åttio och nittiotalen var han inte vanlig i våra trakter.

Lite promenadbesök hos mammans faster hann vi med. Mammans kusin och hennes pojkvän var också på besök. Och så fanns de glad jakthundarna där. Alltid lika kul att ses.

Konstaterar återigen hur enkelt det är för oss på landet att umgås. För det första så umgås vi normalt mycket utomhus, och  de allra närmaste de träffar vi så ofta ändå, och då fortsätter vi att göra det.

Vi saknade förstås pojkarnas kusin, men via WhatsApp och Instagram såg vi att hon och hennes föräldrar hade det bra och träffade sina nära kompisar utomhus hemma i Malmö.

Två killar stannade kvar över natt hos mormor och morfar.

Det är så roligt att ha dem på besök. Samtidigt får man känna att man lever, det är full fart hela tiden och huset- med trappa till övervåningen, är inte helt barnanpassat. För storebror är det inga problem att ta sig upp och ner mellan våningarna, men för en klättertokig supersnabb sextonmånaders lillebror så är en trappa utan grind, ingen hit.

Förstår varför kvinnor kommer in i klimakteriet och inte kan få barn längre när vi kommer upp i femtioårsåldern. Vi orkar inte med de små vildingarna, dag efter dag.

MEN jag kan inte förstå hur det ska vara möjligt för män att bli fäder ända upp i åttioårsåldern... de orkar inte mer än jämnåriga kvinnor. Är det så tänkt att kvinnor i fertil ålder ska ta hand om allt som har med barnen att göra, ja, utom möjligen nattandet och gosestunderna??? 

Ojämlikt!

Under påskdagen testade storebror mammans innebandyklubba, som han hittade i hennes gamla flickrum. Ser ut som han har en del talang, anser den mormor som inget begriper vad det gäller innebandy!
Skickade bilden till föräldrarna via Whatsapp, och pappan skrev tillbaka och undrade om han var rightare. Jag fattade nada.

Någon lekplatsutrustad trädgård har vi inte. I brist på sandlåda, så funkar det ju bra att gräva i sorkhögarna... och hitta det spännande sorkhålet.

Pojkarna återbördades till sina föräldrar på påskdagens seneftermiddag. Vi möttes vid Store Mosses naturum, som ligger en halvtimmes körning med bil från Grimsås och tjugo minuter från pojkarnas hem utanför Värnamo.

Pappan fixade grillad korv och bröd till oss alla. Medan han ordnade med eld och mat, så gick vi andra Skogsstrollens stig. Lillebror gick hela vägen för egen maskin, storebror var lite trött och valde kärran.

Se, det var en kul påsk, tyckte den gamla mormodren.

Nästan så man skäms över att få ha en så bra påsk, i de tider som råder. 

Men livet på landet, det är inte dumt! I eftermiddag blir det upplivande av en gammal tradition, söndagspromenader med byborna.  Vi kommer sannolikt att bli ett femtontal personer och ett antal hundar, som ger oss ut på en runda på skogsvägar och stigar.

Ångest

"Ångest, ångest, är min arvedel" skrev Pär Lagerqvist.
Jag tror att den är min arvedel också.
Orolig mor skapar ångestfylld dotter. Kanske.
Läser på info från hjärnfonden att ångest är var tredje kvinnas arvedel.... någon gång i livet.

Nu kanske det inte ens kan ges diagnosen "ångest", det som jag så ofta känner.  Mera oro. Kroppsoro. Vad är skillnaden på "lätt" ångest och oro... ? Inte vet jag.
Jag känner av det varje dag, redan på morgonen. Hjärtat, värken i kroppen, varje liten smärtkänsla.... höjdskräck, egenbildsskräck, ångest inför möten, inför det som är okänt, inför mina egna tankar, inför hur det ska gå med vår värld....

Så himla fånigt..... kanske är denna känsla jättevanlig hos människor.... men det är ingen som man pratar om. Förstås!

I torsdags var det dags för  hela skolans skolresa.
Denna gång till Store Mosse.
Superbra resmål, kostade "bara" bussresan.
Hade jag ångest, då vi lät eleverna gå ut och känna på gunget på gungflyet?
Nej, vi var ju tre vuxna på gruppen om tjugofem elever från åk 3-6.
Vad kunde hända? Fast tanten vågade sig inte ut, och slapp uppleva det oroande, gungande okända.

Mängden av knott kunde definitivt framkalla ångest hos den som har knottfobi. Eller reagerar starkt på de små blodsugarnas bett. För egen del får jag mera uttalad ångestkänsla av någon enstaka inande mygga, än av en hel  knottflock.
Visste faktiskt inte att man kan få  så stora reaktioner på knottbett, som en del fick, alldeles svullet och rött efter betten, jag som bara blir lite prickig och sedan försvinner det. Svider lite, det gör ju själva bettet, förstås....

Myggbett, det får jag lida för i flera dagar. Eller veckor. Sönderrivna, såriga svullnader brukar bli resultatet av mina möten med äggläggningsbenägna myggtjejer.

Konstigt att det är så stor skillnad på reaktion mellan knottbett och myggbett. Kan någon förklara????

Betygen för mina sexor är satta.
Tänker på alla de elever som känner ångest för att få se sina betyg.
De som vet att de inte har förmåga att prestera på godkändnivå, och som nu får detta "misslyckande" bekräftat, med svarta bokstäver på vitt papper.

Inte ett dugg schysst.

Betygssättarångest ingår förstås i min ångestarsenal.
Jag vill inte sätta F. Men ibland måste jag! Jag tycker att det är grymt.... och väldigt onödigt, vad det gäller 12-13-åringar. Jag vet att det finns barn som har pressen på sig att a) få höga betyg b) få godkända betyg. Nu uttalar jag mig generellt, inte över mina elever speciellt.
Jag vet att det finns barn som har pressen på sig själva, att få lika bra betyg som kompisarna. en del har inte förmågan till detta. Många av dessa elever kommer att klara sig väldigt bra i livet ändå, när de väl kommit igenom den skola som absolut inte är för alla.
Tyvärr finns det de som inte klarar sig igenom den pressande skoltiden, utan att drabbas av psykiska problem, ångest, oro,  missbruk för att lindra.

Ett glas vin eller två lindrar. Absolut.
Men man kan ju inte börja sin dag med två glas vin, bara för att lugna det oroliga därinne i själen?

Där är jag privilegierad, någon/något har gett mig förmågan att inse detta.

Faktum är jag inte ens längtar till fredagskvällens ( nästan) obligatoriska glas med vin...... Men gott är det.... och lite gott gör det i en orolig själ.....

Nå, jag kommer inte att bli alkoholist. Prövade att dricka vin en tordagskväll.  Fick ångest av att jag kände mig påverkad på fel dag!

Träning är absolut ett av de bästa ångestdämpande åtgärderna.
Det är dåligt med organiserad träning, så här års. Det får bli något på egen hand, men oftast så är det för lite ansträngning i mina egna, nästan dagliga, gång/cykelrundor. Jag  är väl för bekväm av mig, för att att i ordentligt....
En önskan jag har, det är att återigen kunna jogga en halvmil.... bara det att den dumma ryggen inte gillar att jogga.

Några backpass i samband med geocaching i trakten av Limmared, blev det idag.  Precis vad jag behövde. Så gott att bli lite andfådd och svettig.

Förbaskad blev jag också, på den som hängt upp en av burkarna högt uppe i björken. Inte nåbart med lång pinne ... man måste ha specialverktyg med sig. Tycker att sådana gömmor är skitgömmor.

Nära ångestkänsla att gå över stenbron. Jag kunde ju ramla ner ..... och .... slå mig. Litar inte ett dugg på min balans....jag är lite för sne´  för att allt ska funka som det ska.

Kul med teamwork. C-E pillade ner ett petrör med en pinne. Men hur få upp den igen? Röret hade ingen upphängningsanordning, för det låg i en hålighet i björken.  Tanthjärnan fungerade......ett grässtrå funkar bra som krok i klykan.... och C-E fixade röret på plats igen.

Lingonen blommar talrikt detta år. Om vädret blir gynnsamt och insekterna gör sitt ålagda arbete, så kommer det att bli rekordår igen, vad det gäller lingon.

Vad händer då? Mild ångestkänsla hos tanten... jag klarar ju inte av att plocka av alla vackra bär som pockar på plockning.

Broar ger absolut ångestkänsla/oroskänsla. Speciellt om de har lite höjd.  Då sticker det både i skinkorna och under fötterna av ren skräckkänsla.
Så var det inte här  Jag tror inte ens att jag höll i räcket!!!

Björnmossans sporproduktion är i full gång.
Lärde mig just att som ser ut som små knoppar är honplantor och de som ser ut som blommor är hanplantor.
Björnmossa är vackert.

Tycker f.ö. att kryptogamer är klart underskattade, att de flesta människor vet alldeles för lite om olika arter....
Det är allt så med mig också... men det är inget som inger ångest.

Dagens favoritfotografi.... ja, t.o.m veckans .... även månadens bästa naturögongodis ( för mina gamla ögon) så här långt.

På toppen av stenen fanns ett petrör. Jag lyckade krångla mig upp så långt att jag kunde nå den, utan att få stickningar vare sig i skinka eller under fot. Bra tantcache!

Hade inte cacheutläggaren dummat sig med att sätta upp ett rör högt upp i ett träd, så skulle han fått min enda favoritpoäng för denna. Men nu jämnade det ut sig, minusgillarcache + gillarcache, det blir noll!

Tre hundbajspåsar. För att påminna om att man ska plocka upp efter hunden även i skogen... eller som service? Ångest för att trampa i bajs..... ?....nej, inget som jag känner av... förrän det är gjort. Itrampat alltså.

Fikade på Glasets hus. En gammal kollega hälsade glatt på C-E.
- Du jobbar än? frågade hon sedan mig.
- Ja, sa jag. Jag gillar mitt jobb.

Men ärligt, ångesten tar ett strupgrepp ibland, då jag inser att så många i min ålder gått eller ska gå i pension. Efter 62-63 års ålder är det självklart för många. Undrar vad det är för fel på mig, som mår så bra av att gå till det jobb som jag tycker så mycket om?  Roligare efter 41-42 år, än vad det var de första åren.
Det finns ett ämne som ger mig ångestkänning dock. Teknik. Fanns inte med i vår utbildning på sjuttiotalet. Dessutom finns det folk i min nära omgivning som sagt att jag är oteknisk....och då är det väl så?

Stickning är klart  ångestdämpande. Tror att det finns forskning på det. Empiri är tillräckligt för att förstå att det är så.
Tredje gången i rad, då har det blivit tradition? Avskedspresent till mina sexor.....

Paket är roligt att få, tycker nog eleverna, men kanske inte alla uppskattar innehållet.

Barn har svårt att  uppskatta något, generellt sett. Inte är det  många som tackar om de blir bjudna på något, de undrar i stället om det inte finns mer.

Inte ångestframkallande. Ilskeframkallande, på föräldrarna, som inte lärt dem hyfs.....

Babyfilt nummer två är klar. Det hade man inte kunnat tro för ett år sedan..... att jag skulle ha fixat två babyfiltar inom det närmaste året. Livet är överraskande.......ofta helt fantastiskt .... men inte möjligt att kontrollera..... inte konstigt att man har ångest ibland.