Till Tuskabosjön

... gick färden, efter välförrättat veckovärv.
En ny runda fanns, att gps-ledda ta sig runt på. Nu behöver man inte använda satellitstyrda navigationssystem för att ta sig runt på dessa vägar, det går bra att följa de vita stolparna/pilarna. Men då hade man inte hitta några geocacher, och det hade ju varit lite synd, när det så att säga var målet med resan.

Cyklarna var med i C-Es Le Mans ( tror att bilen heter så) och det var tur... för även om det bitvis var dåliga cykelvägar, så var det bra att ha ett lite snabbare transportmedel än apostlahästarna, under delar av den ca 5,5 km långa sträckan.

Dålig cykelväg var det i början. Mest stiglikt. Nerför bar det och tanten tyckte att det var rätt otäckt. Men hon fick lön för sin skräck, hon fick se denna gamla klenod, från en bygd som inte längre finns. Här bodde Cajsa med fyra oäkta barn. För att försörja dem gick hon periodvis ända till Jönköping ( åtta mil) för att jobba på tändsticksfabriken. 

Säkerligen var  barnen utflugna när Cajsa dog av kallbrand 1911. Jag blir så glad att se något med sådan historia vara så välbevarat.

Nackdelen med att cykla på dåliga och ordentligt kuperade stigar/skogsvägar, det är att man inte riktigt har koll på gpsen. Vi fick gå en liten bit tillbaka vid flera tillfällen, för vi hade redan passerat gömman. Men det var helt ok... och sökta geocacher fann vi lätt.

Träffade på en träningstok. Under tiden som vi letade efter en burk, så kom det en man som cyklade uppför och nerför samma backe flera gånger. Backträning. Vilket får mig att tänka på att spinningsäsongen i Grimsås inleds på måndag.

Det roligaste med geocaching är att få se trakter som man annars inte skulle få se. Aldrig att vi skulle kört av vid Sjötoftaavfarten i Gislaved, och inte kört mot Sjötofta, utan hållit vänster.... mot... Burseryd????
Via Tuskeborundan hamnade vi ännu mer på landet, Gislavedsnära. Det fina huset Horsamo, med två flygelbyggnader, tycktes var tomt.... men inte oägt. Hade gärna bott här, om jag varit ung och haft familj. Lite stort för två, dock....

Riksdagsman Mårtensson från sagda ställe, han var emot införandet av allmän folkskola.
Några av dagens skolbarn hade nog gillat hans inställning, men enbart ett fåtal. De flesta gillar sin skola. Och tänk om han fått sin vilja igenom... då hade jag ju varit arbetslös hela livet... Jag som gillar mitt jobb!

Kreaturen i Horsamo hade det gott i det härliga sensommarsolskenet. Gräset tycktes fortfarande smaka helt ok.

Tyckte att allérna kring gården var riktigt fina. Känns lite speciellt att cykla genom en allé. Nästan så man känner sig lite "viktig".

Mårtensson ville inte att alla barn skulle tvingas gå i skola. Nästgårds till honom låg en skola, ett torp, som var en utbilningsanstalt nästan tjugo år före det att lagen om allmän skolplikt/allmän folkskola infördes 1842.  Här gick ca 1500 barn i skola hos Britta och hennes medhjälpare, senare folkskollärare Emanuel. Tydligen gifte de sig också, trots att Britta var 12 år äldre än Emanuel, och blev föräldrar till en biskop! Bra jobbat!

Vi skulle ju ta oss runt Tuskebosjön. Men var fanns SJÖN????
Jo, där bakom skogsmaskinen!

Gick ett en bit i avverkningsriset, för att få riktig sjökänning.

Vattnet såg inbjudande ut för ett dopp i värmen... men botten syntes inte alls. Antagligen en dysjö... men ingen mossjö... för det var hårdmark runt omkring.

En jättefin plats var det ... en njutningsfull vackerhetsplats på cykelturen.

Lingon finns det överallt iår. Även vi har gott om de röda bären, trots att vi bor på fel sida gränsen till de lingonröda tuvornas förlovade landskap.
Får vänta någon vecka med att gå ut med plockaren, bären behöver mogna lite mera innan det är dags för skörd.

Och se, där hade någon yxat till en bänk att vila sig på, och för att sitta och titta ut över kalhygge och sjö.

Det var en bra runda för en fredagseftermiddag. Tur att vi tog cyklarna, det hade blivit drygt att gå på vissa delar av leden. Bitvis var det väldigt fin natur, bitvis lite enahanda.
Kulturmässigt sett var det av stort värde att det fanns informationsskyltar om många av platserna   man passerade. Mycket intressant att ta sig genom en bygd som en gång var relativt tättbefolkat, med alla torp och backstugor.
Gömmorna var lätthittade, och låg med ganska bra avstånd emellan. Tycker dock att det fattades ett par gömmor på slutet. Efter sjön, så var det en väldigt lång sträcka tillbaka till parkeringen - och en närliggande bonuscache.

Superkul dock, att någon gör sig besväret att lägga ut en ny runda, det tackar vi som är runde-nördar extra mycket för.

Denna jättelind, kulturminnesmärkt, skulle innehålla en gömma. Det gjorde den inte.

Nöjda med dagens fynd var vi absolut. Härligt med högsommarvärme i augusti. Uppskattar den mycket mera nu, än vad jag skulle göra i juli.

Pedagogisk paradox?

 "Har dig att tacka för mycket, inte minst att du förankrade ett självförtroende och uppmuntrade mig att inte alltid ta den enkla vägen. Det ska du ha ett STORT tack för Anna-Lena."

Fick dessa (otroligt glädjegivande) ord via messenger i slutet av veckan. De kom från en gammal elev, som jobbat som morgonpratare i SR under sommaren. Hon gjorde ett program om skolan under veckan, och skulle då ringa upp mig, men kom tyvärr inte fram, eftersom jag befann mig i hennes barndomsby, och där är Teliatäckningen densamma som noll.

Bildningschefen höll ett alldeles utmärkt välkomsttal, då alla kommunens pedagoger, från F-klass till gymnasiet, hade gemensam samling i tisdags.
- Ni har stor betydelse för era elever, goda relationer är viktiga. Bland det viktigaste enligt Hatties recept  för framgångsfaktorer, framhöll han.

 Kom att tänka på en mamma till en svag elev, som tackade mig för att jag stöttat och trott på hennes son, trots alla besvärligheter.
Efter genomgången grundskola, så sökte han in på en praktisk gymnasielinje, och har nu ett viktigt, välavlönat och "säkert" jobb.

Göran Svanelid; välkänd pedagogisk drivkraft och föreläsare, anser att varje lärare ska ha en programförklaring, något som är det mest angelägna för just den pedagogen.

Min programförklaring har alltid haft som första punkt: Ge varje elev ett gott självförtroende.
Det kan man göra genom att se eleven som den är, och lägga undervisningen på lagom utmanande nivå. Förr i tiden, på den gamla goda, så kunde vi ge varje elev ännu mer möjlighet att tro på sig själv, helt enkelt genom att jobba med teaterföreställningar, soarer, utställningar. Tyvärr har vi inte så mycket tid till sådant arbete idag.... Eller om det är orken som tryter på oss alla---

Så kommer då paradoxen. Samtidigt som vi ska utveckla kunskaper som passar varje elev, så ska de bedömas. Från åk 4 så indikerar de hysteriska bedömningarna på om man duger, duger bra, duger riktigt bra.... eller inte alls.
För mig är detta heltokigt. En elev som trots att den  gör sitt allra bästa och får respons på  att utvecklingen gått spikrakt  uppåt, men som ändå inte ens uppnår godkäntbetyget E, den eleven kan knappast få sitt självförtroende stärkt.

Jag har ett jobb som jag verkligen gillar, ett jobb som ger mig möjlighet att ge mina elever en meningsfull, omväxlande och rolig skolgång.

.

Det finns en sak som jag verkligen avskyr.... och det är att bedöma mina elever, att sortera dem utefter var de är i sin mognadsprocess, var de befinner sig i sin sociala status, utifrån deras förmåga att uttrycka sig- allt det som påverkar hur "bra" man kan återge det som jag försöker dela ut  rent kunskapsmässigt och efter läroplan.

Samarbetsförmåga, förmåga att lyssna, förmåga att se helheter, empati, ambitionsnivå.... sån´t som spelar roll i verkliga livet.... det ska inte tas med i den bedömningen som vi ska göra....där är det bara kunskaper/förmågor kopplade till kunskap som gäller,,,,,  och att man sänker någon ung människa och dess tro på sig själv, det spelar mindre roll

Veckan som gick? Något flitigt bloggande brukar det inte bli när skolan är i gång... och det samtidigt är uteväder..

Följande har stått på agendendan:

Skolstart för lärare...
Nya kollegor... ingen är oersättlig, även om man tror det när någon som man tycker är en superbra pedagog säger upp sig sista skoldagen....

Finväder gjorde att det blev såväl cykelturer - med och utan elhjälp- och blåbärsplockning.
Naturen är så underbart vacker denna höst... nu är det riktigt njutningsfullt överallt och framförallt i skogarna, med de utbredda ljungmattor och lingonröda tuvor.

Återbesök på SÄS. Ögat friskförklarat, fanns inga elaka bakterier kvar.... Lite ögondroppar ska dock tillföras ytterligare en vecka.

Halmstad lockade redan på tidig fredagseftermiddag. Funkade att ta några timmars ledighet från planeringsarbetet i skolan.

Kanske var sommaravslut i den gamla stugan på Östra stranden, kanske blir det en eller ett par helger till som besöks med en övernattning. Bad blev det flera gånger om, denna fina, varma med blåsiga helg. De strandnära brännmaneterna slapp jag, som tur var, närkontakt med.

På tisdag kommer våra elever. Det ser jag fram emot.

Gamla godingar

 - Jag heter Bosse, sa han.
En gammal "goding" i min egen ålder.
- Du har keratit, konstaterade han efter synundersökning ( helt oskarp på det vänstra ögat) och titt i mikroskop. Sitt ner i väntrummet igen.
- En sådan trevlig läkare, sa jag till C-E som fått köra sin fru till SÄS ögonmottagning, på sin semesterdag. Men varför ska jag vänta här???
Fem- tio minuter senare blev jag uppropad igen. Det var en kvinna  med östeuropeiskt ursprung som ville prata  med mig.
Jag undrade vad hon ville.
Det var hon som var läkaren! Gamle gode Bosse, han var sköterska han.
Men diagnos kunde han ställa! Läkartjejen var helt enig med honom. Hon var förresten också supergo, men inte gammal.

Hornhinneinflammation behandlas med ögondroppar. Varje timme i början, numera varannan. Tur att det finns sjukvård... för att ha ögonont och att sakna ögonskärpa, det var inte kul.

 J och M var ute i skogarna och förberdde sin del av vår kommande geocachingevent i torsdags.
De är kreativa, de unga.... det är minsann inga vanliga gömmor /svårigheter som de bjuder på.

Vi får väl dra vårt strå till stacken också, och lägga ut någon lite svårare gömma.
Av den anledingen gav vi oss ut på Piggestensmossen, C-E och jag.

Nära stenen fann vi denna gamla goding. En tjärtall.Fram till 1850-talet använde man tallens kåda till tjärbränning.

En riktigt gammal goding alltså, som stått kvar där på mossön i tvåhundra år!

Piggesten är ännu äldre. Antar att det väldiga flyttblocket kom hit med inlandsisen för 10-12 000 år sedan.
En jättebumling är det, som en gång blev en gränssten mellan Tranemo, Mossebo och Nittorps socknar. De senare uppsatta gränspinnarna går rakt ut på mossen.

Myrliljorna stod i full blom även på Piggestensmossen.  På hårdmarkerna runt omkring fanns det gott om bär, främst lingon och blåbär, men vi hittade till och med lite hjortron.

Förr i tiden, på det gamla goda 1900-talet, då fanns det ganska mycket hjortron här. De som fanns nu var små, men smakrika. Undrar vad som hänt med hjortronen, vad som påverkat att de i stort sett är borta?

Visst är den gamla godingen imponerande!

Den här gamla ... ja, knappast godingen... gick det inte så bra för.

Tänkte att så här års, så klarar vi oss om vi kommer vilse i skogarna, det finns massor av bär att äta av.... men blir man kvar framåt vintern... ja, då blir det nog inte bättre än så här...

Det blev ett svettigt pass, bitvis i tunggången mossmark.
Men ett kul äventyr på lördagsförmiddagen, lagom äventyrligt för en tant.

Sista semestersöndagen.... vad göra?
Lite geocaching, kanske.
Letade upp några relativt närbelägna gömmor, långt från allfarvägarna.
Sådana gömmor är  nästan alltid de bästa, för de har något att visa.

14 km från vårt hus ligger denna idyll. Klosjön, heter sjön.
Naturreservat har man gjort av platsen.
Mycket Hökensåskänsla var det över platsen.
Här fanns både grillplats.. och en väl upptrampad stig.

Cachen, som hette den hundrade och som hade sjökillen ( han som har tusen) som kreatör, var verkligen en gammal goding.
Lådan var en rejäl sak, sannolikt en gammal safetybox från svunnen tid. Gömman var från juli 2011. Precis från den tid jag börjat leta burkar. Tyckte jag var häftigt!

En titt från andra sidan sjön också... sen åkte vi vidare och begav oss till en annan gammal gömma...

 ... denna gamla goding, från juli 2009. Ekhult, nordväst Åsenhöga/Gnosjö.
Vid denna tid, juli 2009, hade jag ingen aning om att det fanns något livsförgyllande, för alla.... som kallas geocaching.
Fin plats var det, och jag är så avundsjuk på alla som bor vid en sjö.
Hos oss blir det bara fler och fler föryngringsytor.... dötrist ... det är bara tanten och gubben som inte är åtgärdade snart... och det finns väl inte mycket att göra där!

Tänkte på det, under det att vi gick en lite bit längs Ekhultssjön; Tänk, så många fina platser vi har alldeles nära oss,... man behöver inte åka långt bort för att uppleva något "annat", få lite rekreationskänsla.
Tänk, jag är alldeles nöjd med att kunna gå här längs sjön, klädd i linne och shorts, känna både vind och sol, höra vågskvalp och se det vackra i naturen.
Det är sommar för mig! Ett gott liv!

Åt raggmunk och fläsk ( också en gammal godingsrätt) på Höganloft, Isaberg.
Gick ner till den fina badplatsen, som hör till anläggningen och blev lite nostalgisk.

Sommarslut? Redan?
En summering av sommaren, vilka är de bästa minnena?
Konstaterar att det mesta och bästa faktiskt på någon sätt relaterar till geocaching:

Den långa vandringen på det öländska allvaret,  två hökensåsresor, vackerhetsvandringen vid Rusarebo, prins Bertils stig i sol och blåst.....

Tog en Modspromenad här hemma. En gammal godingrunda.
Fann detta ! Ett höstens förebud.....

... men visst är hösten också en god tid.... där fina helger ger möjlighet till nya cachingutflykter och avnjutande av det vackra som finns nära.

Ögonhöljd, ögonböj, ögonfröjd

Ja, det var en pärs.
En sådan som man behöver ibland, för att uppskatta att man till så stor del är frisk och kan göra det mesta som man vlll.

Vaknade på sennatten till lördag av att vänster öga börjar storgråta. Och skavde en del....
Trodde väl att det skulle gå över, så jag gick upp och packade för både bad och finare restaurangbesök i Halmstad.

Men det blev inget av något, det blev en tant som dolde sig bakom både solglasögon och långt neddragen keps.C-E tyckte att jag såg ut som en diva.... men jag kände mig inte som en sådan.

Ögat rann och skavde och värkte och svullande och tålde inte ljus. Låg i ett nedsläckt sovrum i den gamla stugan i Hd och tyckte synd om mig själv... och om C-E, som fick vara sköterska åt tanten som inte klarade att hämta sitt eget vin ens.

Söndagen var lika eländig. Doktor Martin kom och inspekterade ögat och rådde mig att söka upp en vårdcentral så fort det blev måndag.

Ögonhöljd - eller diva-look-alike-  tog jag mig igenom söndagen....emellanåt lite bättre, emellanåt riktigt eländigt. Gick t.o.m en kortpromenad till stranden och fick mer ont i ögat  av allt reflekterande ljus där nere vid havet. 

Var hemma  i Grimsås vid 18-tiden. Det blev 12 timmar i sängen, i mörklagt sovrum. 

Ringde till vårdcentralen när den öppnade 7.30. Fick komma nästan ögonböj. Bra, för C-E var ju tvungen att köra mig....och han skulle ju tillbaka till jobbet sitt idag....

Läkaren undrade om jag städat.... ser jag ut som en som inte gör sånt så ofta... så stämmer det rätt så bra...

Två timmar efter det att jag ringt vårdcentralen var jag hemma igen, med en antibakteriell salva, som C-E klickade in i onda ögat innan han åkte till Nexans.

Någon timma senare var ögat nästan bra.

Ingen keps behövdes, men jag behöll ett par extra solglasögon utanpå de vanliga glasögonen.

Energi hade ackumulerats under två dagar i stillhet.

Trädgården fick sig en välbehövlig makeover....lite trädgårdsbär behövde plockas.... köksmattan behövde rengöras nu när det var torkmöjligheter...En barn/ungdomsbok hanns med i solstolen.....

Ja, dagen gick som bara den, kom på mig att under gräsklippandet fundera över i vilket öga jag egentligen hade ont....

Dagen har ju varit helt underbar, jag har kunnat njuta av den... och C-E ville gärna njuta lite av den tidiga sommarkvällen, efter det att han kommit hem.

- Vi kan väl cykla ut till orkidémossen och kolla hur där ser ut, föreslog jag. Där borde vara fullt med myrliljor.
Det var det... den ögonfröjd som den helt myrliljeöversållade mossen bjöd på, den går inte att återge på bild, man kan bara låta vackerheten anas.

Tänkte,  att det med stor sannolikhet bara är vi som njuter av detta vackra.
Den stora mossen ligger en bit från allfarvägen, det är ett fåtal som känner till de ovanliga mossnycklarna som blommar där i juni och jag tror att det är ännu färre som vet hur en myrliljeöversällad mosse ser ut.

Ljungen är sen i år, men både den och klockljungen kunde avnjutas på hårdmarken.

Tänk så mycket vackerhet som folk går miste om... alla de som håller sig till stan... eller på knökfulla havsbadstränder....

Nu vill jag ju ha lite av både stad och hav... men vår vilda natur, den slår allt...



Blev lite mer fröjdad i dag: En geocachare hade gått vår runda, och rapporterade att koordinaterna var bra och att han tyckte att den var lagom svår. Blir så glad av positiv respons. Fick ett annat mail från ett gäng geocachare i Jönköping, som tänkte gå rundan i morrn...De tyckte att det var ambitiöst att lägga ut en 15-burksrunda... Var bara kul tyckte nog både C-E och jag.... men det är så roligt med positiv respons, speciellt som man känner sig som B-lagare, när man sett hur "proffsen" gör sina gömmor.

Det blev en härlig dag, och visst fick den en extra glans, då man känt sig så eländig i några dagar...
Glad och tacksam... jo, man behöver allt lite småkrämpor som känns ordentligt, för att bli påmind om hur bra man har det!