Bron

 Var ute i lite väl god tid, igår när jag skulle till frissan.  Kom på att jag skulle stanna till i Nittorp och testa att ta några höstbilder. Bron fyllde en massa år förra året. 100? En ny bro skulle byggas, och ersätta de gamla, sa man då. Det behövs absolut inte, tycker jag. Denna gamla bro borde kulturskyddas. Jag tycker att det är så fin. Liksom vyerna runt om. Både när man passerar över eller när man låter kameraögat  passera igenom.

Vill bevara hela serien i den offentliga dagboken. Tycker att de blev så fina.

Hösten är som vackrast just nu. Det är knappast så att man orkar ta in all vackerhet. För det vill man verkligen... om en eller två veckor är vackerhetshösten borta och den gråa årstiden här.

Det har varit några smått ångestfyllda dagar. Gjorde mammografi förra måndagen. Svar via Kivra eller brev inom två veckor, meddelade den stackars bröstklämmande "fotografen".

Man har ju gjort det här med mammografi ett antal gånger vid det här laget. För några år sedan, det var under covidtiden,  blev jag kallad till extra undersökning. Den gången hade jag börjat andas ut, för beskedet dröjde. Och jag tänkte att har man ingen brådska med att skicka ut besked, så kan det inte vara någon anledning till oro. Nu var det inget mer än en liten vattenfylld cysta, men det var lite läskigt med att få en extra kallelse.

Två mammografier har det blivit därefter. Beskedet har kommit via Kivra inom bara ett par dagar. Så jag började redan i torsdags vänta på ett positivt... eller om det nu kallas negativt... besked. Det kom inget. På fredag borde det komma. Nähä. Så kom måndagen. Jag vet inte hur många gånger jag öppnade mobilen, med förhoppning om ett K i vänstra övre hörnet igår. Inget besked från Unilab. Insåg att tiden borde vara ute, att nu var det ny undersökning som väntade. Skulle jag få besked om tid via Kivra eller via brev? 

Det har blivit många googlingar om hur stor del av alla som återkallas, som har cancer. Var sjätte. Ganska trösterikt.  Men....om det nu var så illa... hur skulle jag göra med mitt jobb, där jag vet att jag behövs... hur blir det med Lucia på stora företaget...?? Det är ju också lovat.... Så dumt man tänker. Man tror att man är oersättlig.  Det är man inte.

När vi hämtat killarna och gjort ett par ärenden i Värnamo, så plingade det till i mobilen. Ett K!! Det var ett kvitto från Rusta. Antiklimax. Hade just varit inne där och köpt ett batteriljus och några batterier. ...

Fånigt med kvitto via Kivra. Kändes det just då. Fast egentligen är det jättebra.

Eftermiddagen gick. Var ute i regnväder med två ryttare. C-E åkte med Konrad på fotbollsträningen. K-P tittade på något kul på sin platta, jag hade just läst Värnamo Nyheter. Lutade mej bakåt en stund och tänkte att det är ju bra med mammografi och tidig upptäckt. Jag vet ingen som avlidit av bröstcancer, upptäckt via mammografi. Trots att jag känner till flera fall...

Öppnade mobilen. K-P hade några minuter kvar på den halvtimme "titta på plattan" som jag, utan mammans tillåtelse, gett honom.

Ett K! Klickade på det. Besked från Unilabs.

Tiden för inställelse på SÄS skulle alltså komma via Kivra. Så gott att få veta när det var dags. Väntan och ovisshet är det värsta...

Kände hur lång jag blev i ansiktet, då jag såg meddeladet. "Inga tecken på bröstcancer hittades vid undersökningen".

Va, allt var bra! Så som jag oroat mig. Så typiskt mej!

Det var en glad mormor som spelade Uno, tränade lite läsning med K-P och så småningom fixade taco- kvällsmat till hela familjen, samt mormor och morfar.

En mammografi ytterligare ska jag hinna med, innan jag är för gammal. Även om det kan medföra oroliga dagar, så är det en jätteförmån, och undersökningen borde utökas med ytterligare tio år. Anser jag.

Idag lyckades jag få bort soptunnan ur bilden.  Få se om jag kan få en liknade bild om en vecka också.