Jag skäms så in i bomben. Har ont i magen av det. Nästan gråtfärdig. Skämmas som en hund, är ett bra uttryck.
Varje vår efterlyser Borås Tidning sommarkrönikörer. Under många år har jag skickat in olika bidrag, personliga berättelser, egna tankar. Mina krönikor har blivit antagna och publicerade alla år, så när som på ett.
Jag har fått en hel del positiva kommentarer kring krönikorna och dess innehåll. Allra mest för dem som varit personliga minnen. De som har handlat om barndom, ungdom, arbetsliv.
Under de senaste åren har jag skickat in två bidrag. Kan inte förklara varför, men kanske rent omedvetet tänkt att gillar man inte den ena, så gillar man den andra. För... ärligt talat... lite ( ganska) besviken blev jag allt, det där året jag inte kom med.
Årets ämnen: En reflektion kring ordet "tack" och ett barndomsminne.
På sistone, så har jag blivit synnerligen fascinerad av vad AI kan göra. Konsulterar "hen" så gott som dagligen i olika ärenden. Senast igår frågade jag varför man har vanan att alltid sitta med benen i kors. Hade precis läst att det påverkade den kroppsliga balansen negativt. Även kiropraktorn har rått mig att inte korsa benen, för ryggens skull. Men det är ju så svårt att låta bli. AI berättade för mig att det känns som vi avlastar höfter, och får dem att slappna av, då vi korsar benen. Hen talade också om att blodtrycket påverkas negativt av korslagda ben...
När jag skulle skriva krönikan om det viktiga ordet tack, så bad jag AI om olika infallsvinklar. Jag fick många olika förslag på vad jag kunde ta upp. AI är ju den mest tillmötesgående ( icke)person som finns. Så hen frågade "Vill du att jag skriver en krönika kring ordet tack?" Kunde jag motstå det erbjudandet?
Efter att AI snabbt fått fram en riktigt bra krönika, så erbjöd sig hen att skriva en mer humoristisk. Jag tackade förstås ja. Vad det gäller humor, så är inte AI och jag på samma nivå. Jag tyckte inte att den krönikan var ett dugg rolig.
Sparade ner den krönika som jag tyckte var ok. Tog bort en del, lade till annat. Kollade så att det var lagom många tecken i manuset.
Lät den ligga några dagar. Skrev sedan en ( enligt mitt tycke ) fin liten berättelse från barndomen.
Bestämde mig gör att skicka in båda två. Lite intressant att se om Karin Samuelsson på BT, kvinnan som valt ut krönikörer under flera år, skulle välja min egen berättelse eller den som till 75-80% var skriven av AI.
När sommarens krönikörer offentliggjordes strax före midsommar, och jag var den som var sist ut av alla, så förstod jag att Karin föredragit AI. Det kändes naturligt att årets somamrkrönikor skulle avslutas med ett TACK!
Så var dagen kommen. Mitt bidrag var inne i i tidningen, med bild och allt. Läste raderna om mej själv: "Men just badet efter slåttern, det är ett starkt och fint minne". Lät ju jättekonstigt...tills jag kom på att det var ju det mitt andra bidrag handlade om, det jag trodde och hoppades skulle bli antaget. Tänkte att det nog är en hel del AI-inblandning i tidningsbranschen också. Hade en människa varit inblandad, så borde den ändrat orden så de föll rätt in i sammanhanget.
Läste AIs och (delvis) min gemensamma krönika. Kände att det drog ihop sig i magen Detta var ju inte mina ord, mina upplevelser. När åkte jag buss senast? Och inte tycker jag att lärare behöver extra tack...
Jag SKÄMDES! Och det har jag fortsatte göra under hela dagen.
Här kommer min skäms-krönika.
Anna-Lena Larsson: Ett ord som betyder så mycket
Ändå stannade tanken kvar när jag gick på vägen hem.
Hur ofta säger vi egentligen tack längre?
Vi lever i ett samhälle där allt ska gå snabbt. Vi skyndar genom affärer med hörlurar i öronen, stirrar ner i mobilen när någon håller upp dörren och kliver av bussen utan att ens möta chaufförens blick. Det är som om vanligt hyfs långsamt håller på att försvinna i stressen.
Och kanske är det just därför ordet “tack” blivit viktigare än någonsin.
För ett tack handlar egentligen inte bara om artighet. Det handlar om att se människor. Att visa att man förstår att någon gjort något för ens skull, även om det är litet. Personen som serverar maten. Läraren som stannar kvar efter lektionen. Föräldern som alltid hämtar och lämnar utan att klaga. Städaren som gör rent golven innan vi vaknar. Mannen eller hustrun som ser till att det står mat på bordet.
Vi tar så mycket för givet idag.
Det märks särskilt när någon försvinner. Först då inser vi värdet. Man saknar läraren när skoltiden är slut. Man saknar morföräldern efter sista samtalet. Man saknar vännen efter det att de självklara mötena runnit ut i sanden.
Så kommer man att tänka på orden man borde sagt.
Tack för att du hjälpte mig.
Tack för att du fanns där.
Eller bara det enkla Tack för maten.
Det sorgliga är att många människor går runt varje dag utan att känna sig uppskattade.
Samtidigt kostar det oss nästan ingenting att ändra på det. Ett tack kräver inga pengar, ingen utbildning och ingen perfekt tajming. Bara några sekunder av omtanke.
Ändå verkar det ibland vara det svåraste som finns.
Kanske för att vi blivit för vana vid att tänka på oss själva först. Kanske för att vi tror att människor redan vet att vi uppskattar dem. Men sanningen är att de flesta behöver höra det.
Ordet tack spelar större roll än vi tror. Ett tack kan göra någons dag.
Jag tror inte världen förändras av stora tal, yviga gester, stora presenter. Jag tror den förändras i de små stunderna. När någon säger tack till kassörskan. När en elev tackar sin lärare. När en vän faktiskt visar uppskattning istället för att bara tänka den tyst.
Ibland kan ett enda ord vara det som får en människa att känna sig sedd. Ett tack ger positiva vibbar, som sprider sig som ringar på vattnet. Precis vad vi behöver i denna tid.
Tack för att du läste!
Anna-Lena Larsson
Bor på landet i Tranemo kommun.
Mycket pensionär, lite lärarjobb kvar.
Sommarminnena, de är många, då man är 72 år gammal. De blir fler för varje sommar man får vara med. Men just badet efter slåttern, det är ett starkt och fint minne.
Visst håller jag med i det skriva. Men det känns då dumt ändå. Det är ju inte jag som är den egentliga författaren. Jag är bara redigerare.
Hur blev då min icke publicerade krönika? Här kommer den! Inte en enda lite AI har varit inblandad!
Belöningen
Äntligen var det klart. Det var bara några lass från maderna som skulle köras hem. Men det mesta, och det bästa gräset, var bärgat. Den skörden kom från det stora bördiga området. alldeles bredvid Viskan. Floden som retfullt strömmade fram, så nära. men ändå så långt borta. Tösen,tolv år gammal, ville så gärna ta ett bad.. Skölja bort smuts och svett. Det gick inte att bada här, botten var full med stenar. Badplatsen, den låg en bra bit bort. Och förresten, vem hade tid att tänka på bad, mitt på dagen, då det var slåtter?
Slåttern hade gått bra i år. Det hade varit varmt och torrt, från det att far börjat slå gräset, strax efter midsommar. Far hade spänt slåttermaskin, hövändare och räfsa, i tur och ordning, efter den gråa traktorn. Sen var det dags för mor och tolvåriga dottern att hugga i. De hade utrustats med högafflar och hjälpts åt att lägga gräset i kuvar, i högar.
När höet var torrt lastades det upp i höskrindan. Dotterns uppgift var att trampa ner höet, och lägga det till rätta, så att det gick plats så mycket som möjligt på lasset. Det sved en del på de bara benen. Solens strålar gjorde att det sved på de bara armarna. En tur i hölasset hem till hörännet, och sedan var det en ny uppgift som väntade. Hon skulle hjälpa till att hiva in det välluktande torra gräset i alla vrår och hörn, och återigen trampa, trampa, för att hela skörden skulle få plats. där ovanför den sommartomma ladugården.
-Ska vi gå ner till ån och bada, undrade mamma då hon kommit hem från kvällsmjölkningen och den enkla kvällsmaten var intagen.
- JA, jublade tolvårsdottern. Kan vi gå direkt.
-Hämta din baddräkt, så tar jag med tvål och handduk, svarade mamman.
Till badplatsen var det en och en halv kilometer. Nedförsbacke nästan hela vägen.
Tösen jublade inombords då hon kunde skönja det blåa vattnet, mellan träden. Äntligen skulle hon få bada.
- Akta dej för hålorna. Akta dej för strömmen, manade mamma, under det att hon tvättade sig noga med hjälp av tvålen.
Tösen prövade några försiktiga simtag. Utan att komma för nära strömmen. Det var säkrast att hålla sig nära stranden.
Man stannade länge i det ljumma vattnet.
Solen stod lågt, när mor och dotter gick hemåt. Dottern vände sig om flera gånger, hon kunde inte få nog av att se det blå inbjudande vattnet mellan träden.
Det gick uppför nästan hela vägen hem. Energi att ta sig upp för backarna, fanns kvar efter det härliga, svalkande badet.
- Jag ser att ni varit och badat, sa närmsta grannen, då man mötte honom
-Ja, sa mamma. Så gudomligt skönt. Det känns som man tappat något, då man fått bada och blivit ren.
Baden i Viskan, efter slåttern är ett starkt minne för mig. Jag kan fortfarande se framför mig, hur Viskans blå vatten visade sig mellan träden och förnimma den jublande glädje som jag kände då. Ofta har jag tänkt på mammas ord, att hon tappat något, då hon fått bada.
Få se om man får vara med nästa år igen. På jorden, och som krönikör. Jag lovar på heder och samvete; Trots att jag tycker väldigt bra om AI, så ska hen inte få blanda sig vad jag skriver någon mer gång.
Lovar jag, och fortsätter att skämmas.
Jag tycker inte du behöver skämmas. Det känns inte AI skrivet och du har ju redigerat och satt din personliga prägel.
SvaraRaderaMen, AI är en konkurrent till den lilla människan och det är ju lite konstigt att tänka på.
Grattis till att du kom med! Eval8