Föreläsnings-flashback

En eftermiddagspromenad i maklig takt. Ett harmoniskt sinne. Tankarna far fritt.

Plötsligt hade tankens mekanism förirrat sig år tillbaka i tiden, och gav bilder och ekon från två olika föreläsningar jag var på. Det är tre-fyra år sedan, först hörde jag Mia Törnblom och halvåret senare hennes vägledare och coach, Alice Bah.

Båda föreläsningarna handlade om självkänsla. Det, som de allra flesta av oss råder brist på. Självförtroende kan vi ha, men självkänsla, nej, -den är det så lätt att bli av med. Till stor del också en färskvara, som man med träning kan bli bättre/bra på.

En bra hjälp till att se sig själv och bejaka sig själv är, enligt både Mia och Alice, att dagligen skriva tre korta tankar under tre rubriker: Bra, Hjälp, Tack.

Under en längre tid, men med ojämna mellanrum, så skrev jag dator-dagboksanteckningar och slutade alltid med de tre rubrikerna. Flera års dagbokstankar kraschade förra sommaren och försvann. Synd att man inte tog bättre hand om sina tankar, än att låta dem ligga på en hårddisk, som man visste skulle gå en plötsligt slut tillmötes.

Föreläsningarna har legat väl bevarade, men gömda, i hjärnans vindlingar under lång tid. Kanske vore det idé att skaffa en liten bok och göra korta dagsanteckningar. Man kan upprepa sig i sina olika tack, hjälp och bra - dag efter annan. Det handlar inte om att komma på nya saker varje dag - utan att verkligen skriva ner vad man känner.

Idag skulle det bli så här:

BRA: Att jag tog en promenad, fast det kändes lite motigt - Att jag formulerade frågor inför morgondagens IUP-samtal innan jag gick hem -Att jag pratade med X och lyssnade på hur livet farit fram

HJÄLP: Att verkligen se alla elever varje dag - att bemöta alla elever positivt - att vara lika mån om en bra kontakt med alla kollegor, som jag alltid är vad det gäller mkontakten med barnen

TACK: för att alla nära och kära mår bra och lever ett innehållsrikt liv -för det positiva mötet med gamla elever - för en vacker hösttid.

Nu ska jag bespara er de här tankarna på bloggen fortsättningvis..... men som sagt, en liten fin anteckningsbok skulle vara en bra plats att samla dem i -åtminstone några gånger i veckan.

Nu är det snart avspark i Malmö! Heja Elfsborg!

Lite låg, lite ledsen....

... har jag varit det sista dygnet. Men det är bättre nu, ja, nästan helt bra. Efter en promenad på en halvmil, så har jag fått så mycket stimulans under fotsulorna, att tänket kommit igång lite bättre.

Under flera veckor har jag, parallellt med andra böcker, läst en bok om SJÄLVKÄNSLA. Jag har kommit fram till att jag är ett typiskt exempel på att jag är en person med HÖG , men ÖMTÅLIG självkänsla. Tycker ofta att jag gör saker rätt bra, men faller ner i djupa hål när jag kan skönja eller uttolka någon form av kritik.

På tisdag ska vi ha avslutningsfest. Vi ska äta gott och vi ska fira en femtioåring och avtacka några, som ska lämna oss.

- Du kan väl skriva en vers till var och en, sa kollega K.

- Jag ska försöka, sa jag. Jag lovar inte. Inombords lovade jag - jag kan ju inte säga NEJ!

Igår undrade K om jag var klar med verserna. Jag hade ju inte ens börjat, jag har inte haft tid och inte inspiration - och det var mer än fyra dygn kvar till festen. Jag blev ledsen och arg, jag tog frågan som kritik, fast det säkert inte var tänkt så.

Nåja, under promenaden växte verserna fram - och nu är sången klappad och klar - och jag blev ganska nöjd med den - SJÄLVKÄNSLAN växte sig HÖG igen.

Efter avslutningskaffet igår kollade jag mailen. Kommunen / bildningsnämnden, ja, nån är det i allafall, som gör en årligen återkommande enkät bland föräldrar till elever i några utvalda årskurser. ( Min klass har inte varit med)

Resultatet av enkäten hade kommit och låg på mailen. Jag kollade på de olika stapeldiagrammen, och konstaterade att i Grimsåsskolan trivs eleverna bra.

Så kom jag till sista frågan - Följer alla skolans lärare samma regler och normer? -

Där var det en jättestapel på "håller inte alls med". Jag tog åt mig direkt och den ÖMTÅLIGA SJÄLVKÄNSLAN gick i kras. Jag vet att jag tänker annorlunda än de andra lärarna - eller som J säger, jag lever med skolan. Det är mitt enda intresse..... ( Vilket inte helt stämmer, men delvis...)

Jag tog, som sagt, åt mig direkt, tänkte att nu kommer jag att få på pälsen igen, när vi träffas på måndag. (Att jag fick en rejäl skopa ovett och ingen förståelse, när jag blamerade mig på bloggen under bloggvecka nummer två, mår jag fortfarande dåligt av......)

Kände mig riktigt ledsen, och tänkte - nä, nu lägger jag av det här jobbet, om man vill att alla ska vara stöpta i samma fyrkantiga form....ja, då är det inget för mej!!!!!

Idag har jag tänkt lite annorlunda. Naturligtvis följer jag alla officiella regler som finns på skolan. Däremot följer jag inte de oskrivna reglerna. Jag har alltid min klassrumsdörr öppen - jag tycker att varje elev ska ha tillgång till sin arbetsplats. Dessutom vill jag inte ha uppställning i LED i korridoren - det är otidsenligt och ger upphov till småkonflikter bland barnen. Den allra största fördelen är att elevrna ofta har påbörjat lektionens arbete, när jag kommer! Snacka om möjlighet till eget ansvar!

Tidigare läsår har de elever som inte haft internet hemma, kunnat komma tidigt till skolan och få använda nätet. Inte detta läsår, nu har alla en internetuppkoppling hemma.

Mina elever fick under tre veckor göra ett försök med mp3-spelare under eget arbete på lektionstid. Detta efter ett förslag från elev. Försöket slog väl ut - men efter de tre försöksveckorna var det sällan någon som lyssnade på musik under det egna arbetet. ...

Jag försöker - med hjälp av föräldrar- att ta med eleverna ut i verkligheten, så ofta det går....

Jag jobbar helt enkelt annorlunda - jag har glada barn och hjälpsamma föräldrar, som uppskattar det jag gör. Mina elever uppnår de mätbara målen i basämnena ( de ämnen som inte har nationella prov, har jag ju ingen riktig koll på hur det r med kunskapsmålen) ... de gör det inte så mycket genom läroböcker och stenciler, utan mera via nätet och genom faktaböcker...

Jag vet att det sticker i ögonen på andra elever - de får inte göra samma saker - och därför så blev statistiken så negativ.....

Jag tycker att jag gör rätt - jag tycker inte att mina kollegor gör fel - de väljer också att arbeta på det sätt som de tror på...........och som passar dem.

Jag har känt mig låg och ledsen inför den kritik som min ömtåliga självkänsla har tolkat att den kommer att få på måndag.......... Få se hur det blir....

Igår fick jag en fin "Tack för den här terminen" bukett. Alldeles, alldeles lagom frökenpresent - jag blev så GLAD!