Publik påverkan

- Oj, vilka fina ord du kan. Den kommentaren bara hoppade ur min mun. Det var i förra veckan och jag hade ringt upp Nickes.com för att bekräfta köpet av hotellrum och fotbollsbiljett inför Londonresan i oktober.

Det blev alldeles tyst i luren, och jag fattade att hjärnan talat före mej.

- Du kanske ofta använder det ordet, sa jag, och skämdes lite för mitt "påhopp".

- Ja, hördes det i "luren", det är det normala sättet jag uttrycker mig på.

Egentligen borde jag ha funderat på detta uttrycks nya användning tidigare, för vad står det längt upp till höger på bloggen, på länken till Facebook, den som inte funkat på flera månader?

Status: Ingen.

Det var det ordet som killen på Nickes.com använt.

- Hur är det med statusen på resan idag, var det första han sa, sedan jag presenterat mej.

För mej är ju status helt förknippat med samhällsställning. Eller hur "populär" man är och vilket inflytande man har i ett gäng, i en klass eller annan sammanslutning.

Lärarjobbet hade hög status när jag utexaminerades 1975. Det var svårt att komma in på utbildningen, man behövde riktigt bra betyg. En stor skillnad mot idag, då läraryrket för en hel del är den väg man väljer, för man kommer inte in på nå´t annat. Numera har vårt viktiga yrke alldeles för låg status, bl.a. beroende på - tror jag - att de riktiga skärpta ungdomarna väljer ett annat yrke. Media har också hjälp till att såga lärare och skola - och även skolledare och skolverk, genom att gång efter annan misstro vår kompetens.

Idag har det talats om fotbollsspelares status. Elmanders och Svenssons status är att de är småskadade och sitter på bänken.

Nog har landslagsspelare hög status, men det var ju just vad de inte hade här. Vilken status vår resa hade, ja, det kan heller inte besvaras i högt, lågt eller mittemellan, utan med med att vi bestämt oss för att anlita Nickes för att fixa fotbollsbiljett och boende.

C-E och jag beslöt oss för att ta en promenad i det vackra höstvädret på seneftermiddagen. Vi skulle passa på att gå en runda genom skog och över äng, nu när det äntligen var torrt i markerna. När vi gick förbi R och Hs hus, så stod hundarna där och skällde och gnydde på oss:

- Ta oss med, ta oss med!

Vilket vi gjorde.

När vi kommit en bit på väg, så sa jag till C-E:

- Tänk om vi ställer till det för Felix nu. ( Felix är hanhunden och bor där vi tänkt gå fram)

Och sen kom det: FAST DET BEROR JU FÖRSTÅS PÅ TIKARNAS STATUS!

Varvid jag menade att om vi hade löpande tik med oss, så skulle vi med all sannolikhet också få en löpande Felix efter oss.

När vi så småningom kom fram till Felix hus så var både husse och hund ute. Båda hade koll på tikarnas status, husse visste att löpandet var över sedan en vecka, och detsamma kände Felix, han bara skällde lite och satte ut en beundrande nos genom staketet.

När jag kom hem, så slog jag upp ordet status i Svensk skolordbok: tillstånd, socialt anseende stod det som förklaring. Tillståndssynonymen tycks ha gått om det sociala anseendet i popularitet.

Jag gillar ordet och kommer med stor sannolikhet att använda det framöver. Samtidigt så inser jag att jag är lite för mycket publikt påverkad att ta till mig modeord.

Hoppas att nå´n har vett att kommentera modeordsanvändandet ..... för lite märkvärdigt låter det allt. Kanske är det ett sätt att försöka visa på hög status, fast status egentligen är motsatt status.

Bra Björklund!

Nej då, jag har inte bytt politisk inställning. Och jag anser fortfarande att skolan inte ska vara ett politiskt slagträ, utan styras på ett mer förnuftmässigt sätt. Jag är fortfarande helt oenig med Björklund vad det gäller betyg, burka, tidiga nationella prov, skolk i betyget, friskolor mm MEN jag måste ge honom en eloge för det han i skoldebatten uttryckte om två saker:

• Förstatliga skolan- för att den ska bli likvärdig och för att lärarna ska återfå en högre status.


• Utbilda speciallärare för att hjälpa och stödja barn med särskilda behov, och sätt in denna hjälp på ett tidigt stadium.

Skönt att se att även en blind Björklundshöna/tupp kan hitta några fina korn.

Ledig lördag

Det var längesedan som det var en helg som inte hade något inplanerat. Så långt bak i tiden som i tidig semestertid. Det har alltid varit något under någon - eller båda helgdagarna - och allt har varit jätteroligt, mycket tillsammans med nära och kära ... MEN ibland är det skönt att ha lite alldeles fri tid. Ännu bättre kändes det, när det visade sig att fridagen var en härlig, högluftig förhöstdag.

Tittade ut genom söderfönstren och kände mig glad åt sol och blå himmel, tittade ut en gång till insåg att fönstren jag tittade igenom var förskräckligt smutsrandiga. Det var inte så längesedan som jag putsade fönster, med Ullaredsfönsterputs. Tyckte att det gick lätt och blev bra, men kvällssolstrålarna har avslöjat att så ej var fallet. Fönstren blev randiga i stället för rena! Höstsolen gör ju inte detta faktum bättre, så jag ansåg att jag borde göra något åt saken. Ullaredsputs var inte aktuellt, men jag kom på att jag hade ett oprövat koncept ... tvättnötsavkok och ättika.

Snacka om rena fönster. Trodde inte att de trettioett år gamla fönstren kunde bli så fina. Jag har inbillat mig att en del av ränderna är slitage och motsvarar de hudförändringar och rynkor som äldre människor får. Men nu är väl trettioett år ingen ålder, vare sig på människa eller fönster, för alla skavanker försvann direkt. Undrar om tvättnötter hjälper på en femtiosju år gammal tants skavanker också.....kanske skulle pröva någon gång.

Nöjd och glad över de fina fönstren, fortsatte jag förmiddagen med att cykla bort till svägerskan för att hämta gamla tidningar. Sådana kommer väl till pass i valtider, även treor och fyror ska få bli lite medvetna om det här med vallöften och partier, och då kan det vara bra att leta bilder och rubriker i tidningar.

När jag cyklade hem ( det är bara en km) så lät det lite konstigt om framdäcket, och jag kunde konstatera att jag cyklade på fälgen. Pumpade upp däcket och sedan kom C-E hem och pumpade i ännu mer och där stod cykeln med ett tjockt fint framdäck under det att jag lagade kålpudding till middag.

C-E och hans båda syskon skulle åka till demensboendet för att fira moderns födelsedag. För mig känns det inte viktigt att åka till henne längre, hon är "borta" för mig. Svägerskan tyckte att det var bra att man bara var ett fåtal som firade, hon hade hört att det blivit riktigt jobbigt med alla de dementa på avdelningen, när det vid något tillfälle kom tiotalet personer till ett födelsedagskalas. Demensenen gör att patienterna inte förstår vad som är på gång och varför allt är så annorlunda, i den annars så lugna tillvaron.

Själv tog jag cykeln för att ta en ordentlig runda i ett skogsparti som jag/vi inte svampsonderat på närmare en månad. Funderade på att ta med cykelpumpen, men däcket såg så fint ut att jag ansåg att det skulle hålla ett par timmar och kanske en mil.

Det var med en euforisk känsla av frihet jag cyklade åstad, denna vackra eftermiddag. Jag njöt verkligen av att solen värmde, av de vackra höstfärgerna och av att kunna göra precis som jag ville.

Cyklade förbi stallet och ut i skogen. Tänkte f.ö. titta in till stallägaren på hemvägen, har inte prioriterat något besök hos henne på ett par månader. Parkerade cykeln och gick in på en väg där döttrarna brukade rida är de var halvstora. Ronja och Athena hette hästarna som de red på när de var i mellanstadieåldern. En känsla infann sig, en känsla av nostalgi när jag tänkte tillbaka på den härliga tiden med uppväxande barn i huset och en vemodskänsla knep till i magnerven, då jag tänkte på hur snabbt en barndom går till ungdom och vuxenhet.

Inte en svamp hittade jag på rundan, iallafall ingen av de båda sorter som jag var ute efter, kantarell eller Karl-Johan. Gick tillbaka till cykeln, fortsatte på skogsvägen och åkte ut till några andra tidigare svamprika platser. Vid Rävdal fanns det heller ingen svamp, förmodligen växer bara den tidiga sorten där, och den har satt sina frukter färdigt för i år.

Ställde cykeln vid Hästbacken och tog apostlahästarna ut till Rimåsen. Så sent som förra året plockade vi massor av svamp på två olika ställen utmed den vägen. I år fanns där inte ett spår av en spor. På Rimåsen sägs riksboven Bildsköne Bengtsson ha haft ett gömställe. En sten har varit "huvudkudde" och i skydd under en stor sten, ser det verkligen ut som om han skulle kunnat sova några nätter, då han var på rymmen från ett fängelsestraff. Eftersom gömstället ligger bara några hundra meter från järnvägen mellan Kalmar och Göteborg, så är det ännu mer troligt att han verkligen haft ett gömsle där. Och om inte, så är det mycket roligare att tro att det var så, än att vara negativ och ifrågasättade.....

Fortsatte till Lövö. Det ligger på andra sidan järnvägen och där har jag inte varit på många år. Förr fanns det en del kantareller vi den gamla torpruinen. Skulle vilja förstå hur alla torpruiner som finns här i skogarna hängde ihop, varför det var kilometeravstånd emellan och hur man kunde klara sig under mörka, kalla vintrar mitt ute i skogen. Men det är bara så svårt att förstå för oss som lever i vår tid. Och ännu svårare skulle det nog vara om de människor som levde för 100-150 år sedan återuppstod och försökte förstå vår tid.

Svamp fanns inte där heller - ja, inte sådan som jag var ute efter..

Trampade vidare jämsidesmed järnvägsspåret, såg att kaveldunet satt frukt och att det fortfarande fanns en del blåbär i skogen. Det bar uppåt, till den högsta punkten på järnvägen mellan Kalmar-Göteborg. Jag tror att det är 212 m.ö.h. Ställde ifrån mig cykeln igen för att ta mig via en stig den sista biten. Och tänk, precis där jag parkerade mitt fordon, där växte två alldels lagom stora stensoppar. Riktiga muskelknuttar, om än något satta.

Målet för fotvandringen var ett kantarellställe, precis vid högsta punkten, Skraparebacken. Några få gulingar hittade jag. Kanske hade redan någon plockat - eller också blev det inte mer i år.

Jag fick leda cykeln över järnvägsspåret och när jag kom upp i sadeln igen, så var det gnissel och gummiskrap från framdäcket. Luften hade gått ur och den gick ur mej lite också, skulle jag behöva GÅ de ca 4 km hem? Nej, det fick bli en fälgfärd - och liksom för att muntra upp mig lite, så fanns det en hel den småkantareller utmed vägen. Naturligtvis hade någon skördat, det finns två familjer som brukar rasta sina hundar på vägen. Så jag kände mig som den som fick plocka upp smulorna under den rike mannens bord... för små smulsvampar var det, men det var ändå svamp.

Stallägaren hade redan besök, så min tilltänkta visit fick anstå. Kanske kan det bli i morrn, framåt kvällen.

Jag var glad att det bara var katter ute i byn, och de sprang all världens väg, när jag kom farande nerför backarna på bara fälgen. Det lät om mig, om man säger.

En härlig utflykt var det dock, hjulmissödet och den dåliga skörden till trots.

I morrn ska vi åka till Borås en sväng. Handla kattgrejer till våra nya familjemedlemmar som kommer nästnästa fredag ... och en del annat. Plus inner och ytterslang - dimesion 128 15/8 11/2.

Dumdristiga dömanden

I januari gick affären i konkurs. Djupt saknad av många. Kanske inte så mycket av oss, mej och C-E, eftersom vi bor utanför samhället och aldrig har veckohandlat där.

En varm försommarfredag i maj, så öppnades en ny affär i den gamla ICA-lokalen. En "Nära dej"affär. Som så många andra var jag nyfiken, och gick dit redan första dagen. Inget funkade, hyllorna var inte speciellt välfyllda och kön till kassan bjöd på en halvtimmesväntan. Och det för tre-fyra varor som man köpt för att man nå´t skulle köpa.

Veckan efteråt, så besökte jag affären igen. Tänkte att kanske blivit bättre och att det kommit lite påfyllning i hyllplanen. Men så var inte fallet. Sen har jag inte gått in i affären igen. Jag hade dömt ut den som icke uppfyllande mina behov. I stället har jag åkt dryga halvmilen till Hestra, när jag behövt några få saker.

Affären överlevde sommaren och i tisdags, när jag sent om sider kom på att jag skulle ha konferensfika på onsdagen, så gav jag den en chans. Och faktum var att det fanns alldeles tillräckligt och lite till, för att jag skulle kunna bjuda mina kollegor på mackor. Dessutom hade man en liten behållare med affärsbakat bröd, så jag kunde gå tillbaka på onsdagens middagsrast och köpa nybakta frallor. Bemötandet i affären var väldigt trevligt. Det kan ju vara ganska opersonligt i många av de stora affärerna. Idag ska det bli pytt i panna när C-E kommer hem från övertidsjobbet. Behövde köpa rödbetor, och tänk det fanns det i "vår" lilla affär också. Plus samma trevliga bemötande som två dagar tidigare.

Det är inte utan att jag skäms, som dömt ut näraffären på två besök. Det kan faktiskt ändra sig om man ger det lite tid.

Samma sak är det väl med människor. Det är så lätt att döma, framförallt den som ser ut eller beter sig så att man faller utanför ramen. Då är det lätt att få en negativ stämpel. Medan den som hymlar och kör med falska kort, kan anses hur trevlig som helst.... för att den kan och använder sig av det sociala spelet. Även en människa som är "för" snygg eller "för" smal eller "för" tjock eller nå´t annat "för" kan lätt bli sedd som mindervärdig.

Så dumt, varför kan vi inte ge både företeelser och människor en ordentlig chans innan vi dumdristigt dömer dem. Dessutom kan både människor och företeelser ändra sig under tid ... det finns få saker som är statiska.

Åldersåstadkomst?

För trettiofem år sedan ( till jul) tog jag lärarexamen. Nyss tjugotvå år fyllda var jag. Den första terminen jobbade jag som resurslärare på två olika skolor i Borås. Det var jobbigt. Ungarna tog verkligen tillfället i akt att leva ut när jag kom in i klassen. De allra flesta hade ålderstigna lärare - precis sådana som jag i dag är. Det var en klass, kommer jag i håg, som hade en yngre klassföreståndare. Hon klagade på att klassen var jobbig. Jag tyckte att det var den bästa klassen, för de var säkerligen likadana mot oss båda, och då var de betydligt bättre än de annars lugna klasserna som hade några få anna-lena lektioner att leva bus på.

Vid tjugotvå och ett halvt år ålder fick jag min första egna klass i T-mo. Det var jobbigt, för de lyssnade inte alltid på mig, nej, det var svårt med pondusen, helt enkelt. Det blev bättre över tid, jag hade dem i två år. Men jag kommer fortfarande ihåg hur ledsen jag blev när en mamma ringde och klagade på att det var för pratigt i klassen, att jag inte kunde hålla ordning. När jag ser den käringen ( vilket är sällan) så känner jag än i dag ledsenhet och arghet.

Sen kom jag till Dalstorp. Min första klass hade haft en ung lärare i ettan till trean, och hade fostras till att lyssna på unga lärare. Däremot skulle jag ha musik/svenska i en annan klass ( bytte bort idrotten - det hade jag ju ingen utbildning i). Det var några fruktansvärda stunder, ingen lyssnade, jag grät både för och efter.

Någonstans började barnen lyssna och en behaglig tillvaro skapades, både för elever och lärare. Yngre lärare kom in i klasserna och klagade på att de var stökiga, däremot.

Vid femtiosju års ålder, så anses man i många sammanhang för gammal. För skolans ledare t.ex. tycks det vara så, jag har t.o.m hört någon beklaga sig över gamla lärare som är bromsklossar i skolans utveckling. Men för eleverna tycks man inte alls för gammal, utan alldeles lagom. De lyssnar, respekterar, skapar gott arbetsklimat, är ändå öppna och spontana - ja, de tycker inte alls att lärarn är för gammal, fast hon både har gråa hår och rynkig hud. Dom hänger med på allt som den åldersstigna föreslår - klagar aldrig.

Jag tror inte att barn var värre förr och bättre nu. Men faktum är att jag blir glad av att se åldern åstadkomma den respektfullhet som ålder och erfarenhet bör göra. Hoppas att det sitter i länge, och att dagens unga - när de kommit upp i medelåldern, också kan uppskatta den äldre generations samlade erfarenhet - och förhoppningsvis visdom.Sen ska vi inte förglömma, det finns massor av visdom i eleverna - trots deras ungdom. Hoppas den stannar kvar.

Detta var något jag plötsligt kom att tänka på den vackra sista augustidag.

Sylt/saft STOPP

Köpstopp har nog de flesta som jobbar inom kommunal verksamhet varit med om. Några gånger så har det införts redan tidigt på hösten, och då har det gällt att suga på ramarna och vässa pennorna så snålt som möjligt. Det var några år sedan sist, numera sköter vi ju vår egen lilla budget i varje skola, och då ser vi till att spara lite tills årets sista månader - och hoppas på att ingen sådan ekonomisk katastrof uppstår, så att någon nitisk kommunekonom snyter oss på våra sista korvören.

Men nu var det varken köpstopp eller kommunpåhopp det här handlade om, utan kröser och andra bär. Gick ut i ett underbart härligt för-höstväder strax efter tio på förmiddagen och återvände hem en och en halv timme senare med en tiolitersspann full med lingon. C-E hade dukat fika på altanen och där satt vi i kortärmat och knälångt och njöt av den härliga solen.

Plockade fram lakan och kärl för rensning och det var helt ok att göra tråkjobbet i finvädret ...tills det kom några otäckt svarta himmelssvävare in från väster - föregångna av avlägset tordön. Vad gör man med flera liter bär uthällda på renslakanet? Jo, man hämtar parasollet! Så där satt vi och rensade de stora, röda bären medan regnet forsade ner på betongplattorna. Lite blött blev det allt på ryggen och en jacka kändes nödvändig efter ett tag, men annars gick det bra. Många burkar fin lingonsylt blev det, och ett antal rårörda för frysen.

Ställde ner burkarna i matkällaren, njöt av bärrikedomen som fanns där... började räkna antal, och fann att jag/vi under den senaste månaden + en vecka syltat och saftat och lagt in bär och frukt och grönsaker i ca sextio olika burkar/flaskor av olika storlek.

Kommer ihåg att jag vid tiden för syltandets begynnande, här på bloggen utgöt den olustiga "måstekänslan" vad det gäller att ta hand om bär och frukt.

Men "måstet" blev till "vill" och har känts kul- och ytterligare en gång har jag fått inse att det är så dumt att gräma sig för något - för man vet ju aldrig hur det blir.

Men nu är det syltstopp för i år. Nu gäller det att äta -och det ska nog gå bra. Sylt i morgonfilen och krösamos och mjölk till en macka på kvällen. Gott - och, hoppas jag, nyttigt - trots att det kommer en del socker med i varje portion. Det finns också nära och kära som inte har tid/lust/tillfälle att koka sin egen sylt och som gärna tar emot en burk eller två. Och visst kan man ta med en burk krösamos i sället för en vinflaska om man skulle bli bortbjuden i höst/vinter. Gott krösamos kan faktiskt vara goare än surt rödtjut.

Tog inte med kameran idag, så det blir en lingonrisgranne fotad förra veckan.

Bellas bror byter bostad, blir brorsans bello

- Ska DU skaffa katt, utropade svägerska nr 1, då jag berättade att vi skulle åka och titta på kattungar till helgen. Du har väl aldrig gillat katter!

- Man kan väl ändra åsikt, svarade jag. Och har man träffat Bella, och vet att hon har "småsyskon" som ser likadana ut som hon, ja, då är det svårt att inte vilja ha sådan. Du kommer väl ihåg att din egen make klappade Bella flera gånger, när vi firade midsommar tillsammans. Han som absolut inte gillar katter - påstår han. ( Nu är han en riktigt stor djurvän- men vill inte riktigt erkänna att han också gillar Bellakatter)

- Jag klappade henne bara en gång, och jag skulle bara känna på pälsen, ropade han i bakgrunden.

Tro det, den som vill.

Svägerska nr 2, gift med min bror, blev också alldeles överförtjust i Bella, när de träffade henne i sommarhuset i juli. Hon ville också ha en Bella. En jobbarkompis till henne var också intresserad av att ta hand om en.

Nu ska ingen tro att jag går och blir med katt utan att fråga C-E. Men han gillar verkligen djur, så det är inga problem att få honom med sig. Samma sak gäller svägerska 2, hennes man är också stor djurvän.

Vem kan förresten vara djurovän??? Jag kommer ihåg när döttrarna var i tonåren och hade katterna Mimmi och Kitty. De beklagade sig för C-E att jag var "djurhatare", därför att jag inte kelade med kattdamerna. De brydde sig för övrigt heller aldrig om att komma nära mig.

C-E försvarade mig och sa att jag inte alls tyckte illa om katterna, bara att jag var kattobjektiv. Jag tror att det var två saker som gjorde att jag och Mimmi och Kitty aldrig kom varann så nära; 1. De var uppfödda på burkmat och den luktade så vidrigt, att jag aldrig kunde förmå mig att mata dem om det inte var risk för att skulle vanvårdas annars. Och då blev det mat till två katter på en inandning. 2. För många människor i min närhet- och framförallt min halvt dementa mamma- hade svårt att skilja på vad som var människa och djur, och det hade jag svårt att se och acceptera.

Man ändrar sig över tid, och visst har Fritz delvis påverkat detta. Han, den dummingen, hoppade upp i mitt knä, trots att jag behandlade honom ganska objektartat också, under långtid. Men mat har han alltid fått, han äter nämligen bara torrfoder. Och det har jag inga som helst problem med. Så det är nog som med oss människor, vägen till kattens hjärta går genom maten.

Idag var det så dags att, guidade av Bellamatte och Bellahusse, åka och titta på Bellasyskonen. Tre ljusa med birmautseende och en svart-vit europé med knallblå ögon var det. Min bror blev direkt förtjust i den mörkaste av birmakopiorna. C-E fick tag på en som var mest långhårig. Bellamatten blev nog mest förtjust i den lilla svarta, och Bellahussen blev lite oroad: -Du vet ju vad vi pratat om, vi ska inte ha fler katter......

C-E gillade också den svarta ... så vi får väl se var den kommer att bo. Alla fyra kommer iallafall att byta bostad och flytta från mindre samhälle ut på rena rama landet. Och en Bellakopia ska flytta till Stockremma. Fyra -fem veckor ska de få vara kvar hos sin mamma. Sen får de klara sig på torrfoder, för något annat kommer nog inte över någon av våra huströsklar- och definintivt inte här. Vad Fritz säger, det få vi väl se. Han får snällt acceptera att han får dela hus med en riktigt söt liten katt. Antagligen kommer den nya lilla katten bli mer C-Es än min, för även om jag en gång var anklagad som "djurhatare" - sedemera mera friad än fälld - så har jag inte hjärta att köra undan Fritz från hans favoritplats i mitt mjuka knä, då vi båda delar öronlappsfåtölj och fleecefilt på kvällarna.