Goa göteborgska gubbar gläder generationers gäster genom gamla galna godingar. Great Galenskaparna!

Nån gång i september beställde vi biljetterna.
Fick tag på fredagsbiljetter, balkong, långt bak.
Borde vara lag på att bussbolag bara skulle få köpa en del av alla lördagsbiljetter.
Fast.... dom ska ju leva dom också.
Men visst är det frustrerande att leta biljetter till musikaler och andra roliga nöjesevenemang... och så finns det inga biljetter kvar. Bor man i Grimsås är Göteborg långt bort på en torsdagskväll, på ok avstånd en fredag och nästgårds en lördag....

Galenskaparna bjöd på trettioårsfest, och sällan har jag varit på en sådan rolig fest.
Igenkänningsfaktorn var förstås hög, och det visade sig att tjugo-trettio år gamla galna nummer fortfarande håller
Det blev massor av skratt och det blev också en och annan allsång.

Under åttio och nittiotalet såg vi de flesta årgångarna av Galenskaparnas roliga tokigheter.
Ofta åkte vi tillsammans, många i vår byn.
Det var tider det.....  ( ... säger jag med ett litet ( men bara litet) stänk av bitterhet..... )
Tiderna förändras....

Jubileumsrevyn innehöll ett nummer ( vid några tillfällen två) från var och en av de trettio föreställningar som man framfört, 1982- 2011.
Nu har inte Galenskaparna- After Shave gjort revy varje år, MEN då har Anders Eriksson eller bara de tre After Shavekillarna ( + Anders) gjort något eget.
Så det var ett antal nummer från de senare åren, som var nya för oss.
De var bra de också... även om de gamla godingarna frambringade de stora skrattsalvorna och inbjöd till allsång.

Letade efter något att visa upp från föreställningen på You Tube, och döm om min förvåning när jag fann följande länk. Alla nummer finns med, i originaluppförande.

Nästan tre timmars superunderhållning samlad på ett ställe. Tack Alex Wallin!
Blir sannolikt sittande framför datorn hela eftermiddagen!
Anser att Galenskaparna/After Shave är Sveriges bästa underhållare.
Claes Eriksson har ju en förmåga att få till de allra roligaste och mest underfundiga nummer, tack vare sin unika talang att använda ord, upprepa ord, skapa nya, vrida och vända på orden, säga ord på olika sätt....
Det blir så roligt!
Finns inget plumpt i Galenskaparnas stora produktion, inga dåliga vitsar, eller vitsar som man inte fattar.

I går var det bara fyra på scenen.
Per Fritzell låg hemma i magsjuka.
Hans roller togs över av andra, och blev sannolikt bara roligare, det märkte man på musikerna i den stora orkestern. Både de och skådespelarna själva skrattade hjärtligt vid många tillfällen.
Återfann f.ö. en gammal bekant från Tranemo musikskola: Robin Rydqvist på trumpet.
Finns många talangfulla musiker och skådespelare från vår lilla kommun. Kul är de "lyckas"!

Gillar Galenskaparnas humor, musikalitet, sångförmåga och spridande av glädje.
Gillar också den låga profil som de samtidigt håller, det är inga divor, det är vanliga killar ( ja, gubbar då... vi är väl ganska så jämngamla jag och de mer eller mindre synligt åldrande männen).
Dessutom skriver ju Claes ganska så samhällskritiska sångtexter.
Det är samhällskritiska texter som inte andas ett ord kamp, revolution, solidaritet eller syndabockar... Claes Eriksson texter är lågmälda, men mitt i prick vad det gäller hans ( och min) syn på vårt girighetssamhälle.

Vill man se alla de gamla, goa numren live... ja, då finns det chans att åka med någon bussresa till Stockholm och Oscarsteatern i höst. För att få tag på biljetter på egen hand, det är nog inte att tänka på.

För egen del ska jag nu kolla hur det är med tillgången av biljetterna till "Familjen Adams".
Den spelas på Lorensbergsteatern till hösten.
Där ska vår egen gamle, goe bykille Mikale Riesebeck vara med... tillsammans med en av mina absoluta favoriter Claes Malmberg... bl.a.

Trettio nummer med goa göteborgska gubbar som gläder generationers gäster genom gamla galenskapesgodbitar, ja, det kan ingen konkurrera med .... men näst bäst, det duger det också.

Var är vår vår?

 Tror att vi alla längtar efter vår.
Men det hjälper inte hur vi längtar efter den, Våren tycks vara bortblåst... eller snarare gömd i snö.
Trodde knappast ögonen,  när det först damp ner en dm snö i går eftermiddag och när det sedan hade  kommit nästan lika mycket, när det vart morgon igen.
Bara att ge sig ut att skotta, jag som faktiskt tänkt på att ställa in den stora  skottskoveln för sommarförvaring.
Det får nog dröja ett tag till.
Mer snö ska komma, spås det.
Usch!
Finns en grej som är ok.
Den sena våren den drabbar oss alla, rik som fattig, ung som gammal.... man kan inte köpa sig loss från eländet... ( Ja, resa bort kan man ju, men det gills inte riktigt!)

Den stora provveckan för eleverna mina, går mot sit slut.
Bara två prov kvar i morrn.
Ja, inte så bara, det är väl trettiotalet matteuppgifter som sexorna ska lösa.
Man blir rätt trött efter att ha haft matte hela förmiddagen.
Nästa vecka så ska sexorna få en mattefri vecka.
De ska få jobba med Webbstjärnan  i stället.

Blev glad då jag rättade gårdagens prov.
Mina duktiga elever hade fixat provet alldeles utmärkt.
Även eleven som skrev Björklundsbrevet.
Glömde kolla om det kommit något svar idag, tror att det kommer. Skickade själv tankar till Björklund för några år sedan, och fick ett vänligt brev från en av hans mannar.
Man höll dock inte med mig i mina tankar.
Undrar hur man bemöter ett barns ångest-tankar....?
"Du skulle få samma ångest i åttan, om man började med betyg då. Det är lika bra att du får den nu"
Så tror jag att man tycker.....

Eleven skickade sitt mail även till BTs insändarsida.
Det var publicerat igår.
Pratade med den ansvarige för insändarsidan idag.
Han tackade så mycket för att eleven vågat formulera sig.
Flera andra barn och föräldrar hade hört av sig och talat om att de upplevde detsamma, vad det gällde skräck och oro inför nationella prov och betyg.
Det var av stor vikt att debatten kommer igång.

Redaktören för insändarsidan undrade om jag kunde skriva en kommentar till elevens insändare, utifrån lärarperspektiv. Utan att för den skull visa på något samröre med eleven.
Jag skrev ner mina tankar i går kväll.
Det blev lite för långt, och måste nu publiceras som debattartikel med namn under.
Känns lite pirrigt, men naturligtvis måste jag stå upp för mina åsikter. Med underskrift.
Vad jag förstår, så lever vi i ett land där alla har rät att uttrycka sina tyckanden,
Fast jag har varit tveksam om detta stämmer med bverkligheten, då jag läst ( och själv upplevt) att överordnade anser att man inte får tycka vad som helst.
Men i sak måste jag få tycka.
Fast jag är allt lite orolig... tänk om jag får smisk på fingrarna av någon i ledande befattning?

Hade studiedag i tisdags.
Kenth Hedevåg föreläste om elever som inte riktigt orkar med skolan.
Information från alla håll påverkar och tröttar.
Information behöver ransoneras, precis som man behöver äta måttligt med mat som är för kaloririk.
Barn behöver vara ute och röra på sig, och leka på riktigt.
Det är ett sätt för dem att ackumulera skärmtid, för det är klart att man ska kunna ha sådan också.

Han talade också om den press som eleverna utsätts för, genom alla prov och betyg.
Barnen kommer på utvecklingssamtal, får höra att man "blivit bättre", att "det går bra nu"....
De allra flesta barn gör så gott som de kan.
Ibland räcker detta inte, trots att man verkligen jobbar bra.
Betygen visar ändå inte godkänt.
De finns barn som inte klarar denna press, som helt enkelt vägrar gå till skolan.

Önskar så att någon av de pedagogerna med hög status, "pedagogkändisar", kunde ta upp problemet.
Men därifrån är det tyst.
De har väl blivit populära för att gå Björklunds och hans vänners ärenden, och att genom inte på något sätt protestera.

Om det fanns ett ställe där man kunde lägga in en protest mot vinter och snö, så skulle nog många av oss göra detta.
Men så funkar det inte....
Vi får fortsätta att undra var vår vår är....
Förhoppningsvis hittar den till oss så småningom!

Söndagssyssla

Söndagen före den stora provveckan har varit lugn.
Hade tänkt sitta i öronlappsfåtöljen och läsa hela dagen, men det har inte blivit så mycket med det.
Började dagen med att fixa C-Es sextioårspresent.
Tänkte att det skulle bli en överraskning, men vågade inte riktigt låta det bli det.
Så jag frågade om han var intresserad av det jag hade tänkt ut...
... och det var han förstås.
Fotboll, Sverige -Österrike i VM-kval på Friends Arena den 11 oktober.
Nog är det så, att om man vill vara på den säkra sidan, så får man vara ute i tid. Närmare bestämt sju månader.
Passade på att boka hotellrum också.
I Solna, alldeles i anslutning till arenan.
Bokade två nätter, när man åker hela vägen till Stockholm, så måste man ju passa på att besöka nationalscenen också. Dramaten alltså.
Och kanske kolla lite i affärer.
Ja det är långt dit... men tiden går fort .... fast vintern är så långsam...
Snart är den slut, och då lär det väl bli åka av tidsmässigt.
Sommartiden går ju över i ett huj.

Tog en lite längre promenad i dag, ända bort till bortersta Kroken.
Härligt att kunna gå snabbt och bli lite andfådd, utan att få ont i ryggen.
Skolarbete är absolut ryggpåfrestande, har man en rygg som är lite i olag, så blir den rött och gnällig efter alla olika böjningar den gjort under en dag och efter alla steg som den fått vara med om att ta på hårt underlag.
Men på helgen, speciellt på söndagar, då mår ryggen bra, för då har den vilat.
Var dock på väg att ringa till C-E och be honom hämta mig, halvvägs på vägen hem.
På det öppna fältet, med ansiktet mot nordost, blåste det så kallt att det värkte i ansiktet....
Lite får man tåla,ja visst, men inte den tionde mars.
Då ska det vara lite vår i luften.....

Åt soppa, som var kvar sedan tidigare i veckan, till lunch.
Diskuterade om vi skulle åka till Borås och gå på bio, det var så länge sedan sist.
Hittade ingen film som lockade.
En fotbollsmatch i TV var betydligt mer intressant, tyckte C-E.
Satte mig äntligen i fåtöljen för att läsa.
Började med ett nummer av Forskning och Framsteg som jag ännu inte hunnit kolla igenom ordentligt.
Där kunde man läsa att var femte person i Sverige sannolikt är smittad med toxoplasmer, en parasit som sprids av katter. Parasiten  lever hos de allra flesta människor ett stillsamt liv, strängt bevakat av personens immunförsvar. Men när det blir nedsatt, så kan den lilla rackaren ta sig in i hjärnan, påverka signalsubstanserna,  i första hand GABA, och göra oss okoncentrerade, deprimerande och i värsta fall självmordsbenägna.
Parasiten tros bl.a. ligga bakom många trafikolyckor, då reaktionsförmågan blir nedsatt.

Har säkert en massa toxoplasmer inom mig, efter ett liv fyllt med katter.
Säkert därför att jag är lite knäpp ibland....

C-E satte på TV och hittade en film med George Clooney på C more film.
En "trevlig" film, ersättning för det uteblivna biobesöket .... men slutet gillade jag inte.
Det gjorde att meningen med filmen blev svår att förstå...
Men det är nog toxoplasmerna som bidrar till detta oförstående.

Hörde telefonen vissla under filmen, men kollade inte, den visslar ganska så ofta.

Nu var det ett meddelande via Facebook,  från unge geocacharen Philip, att han lagt ut en ny gömma i Grimsås. En som inte var högt uppe i ett träd, utan på markplan.,
Samtidigt såg jag att jag fått ett mail från geocaching. com om det samma.
Tre och en halv kilometer bort.
OK, kunde väl åka dit. Gömman skulle ligga under en rot nära vägen.
Femtio meter från vägen visade det sig vara.
Is och snö fick jag passera.
Frös om fingrarna.
Blev glad då jag öppnade burken, en person hade redan varit där.
Det är så att jag fortfarande inte vet hur man egentligen skriver ett FTF.... först till att finna...med alla tecken rätt ... och nu slapp jag ta reda på det....
Har ju absolut inte fattat vitsen med att vara först....

Var dessutom helt överens med mig själv, om att jag inte gillar geocaching i vinterkyla.
Men jag kände ett stark längtan att åka en runda och leta burkar i ljummet vårväder.
Hoppas på ett vårlikt påsklov, tre veckor fram i tiden.
Då tänkte jag bjuda Grimsås unga geocachare att åka med på en sök-tur.

Skymningen börjar så smått att falla.
Hinner nog några kapitel i "Berättelsen i Pi" .... och sedan ska jag utföra den viktigaste sysslan på söndagar, att ringa och prata med döttrarna.

( Hittade bilderna i mobilen, hade glömt att jag had efina bilder från Teide i den)

Bantning i betraktande

För den lilla flickan var det alldeles naturligt att vara tjock.
Hon hade varit sådan så länge hon kunde minnas.
- En sån tjock och grann och välmående tös, hade varit en kommentar hon hört. Den hade fällts av en  äldre herre.
- I er familj är ju alla tjocka, t.o.m hunden, hade någon annan sagt.

Att bli kallas "Tjockis", ja, det gjorde förstås lite ont, men det var ju så det var.
Det hände ju lite då och då under de tidiga skolåren.
När hon var bland de äldsta på skolan, så hade hennes storlek och hennes skolprestationer gett henne status och styrka.

Det var först när hon började högstadiet och fick höra det föraktfulla ordet "Tjocken" som hon förstod att det inte var ok att var tjock.
Men vad kunde man göra åt det?
Hemma serverades mycket mat, kaloririk mat och dessutom var ju mat gott.

Under nian så promenade hon ofta de två gånger tre kilometrarna ner till samhället för att "hänga" med de andra tonåringarna.
En dag sade någon -Oj, vad smal du blivit.
Det var så man gjorde för att inte vara så tjock längre, man rörde på sig, man åt mindre .... man började smygröka (?).

Tiden gick och tjockheten gick upp och ner.
Det var dock inte förrän ett tag efter det hon träffat sin livskamrat, som hon på allvar började tänka på det här med att banta. Inte för att han direkt påverkade, hon dög ju som hon var... men hon blev ju ännu "snyggare" genom att bli lite fastare i hullet.
Det var inte så svårt att gå ner i vikt då man var ung.
Det var bara att äta lite mindre, och då framförallt att undvika godis, och att försöka röra på sig regelbundet.

Så kom barnen.
Det var lite svårt  att komma tillbaka till ungflickskroppen efter två graviditeter.
Men det fanns ju massor av bantningsmedel.
Det annonserades flitigt i alla slags tidningar.
Hon testade medel som skulle intas med vatten före maten.
Hon gillade inte det. Det smakade äckligt.
Bättre var blandningen av olika fibrer som man skulle ta efter avslutad måltid.
De fungerade verkligen.
När man sköljt ner matskeden med fibrer med ett glas vatten, så kände man sig mätt och belåten länge.
Försäljningen av medlet fick ett abrupt slut.
Det visade sig att det som hon använt som ett fungerande bantningsmedel, det var mat för grisar.

"Mat för piggham, långa och slanka grisar" ja, det var en replik som var med i ett egethändigt skrivet nummer som hon framförde i den lokalrevy som hon var del av under ett antal år.

Något år senare kom hon i kontakt med en kvinna som sålde ett pulver som man blandade ut med filmjölk eller yoghurt och som kunde ersätta ett eller flera mål mat per dag.
Hon började använda det som lunchmat på arbetsplatsen.
Kollegorna undrade vad det var, hon berättade och snart åt hälften av alla på arbetsplatsen pulver till lunch.
Bantningsmedlet fungerade.
Ett tag så var hon återförsäljare för märket, som byggde på att man tjänade pengar på alla försäljningar som gjordes av dem som man själv värvat som säljare.
Nu var hon inte alls intresserad av detta sätt att tjäna pengar, hon bara förmedlade varorna till inköpspris.
En dag kom en man hem till henne och ville att hon skulle ha försäljningsträffar och att hon skulle värva egna säljare. Hon värvade en.
Sedan lade hon ner hela verksamheten, även inköpen av pulvret, hon gillade inte detta försäljningssätt.
Eller kanske var det så att godis och kakor lockade så mycket att effekten av pulverlunchen blev mindre och mindre.

En period var Viktväktarna makthavare på arbetsplatsen. 

Med avundsjuka såg hon hur kollegor och även andra bekanta, med hjälp av rätt sorts mat, förvandlades till oigenkännliga slankheter.

Hon hade varken orken eller viljan att vara med i klubben.

Kanske för att hon inte ville väga sig offentligt.

I stället försökte hon med olika tabletter....höll på några veckor....insåg att de inte funkade.... ställde in dem längst in i skåpet och åt lite mer ... och blev ännu lite tjockare.

Fast rörde på sig, det gjorde hon. 

Flera gånger hade hon läst att det kunde vara bättre att vara överviktig och ha bra kondition än att vara smal och ha dålig kondition. De orden kändes tillfredsställande.

Det fanns tider då livet gjorde mer eller mindre ont.
Då hon mådde så dåligt att hon tappade aptiten.
Följden av detta blev automatikbantning.
Hellre må bra och vilja äta än att må dåligt och bli "smal", det insåg hon snart.

Gång efter annan försökte hon låta bli kakor och godis... eller att låta bli att ta mer än en portion av den mat som serverades.
Det funkade några dagar.
Konstigt att mat, godis, fikabröd och gott vin skulle smaka bättre och bättre ju äldre man blev.
Smaksinnet skulle ju försämras, det hade hon också läst om.
Detta stämde inte alls....
Att hon slutade röka kanske påverkade smaklökarna, så att allt smakade bättre....

-Nu är jag så gammal, så jag struntar i allt. Jag unnar mig livets goda. De finns inte så många glädjeämnen kvar.
Så tänkte hon ofta, under det att storlek 44 fick bytas ut mot storlek 46.
Hon fortsatte dock att kolla annonser om bantningsmedel.
Och att beställa.
Tills slut så hittade hon ett piller som hon tyckte funkade.
Det funkade på det sättet, att trots att hon åt både godis och kakor flera gånger i veckan, så blev hon iallafall  inte tjockare. Dessutom tyckte hon att hon mådde väldigt bra av de två tabletterna dagligen,Hon var nöjd med det.
Hon undrade bara varför det inte kom fler tabletter på posten, vilket hade utlovats.
Hon hade ju tänkt fortsätta med dessa kapslar ett bra tag.

Igår köpte hon Aftonbladet.
Där kunde man läsa om anmälda bantningsmedel, medel som inte höll vad de lovade...
Grismaten var inte med... men den var preskriberad.

Hon ögnade igenom den långa spalten och kunde inte komma ihåg vilka hon testat under de senaste åren.
Längst ner i spalten hittade hon ett varumärke som hon kände igen. "Chiliburner".
Hon ände sig lite lurad.
Igen.

Dags för  ganska så gammal tant, som inte varit nöjd med sin för stora kropp sedan tonårstiden, att fundera på  späkning ... eller att fortsätta vara tjockis.
De är låga odds på det senare.

(Bilderna tog på den tunga tantens promenad denna ganska så bistra lördag. De har fått lite glättade färger genom Photo Filter)

Brev till Björklund

Eleven storgrät.
Läraren hade inte sett sin adept gråta på över två år, inte sedan den  nyblivna tonåringen var ett barn i fyran.
Idrottsläraren hade redan hunnit fram till eleven och lagt  sin arm kring de av gråt, skakande axlarna.
- Vad står på? frågade idrottsläraren.
Den hade aldrig sett eleven ledsen förut, tvärtom så var eleven en glad, social och utåtriktad person. En person som hade fått betyget A om ämnet entreprenörskap, begreppet som så ofta förekommer i läroplanens vackra inledningstexter, hade betygssatts.

Läraren visste precis hur det var fatt. Läraren hade märkt att något var på tok under de sista veckorna.
Den pedagogiskt utbildade och erfarna personen hade inte kunnat hjälpa, utan tvärtom, kommit på sig att ta sig för huvudet av förtvivlan, för att inte de fina pedagogiska utläggningarna längre nådde fram till eleven.
Det var helt blockerat.
- Jag klarar aldrig de nationella proven, hulkade eleven. Jag är kass, jag kan ingenting längre. Jag vill inte leva....
Nu hade även klassläraren hunnit fram till eleven.
Klasslärare och idrottlärare utbytte förtvivlade blickar.
- Om jag bara kunde hjälpa dej att förstå att jag vet att du kan, sa klassläraren.
Klassläraren vände sig till idrottsläraren:
- Om du visste vad x utvecklat sin förståelse för matte under det senaste året. Det kändes att x kommit en bra bit på väg, men nu är allt borta.
- Och det är bara för de där hemska proven, snyftade eleven. Jag har varit nervös för matteprovet i ett helt år och nu är det alldeles nära. Jag kan knappt äta. Så fort jag gör något kul, som att vara med kompisar eller träna, så kommer tankarna på provet och då blir jag bara ledsen.
- Försök koppla bort tankarna på provet, sa idrottsläraren.
- Det går inte, de hemska tankarna finns där jämt, sa eleven tonlöst. Jag vill inte ha F i matte, matte är viktigt och om jag får F, så känner jag att jag inte duger.
- Men detta är ju inte klokt, sa klassläraren. Så ska ingen behöva ha det. Vet du, jag tycker att du skriver ett brev till Jan Björklund och talar om hur du känner. Ingen ska behöva må så dåligt som du.

Sagt och gjort. I stället för att jobba med de repetitionshäften som den ambitiöse och välvillige läraren kopierat upp inför de förestående nationella proven, så skrev eleven ett brev.
Eleven hamrade frenetiskt på datorn tangentbord. Det tog mindre än en kvart att få brevet klart.

Hej till Jan Björklund

Jag är en elev som går i sexan.

Jag har svårt för matte och jag behöver hjälp med det! Jag har fått  förståelsen för  matten och allt, men när det väl kommer till att jag ska göra prov så försvinner alla mina mattekunskaper.

När jag gick i femman så fick vi reda på att vi skulle få betyg i sexan. Jag tänkte genast då på hur jag kommer att klara mig med matten. Jag började oroa mig jättemycket det gick knappt att släppa tanken. När jag började sexan så hade vi fått reda på att vi också skulle ha nationella prov i matte, svenska , engelska , no och so.

Då blev jag riktigt nervös och jag fick ångest och fick ont i magen för att jag skulle behöva tänka på hur det skulle bli med min matte. Så varje gång jag skulle göra något i skolan så blev det alltid att jag blev rädd och jag började tänka på det nationella provet inom matte. Jag har alltid oroat mig om hur det ska gå.

Detta lider jag av men jag vet inte vad jag ska göra åt det och det är absolut inte kul när några i klassen kan allt inom matten och dom glömmer det inte.

Men egentligen kan jag matten men när det kommer till provet så bara blir jag rädd och jag kan inte ens då vad 14+3 blir. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta, men det hjälper inte att jag gör mycket matte, många häften eller att jag repeterar gamla kapitel.

Jag fattar inte ens varför man ska ha prov man bevisar ju ändå sina kunskaper när man jobbar i skolan!

Snälla jag ska inte behöva må så här!

När brevet till Björklund kommit iväg genom cyberrymden, så blev eleven gladare.
Även om eleven fortfarande var orolig för provet, så hade den framfört sin åsikt.
Man hade ju i klassen just talat om det fina med att få tycka, säga och skriva vad man vill, när man bor i Sverige.

Läraren släppte inte tanken på vad som hade hänt.
Nej, ingen, ingen ska behöva må så dåligt som eleven gör.
I skollagen står det att elever med särskilda behov ska få den hjälp de behöver.
Eleven behöver hjälpen att inte känna sig pressad och stressad, utan att få utveckla sina kunskaper i sin takt.
Vilken den kunnat göra, ända tills för någon vecka sedan, då klassläraren började tala om och förbereda det nationella provet i matte.

Läraren kände hur det drog ihop sig av ilska i maggropen,  denne tänkte på att proven är så hemliga att de inte får lämnas ut till läraren innan provdagen.
Tänk om man ändå kunde få dem några veckor i förväg, för att hinna gå igenom sådant som kommer på provet och som man fortfarande, med tre månader kvar av året,  inte gått på djupet med. Procent och algebra, det hade man bara nosat lite på i klassen.
Tänk om man kunde få se provet och kunnat lugna de ängsliga eleverna genom att visa på enkla uppgifter som kommer på provet. För sådana måste det ju också finnas med.

Läraren tänkte tillbaka på den goda tiden, då det fanns nationella prov i åk fem. Dessa prov såg läraren som en stor hjälp att se vad eleverna hade förstått och för att förstå vad som behövde repareras. Man hade ett helt år på sig att åtgärda ev. brister, och ingen elev behövde känna sig inte godkänd, genom att få ett F i betyg.
Provet var en bra diagnos, en hjälp för både lärare och elev.
Prov som ligger långt fram i sexan är inte till någon hjälp, utan mer till stjälp, därför att de genom att poängbedömas och  bokstavsbedömas kan visa att elever inte är godkända i ämnet.
Inget bra att bygga en start i sjuan på.

Läraren funderade vidare på de nationella proven.
Försökte räkna ihop hur många prov eleverna i sexan skulle utsättas för från centralt håll under tiden 5 februari till den 3 maj.
Nu var detta inte riktigt enkelt, då det hela är så hemligt, och  då lärarna inte ges något förtroende   från skolverkets sida, då man  inte får veta hur många delprov som no och so-delarna innehåller, ej heller vilka ämnen som behandlas.
Med tanke på att svenska, matte och engelska  genererar femton olika prov och att no-provet tar en heldag i anspråk och so-proven två dagar, så borde det röra sig om 21- 23 olika prov.

Men sorg i hjärtat tänkte läraren på hur mycket tid som försvinner till dessa prov, tid som skulle kunna användas till god och lustfylld undervisning. Där eleverna kunde få växa i såväl kunskap, förmågor, kreativitet och självkänsla.

Läraren kände sig ledsen långt in i själen.... och var faktiskt glad att pensionsåldern inte låg så långt bort.

Familjefoton följt av fria funderingar

Idag använder jag bloggen som ett "familjealbum" sparat i och till den offentliga framtiden.

Igår firade vi svärsonen. Han fyllde ojämna år, vilket ( per automatik) blir till ett jämt tal, om man adderar siffrorna med varann.
Kul att fira utan att det är stor firaranledning, utan bara en vanlig födelsedag, tycker jag......

Sambon hans hade sett till att pynta för vår, denna ljuvliga vårvinterdag.

Det var vårblommepremiär! Härlig känsla! Hoppas att de går en lång vår till mötes.

Inte var det läge att sitta inne denna härliga söndag.
Naturligtvis kollade vi på svenskt guldmedaljslopp i Skid-VM.... och sedan var det dags för oss att röra på benen.

Firarföremålets far hjälpte våren en smula på traven.
För egen del hade jag använt en halvtimme av söndagsförmiddagen för att njuta av solen på den egna altantrappan. Solen stekte på ordentligt och snön vid mina fötter förvandlades till vatten och vattenånga.

Vi tog vägen förbi hästhagarna.
Tycker att debatten om hästkött i maten har tagit alldeles för stora propotioner.
Nej, jag skulle inte äta hästkött om jag hittade det på en restaurangmeny, men jag har ätit hästkött, i form av hamburgerkött när jag var barn....och ungdom.
Det var gott.
Jag blev inte sjuk av hästköttet, nej,det påverkade inte min hälsa på något sätt.
Det är inte ok att blanda i hästkött i maten utan att deklarera detta, men det är inte heller ok att slänga en massa mat som det absolut inte är något fel på.
Sälj den till reducerat pris, till den som vill ha.
Sluta tjata om det hela, och se bara till att matproducenterna uppger vad deras produkter har för innehåll.

Läste idag om innehållet i vindruvor.
De är mögelkänsliga och besprutas hårt.
De går inte att tvätta bort giftet, det sitter även innanför skalaet.
Man hade hittat 26 olika bekämpningsmedel i vanliga russin.
Det är väl ändå mycket värre än det här med hästköttet.
Men det är det ingen som slår på stora trumman för.

Dissade bokbussen inför maktens människor idag.
Tycker att det är fel att lägga ut en massa kommunala pengar på en filial som bara betjänar ett antal... där den stoppar.
Eller att påstå att den är bättre än skolans bibliotek.
Man måste väl få säga vad man tycker.
Kände efteråt att det kanske inte var riktigt ok...

Bra när man vet att hemgjorda presenter uppskattas.
Gillar ju att baka, så det blev lite olika kakor ( alla med chokladinnehåll på ett eller annat sätt) och bullar.
Tårtan hade Johanna bakat och den var klart godast av allt som bjöds.

 Firarföremålets mamma är också matte till två cockerspaniels.
Den ena var ett riktigt praktexemplar till hund, jättetrevlig och jättefin.
Den andra gillade inte katter, så tyvärr fick hon vänta i bilen.... men hon  var fin hon också.
Annars är det väl bara att konstatera, det är betydligt enklare att ha katt än att ha hund.
En katt kan man lämna flera dagar, bara den får lite mat.
En katt behöver inte rastas flera gånger om dagen, för den rastar sig själv.
Trodde att jag var hundmänniska, men inser att jag mer och mer blivit kattmänniska.... kanske handlar det om bekvämlighet... eller är det för att jag  har ett antal likheter med katter, i mitt sätt att vara...?

Roligt att träffa dem som kommer från det östra Götaland.
Samtalsämnen finns det gott om, tråkigt blir det aldrig.

 Firarföremålets mor var det svårt att få bild på... hon bjuder på sig själv med yviga gester.
Det finns fina bilder på henne i riktiga tidningar... ja, hon är en riktig skönhet.....som har en intressant historia att berätta.
Retar mig på mig själv att jag aldrig tar med systemkameran.... och kan ta snygga bilder jag också.
Får bli skärpning på det!

Helgen gick snabbt, som vanligt! Som sagt, kul att träffa alla.....

Måndagsmorgonen är alltid seg, både för mig och för eleverna.
Speciellt för mig.
Hjärnan är segstartad, efter att ha fått vila lite från det snabba skoltänket.
Men det brukar fixa till sig framåt eftermiddagen och gjorde så idag också.
Strax dags för spinn-mix.
Bra för rygg och för knä..... och för gammal halvskraltig tant.

Många måste vara helskraltiga i dessa dagar, konstaterade att vi bara blir sju på kvällens träning. Av femton möjliga.

Dagens blogg länkar jag inte till Facebook, idag blev det lite för mycket familj för det.

Fredagsfunderat

 Redan fredag igen.
Slut på sport/vinterlovet för de flesta.... bara Norrland som har sitt kvar.
Har jobbat med diskrimineringsgrunder den senaste veckan och kom just att fundera på om det är diskriminering att tycka att sprotloven är över för de svenska skolorna, fast hela/stor del av Norrland har sitt lov vecka 10.
Visst är det tokigt att vi sydlänningar tycker att Sverige tar slut någonstans vid gränserna Dalarna/Härjedalen - Uppland/ Gästrikland.....
Visst är norra delen av landet Sverige också... men det är väldigt-långt-bort-Sverige.
Visst har vi varit i Härjedalen/Jämtland ett antal gånger ( utmed kusten och norrut, norr Uppland en enda gång) men denna del av Sverige känns faktiskt långt mer exotiskt än Medelhabsområdet eller t.ex Storbritannien....

Två veckor sedan vi hade våra sista härliga dagar på paradisön ( varifrån bilderna är hämtade).
Känns faktiskt längre sedan....
Igår reste våra vänner från Jönköping hem igen, de skulle stanna två veckor...

- Solbrännan börjar försvinna, sa C-E i morse.
Jo, det gör den...men vad gör det?
Även om jag trivs väldigt mycket bättre med mig själv då jag är lite brunare i hyn, så var det inte det viktigaste med resan.
Det var att få känna sol och värme.

På fredagar brukar vi kolla på torsdagens kvartslånga sänding av "Lilla Aktuellt" på Svtplay i klassen.
Idag pratade man om vikten att tillföra kroppen tillräckligt med D-vitamin.
Solen är en bra källa för detta tillskott av livsviktiga nyttigheter.
Intog massor av D-vitamin under vecka 7.
Det lever jag på än, känner mig superpigg under dagarna....
( ....fast ganska så kvällstrött...)

 Lite D-vitamin från solen kan man få sig till livs här hemma också.
Mer lär det bli, under det att dagarna blir längre.
Ett antal plusgrader var det idag, då jag efter skoldagens slut, tog en promenad tur och retur "Krokakullen" och efter det tvättade bilen.
Skönt att vara ute och njuta vårvinter.
Funderade under promenaden på att vi just nu går in i den bästa tiden.... tiden mellan mars och oktober.
Hela långa, fina, D-vitaminrika tiden har vi framför oss.
Kändes nästan som jag ville sakta ner tiden lite.... men så kom jag på att än så är det faktiskt vinter... så den nedsaktningen skulle jag nog vilja ha i maj månad...
Men det känns gott att veta att vi är på väg mot vår, sommar .... och dessutom, som den goda tiden efterrätt... härlig höst....
Efter det kommer den tråkiga vintern... men tanken på den behöver jag inte älta just nu, den första dagen i mars.

När man har en sexa, så handlar det mesta i skolan om nationella prov.
Är just klar med alla delar av  provet i svenska.
Tre delar innehåller provet - tala, läsa, skriva.
Min toppenklass fixade alla delar med briljans och jag är så stolt över mina elever och så glad att få ha haft dem som " mina" under tre (korta) år.
Nu är det mycket med högstadiet som hägrar.
En naturlig utveckling.
Det kommer att komma toppenelever från Grimsås till Tranemo.

Näst-nästa vecka.... den vecka då ALLA sportlov är slut... är det dags för matteprov.
Har påbörjat repetition av olika områden med sexorna.
Tycker att nationella prov är helt ok, men att de borde ligga  femman i stället ( då hinner man reparera ev. brister) och så tycker jag inte att proven skulle påverka betygen. ( Eller rättare sagt, inga betyg skulle finnas i sexan)
Nu känns det lite för hysteriskt och stressande, både för eleverna och för oss lärare.

Tiden rusar, proven upptar en massa tid... och snart går vi mot påsk.
Innan dess ska v  hinna med födelsedagskalas i Värnamo, Galenskaparna i Göteborg och "Sommarnattens leende" i Malmö.
Roligt att man har roliga saker att se fram emot, men allt detta gör ju att tiden går ännu fortare....
Nu är det som det är....
Hittade ett bra tankeord på FB: Trivs du med mig själv, så trivs omgivningen med dej också.
Det är en fördel med att bli gammal, man förlikar sig alltmer med en person man är.
Bra för alla!
Så funderade jag denna fredag, denna första dagen i mars.