Oupptäckta områden

Väg 151 mellan Hestra och Värnamo, den har vi kört ganska så ofta under de år som gått sedan dottern beslöt sig för att bli Värnamobo.
Väg 27 mellan Gislaved och Värnamo har vi också lärt känna. Där ligger forjois Forsheda och där ligger tusensjöarlandet med sin asiatiska restaurang.
Mellan dessa vägar har det funnits ett tämligen outforskat område, ett rent vilda västern Småland.
Beslöt mig för att göra bekanta mig lite med detta område, genom att försöka hitta tiotalet geocacher, så här på allra första påsklovsdagen.

Stekta äggmackor och kaffe  fick följa med i ryggsäcken, längs den välbekanta vägen mot Värnamo. Vid Hillerstorp tog det slut på gamla bekantskaper, då jag i stället för att som vanligt köra rakt fram i rondellen, vek av åt höger.
Kom ut på en bred välbelagd väg, väg 152.  Trafiken var, ja, inte tät, men inte heller otät. Tunga lastbilar med släp var de dominerande fordonen på vägen.
Tog in på en mindre väg, där den vägvisande skylten visade att man styrde färden mot  High Chaparral och mot Forsheda.
Dagens första gömma var vid en plats vid namn  Trälleborg .... Min hjärna tolkade cachenamnet till att det hade något med däck att göra, men se det hade det inte. Det handlade snarare om ett Trolleberg än ett Trälleborg. Ett häftigt block som flyttats av inlandsisen var det... och gömman var också fin och innovativ.

"Spårlöst" hette nästa gömma. Något som var försvunnet, tänkte min hjärna. Den hade inte helt fel, för spåret var ju borta.
Loket stod kvar, gömman hittades, men det gick inte helt smärtfritt till. Slog huvudet i något utskjutande järn och det gjorde rejält ont. Tänkte att om det gör så ont att bli påkörd av ett stillastående lok, hur ska det då kännas att få ett lok i rörelse i huvudet. Inte gott!

Letade upp en mordplats och begav mig sedan in på en väg som skulle leda till kyrkan.
Hade förväntat mig en riktig kyrka, och det kanske det var också... men jag förstod under det att jag tog mig fram mellan campingplats, Big Bengt i kolossalformat och upphängda flygplan, att jag nog var på en gyckarplats, in the middle of nowhere. Något som inte var på riktigt, men som ändå fanns.

Körde mot den plats som kyrkcachens koordinater ville. Drygt 100 meter från målområdet, så var det stopp. Det fanns massor av bilar parkerade här i spökstadens centrala del ... och porten in till spökstaden var öppen. Tvekade länge, men bestämde mig för att parkera och ta mig mot gömman.
Visst fanns det en kyrkobyggnad i spökstaden.... men var den på riktigt?

Med bultande hjärta, torr hals och ångest i magen gick jag förbi de öde rucklen mot bron, där gömman skulle finnas. Koordinaterna snurrade, jag letade lite halvhjärtat under bron i några spetsiga vinklar, så som hinten föreskrev. Utan att ha vadat i Storåns vatten, så fick jag synnerligen kalla fötter.... och när hjärta, mage och fötter var laddade av ångest, ja, då var det läge att lämna området.
Drog en DJUP suck av lättnad, då jag kommit in i bilen igen och var på väg från denna otäcka plats.

 
Fortsatte vägen mot Forsheda en bit och kröp in under en bro. Kändes som en lagom svår brocache.
Även denna plats hade en morbid historia, då cachedesigner kilo-större -vattenansamlingar berättade att mjölnaren som ägde kvarnen, vilken syns till höger på bilden, hängde sig, då vattnet sinade helt, en torr sommar.

 Vände tillbaka mot väg 152 och Kulltorp.
Här har jag varit en gång, 1979, då vi köpte handtag till dörrarna i det hus vi då höll på att bygga.
Undrar om handtagsfabriken finns kvar, som en av alla de olika industrier som kantade väg 152.

Parkerade bilen vid kyrkan i Kulltorp och promenerade till den fina lilla hembygdsparken.
Det här huset från 1600-talet, i bra skick, skulle jag allt kunna tänka mig att  byta 1979-års hus med dörrhandtag från Kulltorp mot. Tycker att de här gamla husen är så fina.

Dessa var inget man önskade att ha om halsen. Fast å andra sidan, vem får in huvudet i de små hålen?
Cachen hittades med hjälp av en lurig hint.....

Hade inte lagt in gömman vid Alabosjön i gpsen. Den hade svårighet 4, och sådant klarar inte jag normalt.
Såg sjön från kyrkan, såg den gröna burken på c:geokartan... och tänkte... jag kan väl göra ett försök.
Det försöket slog väl ut.... det finns en typ av gömma som jag numera avslöjar ganska lätt, trots att burken är väl kamouflerad..
Äggsmörgåsarna smakade bra här vid sjön. Kaffet var fortfarande varmt, trots att jag hade det i en liten termos inköpt i Ullared.

Det tycktes som om det en gång varit en riktig fotbollsplan, här vid Alabosjön. Lite ledset i magen kändes det att se den övergivna planen.

 Kom så in i Lanna samhälle. Här har jag aldrig tidigare varit. De var ett mycket större samhälle än vad man kunde tro. Lanna, det låter som en liten plats med välkomstskylt, två hus och hejdåskylt. Så var det inte,Lanna var en industriort med många små och halvstora industrier, med gamla och nya villor och med en fin gammal träskola, tror att det stod Lindens förskola och skola.... Funderade på om det kunde var en friskola....
Klokare, vännen Katrin, hade lagt ut både snälla och mindre snälla gömmor i området.
Det fick mig att köra runt både i själva samhället och ut på "landet" i sydostlig  riktning.
De här gamla relikerna, utställda av tidigare agrarer, gav mig en rejäl nostalgikänsla.
Min far använde en sådan räfsa - och en sådan slåttermaskin som syns lite otydligt i bakgrunden - då jag var barn. När jag var riktigt liten, så var det Frej och Lorry som var dragare.
En motordriven "Grålle" tog sedan över deras arbetsuppgifter, och de fina ardennerhästarna förpassades till de eviga betesmarkerna....

Vid Bobacka travade jag uppför en backe, för där borde det vara fin utsikt. Det var det.

Vände hemåt, för nu började jag bli lite cachemätt. Jag brukar bli det, efter att ha funnit åtta -tio gömmor.
Tänkte iallafall kolla någon plats till.
Körde upp på en grusväg, som visade sig leda till en välskött fotbollsplan. Undrar vad Lanna spelar i för division? Googlar och ser att de kom sist i sin div VI- serie förra året. Forsheda vann den samma.
Funderade på varför inte fotbollsplanen hade någon cache. Nu förstår jag.....

Hittade iallafall ett par gömmor i skogsområdet bakom fotbollsplanen.
Vid denna minnessten avled åkeriägare ( ?)  Svensson då hans häst skenade i maj 1880.
Hästar är inga leksaker, där har tiden inte kunnat förändra någonting. Men idag så har man skydd på sig då man handhar dylika kraftpaket.

En fin utsikt fick jag, då jag klättrat uppför branten till cachen "Gök".
Göken hade lagt ett stort påskägg, men det hade skett en tidigare vår, så ungen var ivägflugen.
Loggboken var borta, men den geocachare som var där tidigare i år, hade lagt dit ett kvitto att sätta sin logg på.
De gjorde jag.
Sen gick jag helt galet, var vilsen däruppe på berget en stund. C-geo räddade mig, ledde mig fram dagens enda inte hittargömma (nu hade f.ö. all koncentration försvunnit) och visade sedan en väg som ledde tillbaka till fotbollsplanen.Tack och lov för min kära mobilapp!

Åkte hemåt på ytterligare oupptäckt väg, mellan Kulltorp och Anderstorp. Loggade en bamsecache nära vindkraftverken.
Körde genom ett lite samhälle vid namn Målskog, mot Gnosjö. I Målskog fanns det två stora industrier... fast inte så många hus.
En fin campingplats fanns utmed vägen.

Blodpuddingen väntade påsklovsfiraren vid hemkomsten. Blodpudding är min "ensammat". Gott, tycker jag. Det tycker inte C-E.

Nu är området mellan Hillerstorp och Bredaryd inte helt oupptäckt längre. Det är heller inte helt upptäckt. Återkommer kanske vid senare tillfälle. Tar med C-E och visar på de fina områden, som sannolikt en gång låg oupptäckta under den forntida StorBolmen.

Blandat berättande och betraktande

- Jaha, du är ledig du, sa dottern lite förvånat, då hon nyss ringde från Mallorca.
Hon och hennes sambo ska tillsammans med ett antal goda vänner tillbringa veckan före påsk på den spanska ön.
-Det var trettio grader här idag, iallafall i solen. Vi badade i poolen, som hör till det stora huset vi hyrt, berättade Karin.
Jag kunde informera om att här var det minsann inget badväder. På dagens promenad, runt Mods, så  fällde jag upp munkjackans kapuschong, och drog sedan vind-regnjackans dragkedja så högt upp i halsen som jag någonsin kunde. Hittade dessutom ett par vantar i fickan på jackan, och dem var det gott att dra på sig. Det blåste kallt idag, trots att termometern visade på sju-åtta plusgrader.

Men nu är det påsklov iallafall, så jag är ledig. Kan inte påstå att jag haft en speciellt jobbig period i skolan. Har en liten klass och all tid har gått åt till nationella prov, att repetera och att genomföra..... Men det kan väl vara gott med lite ledigt ändå, framförallt så tycker eleverna det... de har haft en betydligt tuffare resa ( med alla prov)  mellan sportlov och påsk än vad läraren har haft.
Nej då, jag säger inte nej till lov heller.... förstås. Fast det känns alltid lika konstigt när det blir lov... va, är jag ledig idag.... ???

Igår var det stora ogräsrensardagen. Eller kanske snarare inledningen på årets kirskålskrig.
Funderade en del på det där med ogräs, när jag gick djupt framåtlutad och rev upp stora torvor med rotnätverk, bestående av kirskålsrötter.
Ogräs ... det kan vara vackert. Kirskålsblomman är fantastiskt vacker. Bara det att jag inte vill ha den i perennrabatten. För att jag fått för mig att denna vackra medicinalväxt är ett ogräs, så gör jag allt för att bli av med den. Tänk om jag skulle ta och sköta den väl i stället och försöka begränsa dess nätverkande rötter, så att jag kunde få några fina kirskålsplantor i rabatten.

Kan det vara så att vi även i skolans värld behandlar vissa barn som ogräs, vi ser bara dess dåliga sidor,och behandlar dem utifrån dessa.? Med bättre omvårdnad, skulle de kunna bli riktigt fina och unika plantor....funderade min hjärna....

Vidare tänkte den att vissa blommor kommer mer till sin rätt om de får stå för sig själva, inte blandas med andra. Tror att det är så för våra plantor i skolan också, en del behöver vara i en mindre grupp för att utvecklas på bästa sätt. Det där med att integrera och inkludera till varje pris, det tror jag mindre och mindre på.


Tre timmar i rabatterna tror jag det blev.
Bra blev det, det syntes att vi fått till en bra trädgårdsstädning, när tre-fyra skottkärror med diverse oönskade trädgårdsinkräktare var bortkörda.
De klorofyll-fyllda inkrälktarna lär komma tillbaka.

Underhållen blev jag under rensingssarbete, av den välljudande grönsiskekören, som för tillfället gästar vår trädgård och som gärna äter av den fågelbords-mat som de större fåglarna ratar.
Jag gillar verkligen fåglar... samtidigt som jag är livrädd för dem. Vill inte ha en enda i handen, eller ens i närheten... tycker att fågelvingar och fågelnäbb är läskiga. Men fåglar gillar jag..




Katterna i huset, de är inte rädda för fåglarna. De vill gärna ha en lite munsbit av sådant som smakar fågel.
Gamle Fritz är inget hot mot fåglarna, men det är de båda yngre kattherrarna. Igår kunde alla fåglar känna sig trygga, för då låg två katter alldeles däckade inomhus. Jättekonstigt, båda "ungkatterna" ville bara sova i ett och ett halvt dygn. Mat smakade inte heller... Undrar vad de hade drabbats av för sjuka.... Fågelinfluensa... straffet för alla fåglar de haft ihjäl.
Idag var katterna fit for fight igen... men vi höll dem inne en del av dagen, så att vi kunde njuta av diverse fågelgäster genom fönsterrutan.

Bergfinkar har vi också haft på besök under de senaste dagarna, men inte då jag stod beredd med kameran.

Ett ringduvepar besöker också fågelbordsområdet dagligen.... liksom hackspett och nötväcka.

Har  några målsättningar med lovet. Fast det där med målsättningar, det är jag ganska dålig på....är inte envis nog.
En tanke är iallafall att få till minst en halvtimmas motion varje dag. Igår blev det tre timmar i trädgården... sen orkade jag bara inte göra mer. Tog en bok ur pocketbokhögen istället, en bok av Marianne Cedervall - Stormsvala. Gillar hennes böcker om Hervor och Miriam. Lite för fantastiska för att vara sanna, men osannolikt roliga.

Ska nog bli läge för lite mer läsning under veckan...

Idag har jag iallafall motionerat, runt Mods. Tant mår bra av att röra sig, det är ett som är säkert.
Nu vill jag inte tro att det finns friska människor som inte ser till att ge kroppen lite motion då och då.... men jag vet att dom finns. Undrar bara ... Hur mår man om man inte motionerar?



En annan tanke/målsättning är att jag ska försöka geocacha så många dagar jag kan under lovet.
Igår blev det inte en enda burk, men idag fick vi till en liten runda i trakten av Sjötofta. C-E tyckte det var helt ok att köra bilen, så att jag kunde ägna mig åt karta och kompass.

Har hört en hel del om Björnhyltan. Det är känt för sin ekologiska odling av grönsaker. Har tänkt att jag skulle åka dit i sensommartid någon gång, men det har inte blivit av. Idag letade vi efter en cache som hette Järnåldersgraven... och tänk, den låg alldeles bredvid Björnhyltan. Så nu vet jag vart jag ska åka, när det bli grönsaksskördetid.

 Vid Sjötofta fritid var vi och letade efter en gömma, för - tror jag - två år sedan.
Vi hittade ingen burk den gången, men vi blev ordentligt utskällda av en ilsken man som inte alls tyckte om att vi beträdde hans fina anläggning. Så det var med lite ångestkänsla i maggropen som vi svängde upp på danspalatsets parkering idag igen. Tänk om tjurgubben gick där och väntade på oss. Men det gjorde han inte. C-E satt kvar i bilen, medan jag skyndade mig ner för backen och snabbt fann den burk som inte fanns där förra gången vi letade.
Hann tänka lite på de gånger jag besökt Sjötofta Fritid. Vad jag minns är det bara ett par gånger, jag är ju ingen dansfantast precis- även om jag har diplom i bugg och ett kursledarbevis i gammaldans....

Var där en gång med hela det gamla bygänget som gjorde så mycket tillsammans förr i tiden, men som inte alls ses längre. Vi var där och åt julbord. Dans var det säkert också.
När den bäste skolchef som någonsin funnits i kommunen gick i pension, så var det en stor fest på Sjötofta Fritid. Det var en trevlig fest. Gunnar Eriksson var en fantastisk chef för skolan. Han visste vad alla lärare hette och vilka kvalitéter de hade. Sådana ledare finns inte längre.

Vi for vidare och tankade superbillig diesel, 13.85 kr/l i Sjötofta samhälle. Otroligt att det lilla gudsförgätna samhället kunde bistå med drivmedel till bilen. Något näringsställe för människor finns inte kvar, om man undantar huvudkvarteret för tillverkning av schweizermandel. Även om mandel är både gott och ganska nyttigt, så är det väl inget man kan livnära sig på.Även om de som har firman gör det.....

Genom "Skapande skola" kom vi förra läsåret i kontakt med konstnären Alexandra Bunde. Hon berättade då att att hon, förutom att vara konstnär, driver en ekobutik där hon säljer en del matvaror. Hon berättade också att hon har en geocachande son.

Två Bunde-sonsgömmor fann vi, och vi såg också var konstatelje, butik och bi-odlingsanläggning var belägen. Inte läge att försöka komma in i butiken på sen söndagseftermiddag. Får kolla öppettider och återkomma.

På denna bild finns en geocache. Lätt för den invigde att se.... eller?

 Dagens sista gömma fann vi på samma ställe som jag loggat en för ett par år sedan. Under den gamla järnvägsbron mellan Tranemo och Ambjörnarp. Bra att man kan återanvända gömplatser, då en burk på något sätt försvinner. Gillar verkligen utsmyckningen under bron. Hör till ovanligheterna att hitta så här vacker konst i våra trakter. Passar dessutom bra i denna vecka, då det är påskfärger som gäller.

Lite blandat berättande och betraktande, med text och bild blev det. Önskar att jag vore lite flitigare med bloggandet. Kanske jag kan bli det i dessa ledighetsdagar. Nu är det sovdags för sömnig tant. Godnatt!

Kvittrar koltrasten...

... eller sjunger han?
Funderade på detta under den trehundra meter långa promenaden från landsvägen till röda stockremmahemmahuset.
Vackert lät det iallafall, jag vet ingen vackrare musik än trastarnas spontankomponerade serenader.
Var en gång på en en kurs för lärare med elever med hörselnedsättning. Kursledaren frågade vilket ljud vi skulle sakna mest, om vi förlorade hörseln.
- Kolstrastens, svarade jag.
- Hur låter en koltrast? undrade någon. Jag tyckte synd om personen som inte visste.

Ikväll har jag varit på en föreläsning om ungas nätsäkerhet. En föreläsning om nätmobbing och andra hemska faror som lurar på nätet, trodde många. Jag var väldigt tveksam om jag skulle gå på föreläsningen eller ej, för jag vill inte höra om farligheterna på nätet, för de är inte värre än några andra farligheter i samhället.
Jag blev synnerligen positivt överraskad, för genom den föreläsande kvinnan från Fryshuset, fick jag bekräftelse på det jag redan visste. Nätet är inte farligt, det är väldigt få som utsätts för kränkningar eller ännu värre, fula gubbar, på nätet. I stället är nätet ett ställe för social gemenskap, där man ser varann och hjälper varann. Sen kan det bli fel ibland, speciellt som bråk i skolan tas med in i det sociala nätverket. Vi är oense och i bråk då och då, det hör livet till. Livets arena är numer internet och sociala medier.
Kände mig glad när jag åkte hem från föreläsningen, den musicerande koltrasten förstärkte den känslan.

Några timmar tidigare steg jag ur en annan bil på samma plats, 300 meter från stockremmahemmahuset. Vid det tillfället luktade det riktigt rejält med koskit vid utfarten från till den regionala vägen mellan Grimsås och Nittorp. Jag själv var synnerligen förbenad, en känsla som jag delade med mina reskamrater.
Vi hade varit på konferens och fått veta omfattningen av det mattelyft som vi är tvingade att delta under nästa läsår. En och en halv timmes konferenstid per vecka. Plus läsande av texter. Vi vill inte detta, jag tror alla av oss som jobbar i området är helt anti denna mastodont "fortbildning".

Många av oss har anammat "En läsande klass" och det projektets lässtrategier och vill jobba med det, nu när materialet lanseras och skickas ut till skolorna. Läsförståelse och förmågan att uttrycka sig ligger till grund för alla ämnen i skolan OCH för livet därutanför SAMT för framtiden.
Visst kan vi jobba med matte, men inte i den omfattningen. Vi var ganska överens om att det skulle vara alldeles utmärkt att använda ett antal studietillfällen att jobba med ncms material, deras problem, strävor och deras kängurumatte på  olika nivåer.
Men vi vill inte jobba med mattelyft flera timmar i veckan under ett helt läsår. Det kommer inte att bli bra, det här.... Fortbildning måste bygga på önskemål från grupper av pedagoger, inte omfatta alla när det gäller en så lång tidrymd.
Tycker att skolledare är alldeles för flata. Det är ju de, som på vårt uppdrag, ska tala om för Skolverket att detta gör vi inte - iallafall inte i den omfattningen, istället för att säga ja och amen till allt.

Eleverna hade första nationella provet i so idag. Ett av två prov som vardera omfattar många sidor och ännu fler uppgifter, vilka ska besvaras på 90 minuter. Tungt, men det funkade ändå. Min klass fick sin prövning i geografi. Vi har ägnat några veckor åt repetition, vilket säkert var bra.
Efter påsk har vi så några dagar på oss att läsa lite mer om energi, om kraft och rörelse samt repetera det övriga centrala innehållet i fysik. Det är det ämnet som alla sexor i området ska prövas på vad det gäller no. Visst klarar vi det, men det blir inte mycket mer än fysik under de sex dagar som vi har till vårt förfogande mellan påsk och no-prov. Intensivkurser är väl bra, men som det blir, så sker detta på bekostnad av andra ämnen. Nä, nationella prov i no och so, det ger jag inget för. Anser dem vara jättebromsklossar som stoppar upp annan utvecklande och förmågehöjande undervisning. Upplever precis samma sak i år som jag gjorde förra året då jag också hade sexan.... från och med vecka sex - då nationella provhysterin börjar - så är det slut med "riktig" undervisning. Förutom repetition inför, genomförande av samt ledighet för rättning av proven, så är det ett antal olika träffar inför sjuan som ska genomföras och som tar tid.
Ska bli skönt att inte ha sexa nästa år, och få ägna sig åt att vara lärare i stället.

Två skoldagar till, sen är det påsklov. Ska bli skönt för oss alla. Hoppas kunna njuta av koltrastens kvittrande och bofinkarnas sång.... eller om det nu var tvärtom. Framföra vacker musik, det kan de iallafall, den finstämda fågelorkestern.

Ett eventyrsevent

Hade ursprungligen tänkt att jag skulle åka till Fristad på geocachingevent idag. Johanna och Martin hade också tänkt följa med. Det lät ju kul med tipspromenad, sju-kamp, föreläsningar ... och så hade jag ju också bidragit till eventet med tio cacher i Finnekumla by, utplacerade förra söndagen.... vilket  beskrevs i senaste blogginlägget.
Men det fanns en baksida av det hela också... jag trivs inte i stora folksamlingar...  och så har jag ( förlåt, men så är det) lite svårt för förstahittar-hysterin. Så jag föreslog att Johanna och Martin skulle åka med en annan gång och gå den runda jag lagt ut och dessutom träffa "morbror" och Anki....
Varvid Johanna föreslog att jag skulle komma till Värnamo, så kunde vi leta upp lite gömmor där istället.
En alldeles utmärkt idé tyckte jag!

Norr om Värnamo, längs Lagan fanns det ett antal cacher som ingen av oss letat upp. 

Trots att Johanna och Martin bott i Värnamotrakten under ganska många år, så var det obekanta trakter även för dem.

Första gömman fanns vid ett väl tilltaget vindskydd alldeles vid floden. Här skulle det absolut gå att övernatta ... fast så kom jag att tänka på sommarens myggkvällar ... nej, kanske det ändå skulle  passa bäst som fikaställe under en solig dag....

Gick tillbaka till bilen och fortsatte med den,  ytterligare en halv kilometer norrut. Där var det stopp, där var det en bom över vägen. Parkerade vid ett övergivet hus, som sannolikt inte skulle stå övergivet hela sommaren, till ett hus som ingen brytt sig om på många år.

Det kändes tragiskt att hitta rester av ett hus, där det fortfarande fanns användbara saker, som legat där i minst trettio år... med tanke på hur höga granarna som växte in på de obefintliga knutarna var. 

Tanten, för dagen klädd i nästan kamouflagekläder hittade den fina gömman....

 Vi fortsatte genom skogen via en gammal körväg och en ledningsgata. Det var tur att jag för ovanlighetens skull tagit stövlarna med och på, för det var ganska vått i markerna.
Cachen fanns vid Korshall, mitt ut i skogen. Här fanns det också en minnessten, för här hade det utkämpats ett blodigt slag mellan svenskar och danskar under 1600-talet.

Martin hade kommit på ett bra sätt att gardera sig. Med gympadojor runt halsen och stövlar på fötterna ... eller tvärtom... så kunde han  ta sig genom både eld och vatten... ja, iallafall genom vatten.

Vid nästa gömma, nära ny- avverkade timmerhögar,  hittade vi en slingrande skallerorm.

När vi hade loggat och var på väg mot dagens höjdarcacher, så kom det en man gåendes längs skogsvägen. Han undrade om vi också var ute och mätte virke. Det var vi inte. Inte han heller, det enda mätinstrument han hade det var en gps. 

- Är det Anna-Lena? frågade han... och jag kände mig väldigt frågande. Hur kunde han veta vem jag var?

Fast... sitter man instängd i en holk i Hjälshammar, så är det ju inte så konstigt att man blir igenkänd.

Den icke virkesmätande mannen, visade sig vara GSK-nisse. En riktigt trevlig prick, hemmahörades i Smålandsstenar. Han ville gärna hänga med oss på våra fortsatta äventyr, och det tyckte vi alla var kul.. och jag hade ju dessutom på det sättet, fått till ett eget event, något som i mina tantögon kom att bli ett riktigt eventyrsevent. 

För att komma till nästa tänkta gömma, så var i tvungna att ta oss över Lagan på en hängbro.
Lite betänksam var jag inför uppgiften, men trots att det var lite bräder som fattades, så verkade bron ganska så stadig.

Den stadiga tanten tog så ett stadigt tag i det stadiga vajerräcket och tog sig ganska lätt över, utan vare sig hjärtklappning eller ångestattack. Faktum var, att det var ett alldeles lagom äventyr, för tanten på sextio år och hundra kg.

Vi hittade lätt gömman och gick vidare mot en gömma, som finns på en ö, där Lagan har meandrat och bildat ett korvsjö. I loggarna från denna gömma, så kunde man läsa att någon eller några vadat över till ön under de senaste veckorna.

Gömman låg ca 600 meter från bron, så vi travade på för att hitta en övergång.

GSKnisse gick närmare vattnet än vad vi andra gjorde, och när vi träffades igen i höjd med cachen, fast på fel sida vattnet, så  kunde han meddela att han hittat ett smalt sund, men att det var så där 10 meter vatten mellan fastland och ö.

Vi gick längs ön, på felsida vattnet, så långt att vi kunde konstatera att det inte fanns något annat tänkbart ställe att ta sig över på. Så vi vände på stövelklackarna för att gå och kolla, om det fanns något sätt att forcera det hindrande vattnet.

 Johanna tyckte ju att Martin kunde gå och rekognosera vattenterrängen, och helst hämta cachen åt oss.
Sagt och gjort, stövlar, strumpor och byxor av och joggingskor på.
Det här gick  ju bra, tyckte Martin. Som djupast, så gick vattnet upp till knähöjd...klart genomförbart projekt, detta att ta sig över till ön.

GSKnisse följde Martins exempel, med den skillnaden att han klädde sig lite mer propert, i uppkavlade byxor istället för i kallingar. Kängorna tog han i handen.

Klart att man måste försöka hitta gömman, när man var så nära. Så jag och Johanna gjorde som GSK-nisse, uppkavlade byxor... jag tog stövlarna med, medan Johanna gick barfota.

Gömman hittade vi lätt på andra sidan ön.

Proceduren med stövlar och byxor upprepades igen...

....och vi kunde tryggt vada över till andra sidan, för nu visste vi att djupare än så här, det blir det inte.

Visst brände det lite i vaderna när vi kom på fast mark igen... men kul var det....

Riktigt lika kul var det inte, när vi en kilometer ( nästan) senare kom fram till denna bro.
Eftersom jag insett att gömman låg på fel sida Lagan, så hade jag inte ens lagt in den i gpsen.
GSK-nisse och Johanna tog sig över, och de tyckte att det var otäckt.
Tänkte att jag skulle gå över ändå, gick ut ett antal meter på bron, men när den började svaja ordentligt, då backade jag tillbaka. Så här mycket eventyr klarade inte en gammal tant av bara....

Nu visade det sig att de som befann sig på rätt sida den smala spången behövde min hjälp ändå. 

Batterierna var slut på telefongps, gpsbärare hade bara koordinater med sig och inget mer. Gpsbäraren gps visade att gömman var fem meter ut i floden. Det letades under alla rötter i närheten, utan resultat. Så man anropade den som hade batteri kvar i telefonen och bad den kolla om det fanns några hjälper i tidigare loggar. Den eventyrsmätta tanten på andra sidan ån, kunde meddela att cachen låg ca 20 meter off i sydlig riktning. Där hittades slutligen gömman.

Mitt alias blev inskrivet, och här kan man ju diskutera om jag har rätt att logga eller ej. Hade cachen funnits på rätt kooordinater, så hade jag inte gjort det. Men nu var jag ju del av det team som gjorde att burken hittades, och då tycker jag faktiskt att det är ok. Speciellt som jag utan svårighet hade nått gömman, om jag kommit från andra hållet.... Få se om cacheägaren plockar bort min logg eller ej... här kan man ju se på saken ur olika perspektiv.

Nio roliga cacher, den sista vid Rörstorps central, blev det. Ett riktigt roligt eget eventyrsevent.

Getostpajen som bjöds till kvällsmat i Hjälshammar smakade väldigt gott. Liksom ölet från Motala, som serverades till ... (mej). Tack alla för en kul eftermiddag!

Slutligen några få rader om veckan som var,  för rent privat tillbakablick:

Nprättning med riktigt besk smak.... en fortsättning som var tröttande för hjärnan, men positiv.

Två bra träningstillfällen.

Vinst i Glasets hus´quizturnering tillsammans med supersmarta familjen Andersson.

Modspromenad med en extrasväng.

Mer än halva huset påskstädat.

Och som oftast.... en fin vecka i skolan.

Solig, sommarskön, stressig söndag

Måste i den offentliga dagboken nederskriva några rader om denna otroligt fina helg.
Det är inte ofta som det är sommarvärme redan i slutet av mars.
Nu  kan ju inte detta fina väder bestå, men jag har njutit så mycket jag kunnat....

Gav mig ut på en cykeltur till Bildsköne Bengtssons natthärbärge, när skolan var slut för veckan.. Där har jag haft en cache utlagd sedan ett par år. Fick meddelande om att en cachare (f.ö en elev i min allra första klass) hade hittat den stora lådan trettiotalet meter från gömman, troligen utdragen från sin plats under stenblocket av en räv.

Lådan fanns torr och fin i vår postlåda här om veckan, och i fredags var det läge att lägga tillbaka den ursprungliga burken med fin patina, på en plats som gillas både av rävar och rövare.

Stannade till en liten stund hos Karla och tittade runt i hennes fina trädgård. Krokusar, vårlök, scilla och svalört blommade ... och finast av alla blommorna var en röd variant av Anemone Hepatica ....

Såg säsongens första vitsippa på vägen hem. 

Igår var det dags att lägga ut cacherna som ska publiceras i samband med Berrasnobbens event i Fristad nästa söndag. Det är en runda innehållande nio traditionella cacher och en enkel "myst".
Det var kul att lägga ut det olika burkarna, där inte en enda burk är en burk... utan behållare i olika utföranden, både vanligt förekommande behållare och lite ovanliga....

En leksakstraktor kom körande mot oss i hög hastighet, då vi gick längs fälten utmed Viskan. Blev alldeles förskräckt, tänkte att det var någon nitisk bybo som fått nys om våra förhavanden och ville sätta stopp för dem. Det finns ju risk att Finnekumla by ska bli invanderad av geocachare under den närmaste framtiden. 

Nu var det inte så farligt, det var bara broder och brorson som var ute och luftade "vuxen-pojk-leksaken".

Letade upp några cacher på vägen hem till Grimsås. Köpte en hel låda penséer och tre krukor påskliljor på Blomsterlandet. Det blev vårfint i trädgården när blommorna blivit utplanterade. Lite kallt fick de i natt.... men det klarar härdiga arter......  Putsade lite fönster, framförallt på utsidan.... sen blev det en stund framför datorn, där ilskna lärarinnan äntligen fick lufta sina upprörda känslor.... 

Känns gott att ha fått många gillanden.... bekräftelse behöver vi alla.

Vaknade strax efter sju idag på morgonen. Då var klockan redan åtta.

Behövde handla lite. Åkte vägen över Limmared, för jag kände för några cacher idag också, till ICA i Tranemo.

Hittade inte en av cacherna, men fem andra.....

Har sedan hunnit hänga tvätt, ta ner den och stryka det som behövdes, tvättat och städat bilen, kört iväg med återvinningsfulla plastkassar, överraskningspyntat skolentrén, sått sallad och satt i växthuset....

Mycket ute har det blivit.

Stackars C-E har åkt på en ordentlig förkylning och varit inomhus det mesta. Tycker synd om honom. Mat orkade han iallafall fixa, isterband och stuvad potatis. Mums för vårstressande tant.

Lyssnade på händelserna kring allsvenskans premiär i radio, och känner sorg och ilska över att ingen kan/vågar ta tag i den grupp destruktiva personer, som blivit fotbollens supernegativa bihang och som bara sabbar och stör.

I morgon ska vi rätta matteprov. I Tranemo. C-E måste ha bilen, för han måste jobba en stund men orkar inte hela dagen. Blir sur och ilsk även denna vackra första sommartidskväll. Jag jobbar på cykelavstånd, bl.a. därför att vi inte ska behöva ha mer än en bil. Då ska man inte förväntas kunna ta sig till andra orter för att jobba, anser jag. Usch, vad jag ogillar hela spektaklet med de nationella proven! Stressande för alla1

Den härliga sommartidhelgen, den gillar jag däremot... fast antagligen inte när klockan ringer klockan sex i morrn... fast en egentligen bara är fem.

Punkterade pedagoger

Punkterad?
Skrotfärdig?
Oduglig!

Det är lätt att känna sig så i dagar som dessa.
I en tid då man från skolinspektion och från höga tjänstemän inom skolans organisation får höra att man gör ett dåligt jobb.
För visst tar man åt sig, då det nu har kommit dithän, att allt det som brister inom skolans värld kan skyllas på lärarna.



På fredagarna brukar jag tillsammans med eleverna i mina lilla sexa, ägna en stunds lektionstid åt att titta på och att diskutera kring torsdagens sändning av "Lilla Aktuellt" på Svtplay
Denna fredagen skulle eleverna avverka två ( av fem) nationella prov i matte. När alla elever ansett sig vara klara med det sista, delvis ganska svåra provet, så fanns det en dryg kvart kvar av lektionen och barnen ville gärna ta del av de torsdagens nyhetssändning, riktad till unga tittare.

Visst var det passande att i tv-sändningen ta upp de nationella prov som både treor och sexor just nu utsätts för, och det in absurdum. Jag hade en sexa även förra året, och då liksom nu, så är det bara att konstatera att det som inte är gjort när de nationella proven kör igång i februari, det blir det inte mycket av.
Nu var det inte detta som man tog upp i sändningen, utan följande:
" Det är inte i första hand för er skull som ni gör de nationella proven, utan det är för att se om ni får tillräckligt bra undervisning av er lärare..."
Jag bara gapade, där jag satt uppflugen på ett elevbord, tillsammans med mina adepter. Det fåniga gapet övergick i en ihållande magsmärta.
Vad var det man sa? Att proven var till för att kolla att jag sköter mitt jobb!
En av eleverna reagerade direkt:- Men om det är er lärare man ska kolla, varför gör inte ni proven då?
Absolut rätt! Om det är mig man ska nagelfara, så behöver det väl inte gå ut över eleverna?
En annan elev uttryckte följande: - Men det är ju inte ditt fel om vi inte kan allt, för vi glömmer ju också.

En vacker vårblomma till dessa tänkande elever.....

Från skolinspektionen, kunde man under veckan höra, att man gjort 650 klassrumsbesök och att man inte var nöjd med dessa. Lärarna gjorde inte sitt jobb.
Ett av de redovisade  misslýckandena var att man inte individualiserade tillräckligt.
Varvid jag undrar om de som representerade tillsynsmyndigheten skulle  klarat av att individualisera helt, i en klass med 25 elever. Eller är det  kanske så att de som misslyckats fatalt som lärare, är de som tagit ett förnedrande jobb på skolinspektionen och nu med avundsjuka i sinnet, vill ge igen på oss som orkar, försöker, ibland misslyckas men även lyckas med vår undervisning då och då.
Jag kan inte tolka uttalandet på annat sätt och anser dessutom att denna kvinna, som jag förträngt namnet på, bör be hela lärarkåren om ursäkt för sitt uttalande.

Skolan i Sverige har sina brister, och den har absolut inte blivit bättre med ny läroplan och ny skollag.
Med trettioåtta år i jobbet, så konstaterar jag med sorg, att jag som lärare fått ge avkall på det allra viktigaste i min undervisning under de senaste året, att ge alla elever en god självkänsla.
Det har inte funnits tid till detta, då man helt hysteriskt sveps med i läroplanens tidvattensvåg av att hinna allt vad det gäller centralt innehåll och kunskapskrav, att ha goda underlag för bedömningar och betyg, att förbereda sexorna för de nationella proven, att hänga med i förmågetänket och även sätta in eleverna i detta.....

Under alla mina tidigare lärarår så har jag jobbat mycket med drama, teater, musik, storylines, teman. Vi har redovisat genom att bjuda in föräldrar och syskon till våra olika framträdaden. Vi har varit med i många nationella tävlingar, gällande kreativitet inom flera olika ämnen, och rönt stora framgångar och vi har haft flera internationella samarbeten på gång.
De unga människorna har känt att de gjort något bra, att de egna inneboende förmågorna har kommit till sin rätt. De har blivit sedda och berömda av många. De har blivit positivt bedömda....

Nu gör vi ingenting av detta, för jag är rädd att missa något av de digra krav på delgivande av kunskaper som finns nedskrivna i läroplanen. Jag hinner ändå inte med allt det som står där, för jag tror på kvalitet framför kvantitet.
När de nationella proven sedan kommer, ja, då finns det sådant som vi ännu inte hunnit med att gå igenom ....vilket kan då påvisa att läraren är en misslyckad figur....

För egen del så är jag ganska så säker på att den misslyckade skolan har ett antal orsaker, men det är vare sig "fel" på lärare eller på elever.
Det största felet anser jag vara kravet på att vi såväl ska individualisera till vansinne ( naturligtvis ska vi möta varje barn, och ha olika krav på dem utifrån deras förutsättningar och mognad) och samtidigt ha kravet att alla elever ska ha stöpts i samma mall, med samma kunskaper och förmågor, när de kommit till våren i trean, våren i sexan och till åk nio. Helt absurt!

Vi lever i en tid då det finns så mycket annat än skolan som utvecklar de unga. Mängder av fritidssysselsättningar, mängder med möjligheter via nätet. Det mesta är så  mycket bättre än skolan, för de ungas möjlighet att möta den framtid,  som skolan inte tycks förstå finns.

Alla dessa förbannade jämförelser,  visad  i mer eller mindre sanningsenlig statistik. Lägg ner dem och jobba för alla elevers personliga utveckling med de medel som i dags står till buds och låt alla elever utvecklas i sin egen takt, och låt dem få känna sig nöjda med det.

Fem år har jag kvar i det jobb som jag alltid tyckt så mycket om och under stundom lagt ner hela min själ i.
Visst har jag misslyckats fatalt ibland, men det ger också lärdom och utveckling. Jag är stolt över mycket av det som jag och mina elever åstadkommit tillsammans.

Punkterad pedagog, ja, sådan har jag känt mig efter de senaste dagarnas utspel. Nu gäller det att blåsa luft i "lärardäcken" igen. Det klarar jag, som den gamla, snart pensionsmässiga lärarinna som jag är. Det är värre för de unga, ännu osäkra lärarna. Kanske de också lämnar det yrke som är ett av de viktigaste som finns. Det vore synd. Jag vet att de allra, allra flesta lärare är goda lärare som jobbar mer än de egentligen borde.
Det är dags att få lite uppmuntrande ord från de som styr. Det är ju er det är fel på, som inte vet att ledarskap innebär coachning och inte ett ständigt utdelande av sylvasst punkterande törnbevuxet ris.

Perssons pinaler, perfekt pedagogik.

Visioner får man ha, även om man tillhör den ifrågasatta yrkesgruppen lärare....
Jag har ett antal genomförbara önsketankar och en vad det gäller fortbildning/kompetensutveckling.

Låt alla pedagoger få ett antal pengar till fortbildning och sedan få skapa utveckling av kompetens efter sitt eget behov. 

Tänk så många kompetensutvecklingsdagar man bevistat, mer eller mindre enbart kroppsligen. Tankarna har snabbt stuckit iväg på annat håll, för det som förelästes om, det var inte personligt behovsprövat.
Det har också funnits ett antal kompetensutvecklingsdagar som man i och för sig tyckt vara ganska ok, t.o.m intressanta, men där innehållet är som bortblåst efter någon vecka. Ingen större vits att så frön på oredd mark....

Igår fick jag och mina no-undervisande kollegor på vår lilla skola, möjlighet att åka på en föreläsning som vi själva önskat. Hans Persson föreläste på högskolan i Jönköping, mindre än en timmes resa bort.

 

Under många år har vi använt oss av Hans Perssons eminenta böcker i no-undervisningen.  De ger både fakta och möjlighet till roliga och elevcentrerade experiment. Försök som nästan alltid lyckas visa det man vill påvisa. Så har det inte alltid varit för oss som undervisat i no under många år. OJ, vad man har misslyckats ibland, med experiment som är för komplicerade ... eller ( konstigt nog) för tillrättalagda.

När Lgr 11 kom, så tyckte jag att det var lite svårt att få till det centrala innehållet  utifrån våra Hans Perssons författade böcker.  Detta år har jag i stället använt Koll på no i både årskurs 5 och 6. Det är också en bra bok, men det fattas en del....det fattas förslag på experiment som utmanar elevernas kreativitet och det saknas texter som ger historiska tillbakablickar ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Så det har fått bli så att jag använt  "Nyfiken på naturvetenskap" som komplement till den nya boken.

En styrka med "Koll på no" är att samtliga tre no-områden finns i samma årskursbok. Ibland behandlas samma kapitel ur såväl biologisk, kemisk som fysisk synvinkel. När fyrans bok kommer ut i höst, så vet man också att man fått med det centrala innehållet vad det gäller no i sin helhet.

Men som sagt, boken är lite tråkig, lite för faktaspäckad, som en gammal lärobok i ny upplaga.
Hans Perssons böcker är  mera lättillgängliga och blandar historiskt material med fakta om senare års upptäckter, samt hur kemi och fysik funkar. Bilderna är dessutom enkla och lättfattliga.

Till hösten kommer också en biologibok skriven av Hans Persson. Under gårdagens föreläsning så fick vi ett särtryck ur den, och det var spännande läsning.

Tre timmars föreläsning gick fort, alldeles för fort. Plötsligt var klockan nio och man ville ha mer, och detta trots att föreläsning och demonstrationer gick i ett rasande tempo. Magen ville också ha mer, det enda jag har att klaga på vad det gäller föreläsningen, det var att det enbart serverades äpplen och päron och juice på den tjugo minuter långa pausen. Vi var flera som kom ganska så långväga i från, vi hade önskat oss en grov fralla i stället för frukt.

För drygt tio år sedan föreläste Hans Persson i Tranemo, under några timmar efter skoltid. Det är en av de får kompetensutvecklingstillfällen som jag har något minne av.

(Kommer ihåg ytterligare ett par tre tillfällen- skrivning enligt dramaturgimetod-  två olika föreläsningar om  vårt universum - och en föreläsning där en man, detta var omkring år 1980, hade en föreläsning som började med att han framförde ett faktiskt hot mot vår planet;  Det var bara 25% sannolikhet att jorden skulle existera om 25 år. Ångestskapande så det förslog... och gubbjäkeln hade fel!)

Persson hink var med som inledning på föreläsningen för tio år sedan också. Funderade på om det är samma hink som igår eller om det är en senare modell. Vi fick fundera på vad som hände inne i hinken,då han hällde i såväl röd som grön vätska och det kom vanligt vatten ( såg det ut som iallafall) ur pipen.
För tio år sedan visade han inte hur hinken var konstruerad. Det gjorde han denna gång. Det var en så enkel konstruktion så att även jag fixar att tillverka en. Får bli som inledning på höstens no- lektioner.

 Hans Persson lovade att gå igenom det centrala innehållet i samtliga tre no-ämnen och ge exempel på hur man kan jobba med dem utifrån  förmågor som kommunicera, argumentera, experimentera, förklara använda  begrepp och utveckla sin kreativitet..

Pinaler till varje central innehålls del stod uppradade på fördragshållarrampen. Försök med dessa vardagssaker demonstrerades i kombination med ett bildspel som visade såväl filmade snuttar av försök, bilder från skolor i och utanför Sverige och mängder av elevdokumentationer av gjorda försök.

Svårare saker än att skära till en enkla kroppar i wellpapp fanns inte med i utrustningen. Även om jag är kass på att klippa så det blir snyggt, så klarar de flesta elever att få till det.
Roligt sätt att få förståelse för vår kropp, inte sant? På baksidan av varje figur finns dessutom en faktatext om de organ som  varje kropp visar.

Vår lilla no-lärargrupp blev så sugna på att göra en samverkansdag med elever från F -6 i blandade grupper, då Hans visade en film, där eleverna gjorde jättesåpbubblor enligt ovanstående recept.
En dag med saker i luften får det bli, då vi även vill testa att i grupper göra fina raketer som ska skjutas upp från en ramp där en tom pet-flaska blir startmotor.
Försöken kan vi göra i blandade grupper. De efterföljande diskussionerna och förklaringarna av vad som händer får bli i varje klass för sig, för det är ju skillnad på hur man kan diskutera med en sexåring och en tolvåring, vad det gäller begrepp och utifrån vad man har för förförståelse.

Efter föreläsningen var vi överens om att göra våra egna "lådor", där pinalerna och försöksanvisningarna samt hänvisning till texter ska finnas klara för att användas på olika sätt beroende på var man är i progressionsmallen. Får börja med en eller ett par "lådor" på vårterminens återstående studiedagar och sedan försöka utveckla innehållet efter hand.
Det är bra att ha den visionen som utgångspunkt i allafall.

Tänk om man finge skräddarsy sin kompetensutveckling, och inte bli påtvingad något som man inte känner behovet av. Det skulle vara synnerligen utvecklande för såväl lärare som elever, om man hade möjlighet att utnyttja sin dyra arbetstid på behovsprövat sätt.

Tack Hans Persson för en superbra kväll... för mej är dina enkla pinaler, sådana som även den klumpiga lärarinnan klarar att använda, perfekt pedagogik.

Länkar också till Hans Persson blogg, den kommer jag att besöka ofta!