Äntligen ändrat

Äntligen blev den av, den planerade namnändringen.
Känns ju lite knäppt att kalla sig annalena53, då claeserik, samma siffra, numera är med på många av cachingrundorna. Samt att han är den som oftast finner det sökta först.
Hade egentligen tänkt ändra aliaset för ett halvår sedan, men det har bara inte blivit av.
Idag kändes det rätt, att efter snart tre år som geocachande amatörer, anta ett gemensamt namn/alias.

Igår kom det ut en ny runda. En runda på bara dryga milens avstånd, vid Hagatorpet i Tranemo.
Sa till C-E i går kväll, halvt på allvar, halvt på skoj;- Då går vi schlagerrundan i morgon då!
-  Du med din geocaching, blev svaret.
Tänkte för egen del att nu har vi ju varit ute och letat burk under två kyliga början av maj-dagar, så jag kan gott vänta några veckor. Gömmorna lär finnas kvar ett tag. Och den som har något kul att vänta på, den kan vänta....

Så blev det söndag, och jag tänkte lite annat än geocaching för denna dagen.
- Ska vi inte åka till Tranemo, undrade C-E, då han insåg att jag hade andra planer.
Ojdå, plötsligt bara händer det, C-E tar initiativ till en cachingrunda. Han har verkligen blivit burkbiten!

Det jag tänkt göra gick jättebra att skjuta upp till eftermiddagen/en annan dag. Naturligtvis var jag med på noterna. Plyschbjörnsgömmor, det är dessutom favoritgömmor. Otroligt kreativa... och ganska så lätta att hitta. ( Om han inte sätter dem i trädtoppar förstås....)

Samtidigt som jag skickade över GC-koderna till gpsen, så passade jag på att byta namn. Nu heter vi alcel53 ( annalenaclaeseriklarssonfödda53). Upptäckte under dagens promenad att det var ett lättanvänt alias, bara hälften så långt som det gamla annalena53. Det blev space över på loggraden!

Vid Hagatorpet åkte jag ( och C-E) skidor i de fina spåren, och framförallt på elljusspåret, under de tre vintrar som vi bodde i Tranemo, i slutet av -70-talet.
På den tiden gillade jag vintern, och som jag kommer ihåg det, så var det riktiga vintrar, som gav tillfälle till mycket skidåkning i välpreparerade spår.

Tranemoskidklubben är fortfarande känd för sina fina spår och för att de har spår, även om det inte finns snö. Förmodar att det är 1,5 km-slingan, med asfaltunderlag, som man tillverkar snö till och där man sedan pistar till perfekta spår för bl.a. Vasaloppsåkarna. Att tanten här bakom datorn, skulle ta sina dåliga skidor och ge sig i ut på dessa spår, det finns inte på kartan. Tanten vill köra i egen takt, där det finns minimalt med andra skidåkare.

Nu hade jag ju tänkt mig en nostalgitripp, då jag var övertygad om att geocachingrundan var utlagd utmed elljusspåret, vilket jag kom ihåg som ca 3 km långt.
Men tji fick jag, det visade sig att vi skulle åt ett helt annat håll, följandes den asfaltbelagda slingan en bra bit.

Området kring Hagatorpet har förändrats en hel del sedan jag var där senast. Det finns fina fika och grillplatser. En vallarbod samt ett annat hus ( antagligen maskinhall) var uppbyggt, grönområdena hade blivit större och denna fina damm hade anlagts.
Även stiftelsen Hagatorpet har insett vad lite vatten kan tillföra en redan vacker plats.
Ja, här hade det blivit fint.

Geocachingrundan visade sig till stor del gå på det gamla fem-kilometerspåret, ett område som jag både åkt skidor på, när det begav sig, och tagit promenader på, under det att döttrarna haft ridlektioner i närbelägna berg.
Cacherna var förstås genomtänkta och syftade alla på någon låt från de svenska melodifestivalerna.
( Hoppas att det är ok att jag visar en burk)
Vad tror ni att detta är för en grupp som åsyftas?
Efter snart tre år som geocachingamatör, så upptäcker man att det finns vissa favorit-cache-utläggare. Plyschbjörn är en, han är så otroligt kreativ. Sen finns det ett antal andra förstås.... och så finns det någon som man inte är lika förtjust i... för att cacherna är ( hör och häpna) för lätta eller för svåra för alcel53.

Likadant är det ju med de som loggar cacherna. de som skriver tftc är det ju bara jobbigt att behöva klicka på för att få bort från inkorgen... och så finns  det de som skriver långt och innehållsrikt om varje cache, trots att gömman inte alls är märkvärdig.  ( I och med att jag hör till den senare kategorin loggare, så skulle det vara intressant att veta , om det finns sådana som tycker att vi långskrivare är lika jobbiga/tråkiga, som vad jag tycker om tftc-arna)

 När vi kom fram till den här gamla stugan ( tror att detta måste var det som kallas Rysshagen) så fanns det ett utställt fikabord för den som  hade macka och kaffe i ryggsäcken. Det var inte alldeles nyutsatt, det gällde att balansera på de lösa sittplankorna, men det funkade gott som sittplats i den härliga vårsolen.
Fick en flashback och kom ihåg när jag tog ut min allra första klass på skidtur här på fem-kilometern. Hade med en speciallärare också, och här stannade vi och grillade korv.
En av eleverna i min allra första klass hade gått rundan före oss, såg vi. Tyvärr har vi inte setts sedan 1978, då han slutade sexan. Synd att vi missade varann... förhoppningsvis kommer det fler tillfällen....

 
Nio superroliga gömmor och en bonuscache, som fortfarande både luktade och kändes nymålad, det bjöd plyschbjörn på. En suveränt rolig runda, där jag inte kunde låta bli att stämma upp i falsksång, då jag kom på den ena melodifestivallåten efter den andra.

Tack, plyschbjörn. Det finns många rundor i Tranemo med omnejd som saknar  geocachinggömmor. Du är så välkommen att lägga ut fler!

Undrade om C-E ville ta en extra sväng och se om han kom ihåg hur det såg ut på det gamla skidspåret.
Det ville han... men han kom inte ihåg något alls av sin tid som skidåkare på denna plats.

Inte ens det som jag tyckte var en "hemsk" nerförsbacke, som jag alltid började med att ploga nerför. Inser att jag var lika sjåpig och harig som 25-åring, som jag är idag. Backen såg synnerligen beskedlig ut i vårsolens glans.

Man kan ändra på mycket, men att ändra på sjåpig tant-hjärna, det är inte lätt.

Ett ordentligt motionspass blev det på förmiddagen. Det får vi tacka Schlagerrunda-designern för.

Forjois fotspår, Folkes fristad

... och Kinesiska muren.
Inte illa på en kallvindssolig majlördagsförmiddag.

Efter gårdagens fina vandring utanför Örby, så tänkte jag "lura" med C-E på en liten tur till en betydligt närmre belägen plats.
- Ska du åka med på en riktig utmaning i morgon, undrade jag.
Då jag inte fick något svar på detta, så förstod jag att svaret  var "ja". Den man jag känt i fyrtio år, han lever nämligen efter devisen: "Den som tiger, han samtycker."
Läste i  vännen Ingas (forjois) blogg för ett tag sedan om ett riktigt äventyr hon varit ute på. Här kan du också läsa.
Min kommentar till henne var ju att jag aldrig skulle besöka "The hiding place" på egen hand. Jag är alldeles för rädd och harig för ett sådant äventyr. Men med C-E som sällskap, så såg jag verkligen fram emot ett bergspass.

Fixade en termos kaffe här hemma. På Bernts i Gnosjö, kompletterade C-E fikat, med onyttig ( god) bulle och ännu mera onyttig ( och minst lika god) kaka.

Körde ut på väg 151 igen,  och tog efter någon kilometer in på skogsvägen och till anvisad parkering.

Stigen in mot "gömstället" var sönderkörd av skogsmaskiner,  under de första hundra metrarna.
Balanssinnet fick börja jobba, då det gällde att ta sig över det ojämna underlaget, bestående av granris och grangrenar.

Stigen fortsatte i oförstört skick och här kunde man verkligen börja njuta av omgivningen.
Harsyran stod  i sin fullaste blom, i det fuktiga området, innan stigen började gå uppåt och bergspasset tog sin början.

Gammelskog och mjuk mossa satte igång tantens fantasi. Bergatrollens landskap, hade vi återigen förflyttats till...

Kanske var den övervuxna stenen, med en ordentlig "trollnäsa", en trollunge som inte hunnit in i berget i tid före soluppgång.

Vad hade hänt med dem som med all sannolikhet övernattat här? Tillfångatagna av trollen, eller hade man snabbt flytt under en trolsk natt? Eller var det scouterna som hade haft hajk och inte städat upp efter sig?

Under ett jättelikt klippblock en bit upp i sluttningen, fanns det fler rester av mänsklig närvaro. Eller trollens matkärl?

Ju längre upp i branten man kom, desto mer intressant blev naturen. Stora stenar, helt övervuxna av mjukaste mossa. Jodå, jag fantiserade fortfarande om vad det kunde ha varit.....
Fullt med trollungar på rymmen i morgonljuset.....
Eller luvor som tillhörde de underjordiske....
En suveränt rolig klättring var det.... och inte alltför riskabel heller.

C-E var den som skötte gpsen. ( Min gamla gick sönder på påsklovet, och jag uppgraderade mig ett steg, till Garmin Dakota 20. Vilken skillnad mot den med tiotalet lägre nummer. Vet att "geocachingproffsen" har mycket finare gpser än så.... men faktum är att en välfungerande lågbudget gps passar mig/oss utmärkt. Ska bara försöka få in en ordentlig karta. Som det nu är så är det c:geo på mobilen, som får agera karta. Men det funkar bra, det också)

Nu var vi nio meter från burken. Alltså skulle man behöva gå in i berget för att hitta den.
Ingen av oss välvuxna sextioåringar skulle kunna tränga oss in i denna bergsspricka. Det måste finnas en annan ingång också.

 
Det gjorde det. Det fanns bara lite fastmark att gå på, när man skulle runda hörnet för att komma  till stora ingången. Nedanför stupade berget brant några meter. Jag var väldigt glad att ha C-E med mig... tror att jag hade vänt här om jag varit ensam. Jag avskyr stup! Även om de inte är mer än ett par meter höga.
Genom den "stora " ingången kunde man lätt ta sig in, även om man var bredbakad tant.
C-E tyckte att det var jag som skulle gå in. Det hade funnits plats för mer än en i  den lilla grottan...men han nöjde sig med att titta in i "The hiding place".

Gömman var utlagd den 27 april 2007. Den första maj, så var den första loggen gjord.  Kollar tillbaka sju år i tiden och ser att på den tiden fanns det inga förstahittarnoteringar. "Det var bättre förr" tycker tanten som är så trött på att läsa om alla FTFer på sociala medier. Alla besök är lika uppskattade, så tycker iallafall jag som numera har lagt ut "hela" 58 gömmor. ( En del är dock arkiverade av olika orsaker)

65 loggar hade gjorts i den väl bibehållna loggboken, under de 7 år som cachen legat i sitt gömställe.
Fler borde absolut avlägga ett besök här, ja, det borde vara rena pilgrimsvandringen för geocachare... för detta var verkligen burksök på högsta nivå och av högsta kvalitét.

 Så var det bara nedfärden kvar då.....
Den gick bra den också, mycket bättre än förväntat, då det fanns en del fasta punkter att hålla sig i.

Jag hade  kollat upp att det fanns fler gömmor i närheten.
"Kinesiska muren" hette en gömma, och den låg en kilometer bort, utmed den skogsväg där vi parkerat bilen.
Föreslog att vi skulle ta en promenad dit.
Då svaret på detta blev tystnad, så fortsatte vi uppför branta backar och kom så småningom ut i en by, med fin utsikt. Om jag läste kartan rätt, så heter den fina Lid.

I byn var det öppna marker.
Ett helt fält fyllt med mandelblom mötte oss.

På fältet på andra sidan vägen var det fullt av Bellis Bellis, tusensköna.

Kinesiska muren, var som sig bör, en lång stenmur.
Jag hade  kollat så att det inte var en ren stenmurscache, för sådana vägrar jag.
Men det var det inte....cachen låg ganska synligt vid den något frosthärjade lönnens stam.

Bakom flera murar och stängsel, så var djuren släppta på grönbete. Hoppas att de får gå in under natten, just nu är nätterna för bistra för djur som är vana att var inomhus.

Drömhus kan man ha. Här hittade jag mitt absoluta drömhus. Så om ägaren läser detta och vill byta mot ett två och ett halvplanshus från 1979, beläget mellan Nittorp och Grimsås, så slår jag till direkt. Och hoppas att C-E fortsätter med sitt samtyckande.

Flera träd hade blivit illa åtgångna av två nätters ordentlig frost.
Körsbärsträdet vid drömhuset ser inte påverkat ut.... men visst måste det  vara det. Synd på rara bär!

Onyttig fika smakade bra med drömhuset i sikte, och sedan var det mest nerför tillbaka till bilens parkeringsplats. Bara några hundra meter därifrån, passerade vi över Kust till kust-banan.
Har åkt tåg här några gånger under de senaste åren... och kom ihåg.... det finns en ganska lång tunnel mellan Gnosjö och Hillerstorp. Det är här, i närheten av de småländska bergatrollens salar.

Jag trodde att Inga ( forjoi) stavat fel, då hon beskrev denna rishög. Trodde att det skulle vara skrot från avverkningar. Men nu förstår jag, och har lärt mig ( och C-E) ett nytt ord... grot.

Ytterligare en gömma i närheten fanns med i dagens burkletarplan. Folkes park.
Hit tog vi bilen.
Kopierar en del av cachebeskrivningen:

Parkanläggning med jätteträd

Folkes Park är en nyanlagd park (2012) som anlagts och bekostats av en företagare och markägare i Gnosjö kommun och är belägen i Lid i Gnosjös sydöstra utkant.

Här var tidigare en riktig " skethôla" som nu har blivit en fin park med flera dammar, fontäner, vattenhjul och en liten sandstrand med brygga vid den största dammen.

Även stigar och fikaplatser finns runt dammarna. I den östra sluttningen finns tre av Gnosjö kommuns jätteträd, bok, alm och ask.

Linstigen tog oss till gömman, belägen allra längst in i parken.

Den 200 år gamla boken hade en omkrets på sex meter. Efter ytterligare ett backpass ( dock något enklare än de tidigare) fanns det en fin viloplats under boken.

D

Utmed Linstigen fann jag årets första humleblomster och årets sista (?) tussilago.

Flera fällor var utplacerade vid dammarna i Folkes fina fristad. Vi antog att det finns ädelfisk i dammarna, och att det finns minkar som gillar feta fina firrar....och att det är de som är tänkta att lockas in i burarna. Om de var agnade kunde vi inte se... hoppas inte, för det kändes inte som om dessa otrevliga tingestar passade in i  parkens positiva atmosfär.

Tre gömmor i trakten av byn Lid, blev det. Faktum är att det kunde ha räckt med en gömma idag.... The hiding place. Det är sådana gömmor, som gör det riktigt kul att vara geocachingamatör.

Mecka i Mark

Kvalitétsgeocaching för mig, det är att motionera, leta burkar och se nya platser. Samtidigt. Alltså är det "rundor" som är mina absoluta favoriter. Maken hänger också gärna med på rundorna. Han tycker precis som jag att det är ett roligt sätt att röra sig på. Rundorna här hemomkring är inte många ...Det finns några jättefina cachingslingor i Limmared, några i Svenljunga, Blå stigen i Ulricehamn.... men de är sedan länge avverkade och genompromenerade. Dags att vidga sina vyer alltså.... och denna gång kollade jag cache-kartan i Mark ... och insåg att detta måste vara Meckat för alla som vill leta burk promenerandes. Lade in en PQ med Örby som centrum och med en radie av 8 km.... och fick direkt 500 gömmor i listan. Sannolikt finns det alltså ännu fler inom detta, kan tyckas begränsade område.

Vad ska man nu välja när det finns så många val? Finneborundan gick jag i somras... och Jonas och Christin som är cachedesigners och ägare av de samma hade gjort en fin och varierad runda där... så jag valde att följa ytterligare en av deras leder; Ljungarundan.

Vi träffade f.ö. jonchi då vi gick Visebergsrundan i Svenljunga under förra sommaren. Ett trevligt ungt par, med en hund som verkligen fattade vad det där med geocaching handlade om.... han letade upp en alldeles "omöjlig" gömma åt oss.  Mer om den rundan kan man lära HÄR!

Dagens runda, Ljungarundan, startade vid dessa små modellhus. Bakom husen porlar en liten bäck. Här fanns det en plats, där man med gott samvete kunde parkera bilen några timmar.

Här blev det puls-känning direkt. Rundan startade med en rejäl uppförsbacke. Nyttigt för tant och C-E... kanske det blivit lite mindre andfått med lite uppvärmning.  Skulle rekommendera detta i cachebskrivningen till Ljungarundan 1. "Om ni parkerar vid de små huset, gör då fem minuters uppvärmning,  kroppsböjningar, jogga på stället. Det får flåset att komma igång, så att andningsorganen inte blir så överraskade i övergången bilsittning/backklättring."
Nu gick det bra ändå... när första gömman var funnen... och den lilla usliga remsan tillbakasatt på rätt plats, så var det mest ansträngningen av att få tillbaka minirullen i nanon, som gjorde att pulsen fortfarande sannolikt var något över normal i sitt slående.

Det var verkligen varierande natur på den ( enligt cachebeskrivningen) 3,5 km långa rundan.
Cache nummer två satt i en gran som hade ädlare gener än vad våra moghultsgranar har. Och mera stickiga barr.
Därefter passerade vi vårlig hagmark....

 ... innan vi kunde använda den gamla spången för att ta oss över lite bäck med blött och geggigt närområde.

När vi hittat gömma nummer tre, så kom tre vandrare längs den nyavverkning, som kanske var tänkt att bredda stigen, men som just nu gjorde den lite extra svårgången. "Geocachare", tänker man förstås, men det var det inte.
Mannen i sällskapet undrade om vi visste om detta var milrundan... och det kunde vi faktiskt svara "ja" på, eftersom cachebeskrivningen informerade om rundan gick på det gamla milspåret, en motionsslinga som numera ingen tagit på sig att sköta om.
Vandringsmannen berättade att han brukade springa den här rundan för mer än tjugo år sedan, men att han sedan denna tid inte alls gått här.
Kul med korta möten.... speciellt på ensliga skogsstigar.

 Jonchi verkar vara föredömliga, vad det gäller att sköta om sina gömmor. På Ljungarundan var nya, fräscha loggremsor utlagda. Kändes riktigt lyxigt att skriva på slätt papper, istället för skrynkligt och/eller småfuktigt, som det gärna blir när många rullat remsan ut och in.
Kanske är det det som förstahittarjägarna är ute efter... att få skriva på slätstruket papper.... ? Fast som nummer två dög det väldigt bra också.... så SÅ bråttom behöver man ju inte ha för att få uppleva den speciella känslan av att skriva på en ny loggremsa.

Till och med underlaget var  vackert på sina ställen... som här, där tegel och sten var blandat på ett, för ögat, tilltalande sätt.

Mark är ett relativt tättbebyggt område. Det fanns skogsnära bebyggelse lite här och var utmed rundan.
Funderade på om vi geocachare är miljömedvetna ... eller miljöbovar.... eller både ock. Eller kanske är vi mest naturmänniskor.
Vi lägger ju ut en hel del plast i skogen, genom de burkar som vi gömmer på olika ställen.
Så länge de fungerar finns de ju kvar... men vad händer sedan?  Hämtar alla in sina trasiga burkar... ja, det kanske många av oss gör ... men det finns ju burkar som spårlöst försvinner....sannolikt ligger de och skräpar i naturen under väldigt lång tid.
Sen är vi väl lite miljöbovar då vi åker ett antal mil i bil ( om än miljövänlig sådan) för att geocacha.
Nä, vi är nog varken bättre eller sämre än gemene man,  vad det gäller miljöpåverkan, vi geocachare.

 Rundan hade hållit sig på fina stigar eller skogsvägar, och gömmorna hade bara varit högst tiotalet meter från de naturliga gångbanorna. Plötslig ville gps rakt in i björkslyet, 55 meter in från vägen. Vi såg en liten smal stig och följde denna. Björkarna stod tätt, färden gick i uppförsbacke, och vi undrade verkligen vart vi var på väg.
Jo, till rundans allra finaste plats. När vi träffas jonchi i somras, så berättade Jonas att han jagade en hel  del. Jag tror att det är jägarna som känner våra skogar bäst, för deras villebråd håller sig inte bara på stigar och uppkörda vägar.

Vi kom upp på en bergsknalle, med utsikt över den ganska torrlagda mossen....

... och med utsikt över marker som jag tror snarare tillhörde Kind än Mark.

Dagens favoritplats blev det perfekta fikastället. Solen sken och värmde ordentligt, och man kunde inte tro att det varit en rejäl frostnatt, natten som  gick. Hos oss i Stockremma hade vi  fem minusgrader. Inte bra för blommande växter..... Skulle tro att markbygden kom lite lindrigare undan.... men säkert hade stenen varit isande kall  innan solen gick upp.

 Det gedigna vindskyddet tycktes inte vara så väl använt.
Tror att detta måste ha varit en tidigare hus-bebyggd plats, med tanke på de stora ekarna och på äppelträd i knopp.

Nä, jag vet. Man ska inte avslöja gömmorna. Men denna gjorde mig så glad... så jag måste bara få visa en enda. Med tanke på vad jag gillar för gömmor, så förstår nog alla att jag är en geocachare som helst tar den lätta vägen. ( Fast vid vägmärkescacher, där går även min gräns i önskvärd enkelhet...)

Efter åtta varierade gömmor, i terräng och i typ av burk... men alla enkla att finna, så var Ljungarundan helt plötsligt slut. I stället kom vi in på en del av Karlsheds joggingrunda. Här var det andra cachedesigners, och här var gömmorna betydligt svårare att hitta. ( Vi hittade två av tre försök)
Men berget/flyttblocket, det var värt en visning... definitivt!

Detta är absolut trollens boning. Kolla hur noga man stängt dörren, och dessutom tätat till inifrån, så att inte det minsta solljus kan sippra in. För det vore ju förskräckligt om trollen skulle förvandlas till samma mineraler som deras boning är gjord av.

En runda utan att ha sett en enda större vattensamling än en bäck, den är inte helt optimal. Men tack vare en adventskalendercache från 2011, utlagd av jultomten i egen hög person,  så blev promenaden fulländad. Tänk, vad lite vatten kan förgylla naturen!
Cachen i pepparkaksgubben, den var också gyllene... en sådan där liten retlig nano. MEN det var en synnerligen kreativ adventscache.

Upptäckte att Karlhedsrundan hade en gömma, alldeles vid vår parkering.
Hinten "över/under" var ju väldigt bra... men det tog ändå tid innan vi fann den lilla burken.

Vår fina promenad hade nått sin utgångspunkt, och rundan var rundad.
Tolv hittar och en inte hittad.... oj, så många gånger vi får återvända till mecka för geocachingrundenördar i Mark.... här finns ju rundor så det räcker i år.... om man tänker att man någon gång i månaden en sådan runda går....
Tack jonchi för en superfin runda... och tack ragnarsson och jultomten också förstås!

Hemåt vände vi så... och åt god lunch på Glasets hus i Limmared. Ett mecka för många... för dem som gillar glas, och för dem som gillar god, vällagad mat till ett absolut hyfsat pris.