torsdag 19 juli 2018

Vatten


- Det känns som om man tappat något, sa min mamma.
Vi hade varit och badat i åa ( ån).
Tre branta backar var det ner till "badplatsen" vid Viskan. Någon riktig badplats fanns inte, men det var ett ställe där det var enkelt att ta sig ner i den dybottnade flodfåran.
Tvål och handduk fanns med ner till åa. För när man nu hade tillfälle att tvätta sig, så skulle man se till att bli riktigt ren.


Femtio år senare kan jag fortfarande känna den bubblande glädjen av att se den blå vattenspegeln skymta mellan trädstammarna, då när vi kommit ner för backarna och närmade oss "badplatsen".



Badet var belöningen efter slitet med höet under den svettigt påfrestande slåttern.
Idag frågar jag mig hur mamma orkade ta sig ner till ån, efter en slitsam dag och efter mjölkningen.
Själv hade jag också fått visa vad jag gick för, då höet skulle läggas i högar eller då höbalar skulle läggas i ordning på rännet ovanför ladugården.
Men jag slapp mjölkningen. Den skedde med maskin, med hjälp av traktormotorn, ute på betesmarkerna. Kanske inte så jobbigt, men ett dagligt måste.


Det jobbigaste måste ändå ha varit att ta sig uppför de branta backarna, hem till övre Backgården igen. Men som mamma uttryckte det, man hade ju tappat något, man hade blivit svalkad och man kände sig ren. Den känslan gav extra energi i uppförsbackarna.


Hur kom det sig att vi inte hade bad eller duschmöjlighet därhemma? Det var ju sextiotal, och "alla" hade byggt ut huset med ett badrum och installerat badkar med dusch och med en vattenklosett.

Jag tror att det berodde på att min far var extremt rädd för att ta lån. En bonde, om så med snickeriarbete som extrajobb under vintern, hade det inte fett. Och kunde han inte betala direkt, så blev det ingen affär.


Min far gick aldrig med till badet. det räckte att tvätta av sig lite i handfatet i köket, tyckte han. Vid handfatet fanns en kran, som man var tvungen att gå till ladugården att vrida igång. Vattnet pumpades upp från en bäck, men hjälp av en sinnrik apparat som kallades vädur.
Det hände ibland att inget vatten kom genom kranen. Då hade väduren stannat, och den lilla rultiga flickan fick rulta nerför backen och trycka igång den igen. För vatten det måste vi ju ha!


Någon gång under sextiotalet drog man in vatten i kran till ett handfat och till en diskho. Båda två placerade i köket.  Varmvatten, ja det fick man fortfarande värma på spisen - som nu hade blivit elektrisk. Och ville man bada, då fick man gå till åa.
På vintern hände det ibland att vi gick till någon av alla grannar som hade badrum. Mamma, som aldrig hade några skrupler, frågade helt sonika om vi fick ta ett bad i badkaret. Först jag, sedan hon. Vad skulle man svara? Det blev aldrig något nej, iallafall. Men jag skämdes en del, det gjorde jag allt.


Om det var något som jag önskade under min barndom och tidiga ungdom, så var det just att få ett badrum. Inte enbart för badet/duschen, utan helt enkelt för att det var otroligt pinsamt att ha utedass.
Jag ville sällan eller aldrig ta med någon kompis hem, just för att jag tyckte att svaret på frågan var badrummet/wct fanns,  var så oerhört skämmigt.


I skolan var det bastubad som gällde. Varannan fredag, från åk 1 till åk 6.
När vi var småskolebarn, så fick tjejerna vänta i det innersta omklädningsrummet, medan pojkarna badade. De var tvungna att gå igenom vårt omklädningsrum, för att komma till tvagningsrummet och bastun. Nog var det lite genant för dem?
När vi blev mellanstadiebarn, så var det en badtid för pojkarna och en för flickorna.
Greta, hette tanten, som borstade oss med grova rotborstar på ryggen, och som såg till att vi gjorde oss rena före bastun och att vi duschade ordentligt efter bastubesöket.
Tur att det här med bastubad fanns. Kanske var det någon mer än jag, som inte hade någon ordentlig tvagningsmöjlighet därhemma.


Simskolan, i Marsjön, den hjälpte förstås till att man kände sig ganska så ren under de veckorna som den höll på. Att vattnet i denna delen av Viskan var ganska så grumligt, det var det ingen som funderade över. Att doppa sin kropp i vatten, det gör att den hålls ren, så var det man tänkte.
Tvål eller schampo? Nja, inte så viktigt. Schampo kommer jag inte ens ihåg sedan min barndom. Mina minnen inskränker sig till grådaskig hårdtvål med sprickor i.


När blev min önskan om badrum uppfylld?
1971, tror jag det var. Jag gick i tvåan på gymnasiet iallafall.
Dagliga duschar var inte vanliga för någon under denna tid. Jag kommer ihåg att mina klasskamrater från "fina" familjer i Borås, använde torrschampo, när håret kändes fett.
Jag testade någon gång, men mitt feta hår blev ännu fetare.


När badrummet hemma äntligen var klart, så blev det bad en gång i veckan även för mig. I badkar. Ljuvligt!
Snabbdusch efter gympan på skolan, förstås.... fast jag skolkade så ofta från just det ämnet. så  att det sällan blev någon extradusch.

Min far, han badade/ duschade väldigt sällan (eller kanske aldrig) trots faciliteterna. Det räcker med att tvätta sig ordentligt när man ska bort någonstans, ansåg han.   Tandborste  ägde han ingen.   Karies? Nix!


Idag förundras jag över hur vattnet bara rinner ur kranen när man vrider på den.
Men oförmiskad kraft, trots den långvariga torkan.
Jag medger, jag är orolig att vattnet en dag ska ta slut, med tanke på vattenslöseri/vattenbehov och torka.
Det har varit torka tidigare år också, och aldrig har det sinat i brunnen som grävdes i de bästa vattenådran, av alla de som fanns på  tomten.
1979 byggdes vårt hus. Var brunnen skulle grävas, den platsen tog C-Es föräldrars "dräng" ut med hjälp av slagruta. Tänk att en del människor kan påverkas så av olika krafter i marken, att dessa krafter i sig kan påverka personens kraft att hålla emot en träklyka. Fascinerande - och alldeles för lite forskat på.


Vatten behövs denna sommar, då svettporerna vid minsta ansträngning öppnas helt, för att den salta kroppsvätskan ska kyla ner våra kroppar.  Vatten behövs för att ersätta det som  sipprat ut, vatten behövs för att man ska känna sig fräsch igen.  Vatten behövs för att svalka. Våra insjöar har den bästa svalkan, tycker jag. Saltvatten svalkar också, men det ger inte samma fräschhet som ett bad i en insjö.

Precis som mamma sa, efter ett bad i sötvatten, så känns det ibland som om man "tappat" något, blivit lite lättare.

Duschen efter den svettiga långpromenaden inspirerade till detta blogginlägg.

Blommorna frodas, tack vare kombinationen sol och vatten ( från brunnen).

En fundering: Gjorde två dagars stilla nederbörd så att många fjärilspuppor öppnades?

Vatten - det är livet! 

Vi måste vara rädda om vårt rena sötvatten! 

Och jag anser att man skulle lägga ner mer pengar och energi på att forska på  hur man kan förenkla produktion av sötvatten från saltvatten. Jag tror att det kommer att behövas i framtiden!



onsdag 18 juli 2018

Hjäkligt bra på Hofsnäs!


Är det ok att ta  bort favoritpoäng på arkiverade cacher?
Det kan man säkert ha olika uppfattning om. 
Eftersom de cacherna inte längre existerar. så tycker jag att det är helt okej. 
Numera så är det många nya gömmor som är så bra, så man vill premiera dem lite extra. Så jag frigjorde lite favoritpoäng, efter det att jag/vi tagit oss runt den fina Töllstorpsrundan. Då var det tomt i "hjärtelådan", och det kändes inte så bra. 
Idag kom fem av de sju frigjorda premierna till användning, efter makalöst bra geocaching i området kring Hofsnäs i Länghem.


Vi har inte varit några flitiga burkletare under 2018.
Lång vinter, vrickad fot ( på vrickad tant ?) och varm sommar har gjort sitt till.
Det har kommit ut mängder ( 15-20) av cacher i området kring Hofsnäs under de senaste veckorna.

Geocachingvännen Birgittas ( bojip), berättade på sin blogg, efter sitt besök i trakten,  att det var välgjorda cacher och intressanta platser som visades upp av cachedesignern/cachedesignerna.

Idag var det äntligen moln på himlen och en dag som gjord att undersöka om jag var enig med Birgitta. ( Vilket jag var ganska övertygad om att jag skulle vara)


Hjskogen heter den ene av de nya cachedesignarna, Monskogen heter den andre.
Undrar om det är ett äkta ( eller oäkta) par, om det är två vänner, om det är geocachingbekanta, om de bor grannar i fritidsområdet Skogen, nära Hofsnäs?

Bilden ovan, det är ingen bostad eller ens vindskydd i Skogen, där har man riktiga "lyxhus" och välhållna tomter..... nej, det är sådana jakttorn som man har i Länghem.

Hallon i mängder hängde i mogna klasar längs skogsvägen, där vi bestämde oss att promenera mellan gömmorna i stället för att ta bilen hela vägen.

Cachegömmor och lite motion, en oslagbar kombo, anser jag/vi.


Ja, det var i sanning superbra gömmor.

En del var enkla petrör, som hade en intressant plats att visa.


Ungefär hälften av de sexton cacher som vi loggade, fanns inne i en holk.
Det var olika storlekar och former på holkarna.... och sättet att ta sig in till loggremsan/boken, var verkligen varierande kreationer med olika tekniska lösningar.




Ödehus, torplämningar, husgrunder, övergivna jordkällare gjorde att historiens vingslag kunde höras gång efter annan under vår färd.




Sågverket har tjänat ut, och byggnaderna påminner om en annan tid.
Tänk, att här har jag passerat med bil många gånger, men inte på något sätt registrerat att det finns en  industrilokal sen anno dazumal. Tur att geocaching finns, så man  får upp ögonen för det som är värt att se och bli påmind om.



Lundkovallen, Dag och Natt, blommade precis vid den nytrampade stigen som ledde fram till dagens svåraste ( D 4) och mest spektakulära gömma. 

Ett ordentligt bygge var det. Och så skulle man bara ta ett djupt andetag för att öppna den flerdörrade holken. Vi fann hjälpmedlen. Men vad skulle vi göra med dem? Fick messa livlinan bojip... och tänk, hon svarade direkt... och gav oss ett råd som gjorde att en av dörrarna flög upp med en smäll.

Blev så förvånad och exalterad, så att jag glömde kolla mekaniken, där bakom dörren.

Den där hjskogen, han måste vara en riktig uppfinnarjocke!


Den som vill ta sig fram med bil till största del, kan komma väldigt nära de flesta gömmor.  Mer än hälften av dagens gömmor skulle kunna bli drive-in- cacher.

De andra är det högst 200 meter att gå till, så geocaching på Hofsnäs, passar de allra flesta.
Terrängfaktorn är nästan uteslutande 1,5, möjligen någon 2.0.


Kring Hofsnäs är det grönt och blomrikt. Funderade på hur det kan komma sig att man inte ser några uttorkade områden alls här. Jordmånen? För torrt måste det ju varit, även om det kom lite efterlängtat härligt regn under dag. Kändes riktigt gott att bli våt om fötterna i det regntunga gräset.


Gravfältet från järnåldern, med femtiotalet gravar, hade en rolig holkgömma.
Dessutom var det den vackraste kyrkogård jag besökt, med sina gröna kullar, mogna blåbär, rodnande lingon.....


... och med de första ljungblommorna i blyg blomning.


Det känns som om man kommer att få se mer av den hjäkligt bra hjskogen ( och förhoppningsvis även av den gode/goda monskogen), eftersom hjskogen skaffat sig en egen logga till sina burkar. Superhäftigt !


Efter sexton fina gömmor, varav minst fem (egentligen fler) var av högsta möjliga kvalitét, så kom vi fram till sjön ( Åsunden). Man tycker olika om kvalitét förstås, men jag tycker att det ska vara möjligt för alla att komma åt burken, även om det ibland gäller att ha tålamod och både pröva och ompröva möjligheten att komma åt loggboken. Så var det här! Även på D4.


Hofsnäs herrgård kunde vi, efter avslutad  caching och ombyte till torra kläder, avnjuta dagens lunch. Det är verkligen en högklassig restaurang/café som finns i den välbesökta byggnaden, en av de omskrivna gårdarna runt sjön.
Ett besök i saluhallen och ett besök i hantverksstugan blev en suverän avslutning på en toppenförmiddag i geocachingens tecken.

Ser fram emot fler gömmor av de båda cachedesignarna.  Och rekommenderar verkligen en tur till vackra Hofsnäs.... och Torpa.

fredag 6 juli 2018

6 juli



 

Den 6 juli, det är en dag som har betydelse för mig.
Det var min mammas födelsedag.
Hon föddes denna dag år 1921.
Hon föddes hemma på köksbordet i det hus som hon aldrig lämnade, förrän hon blev så dement så att hon inte kunde klara sig själv. Tio månader bodde hon hemifrån, på Dalsjögläntan.
Nio månader lär hon också ha vistas borta från hemmet, då hon var inlagd på Sjögunnarsbo vårdhem för tuberkuls. Det var 1936.


Jag har skrivit en hel del om min mamma på bloggen. Ganska mycket kritiskt, och i det har jag inte ändrat mig.
Men som alla andra, så hade hon både bra och dåliga sidor. Tyvärr är jag den som minns det negativa mer än det positiva.
Naturligtvis var Lilly en mamma som gjorde det bästa hon kunde, utifrån de förutsättningar som hon hade.


Min mamma firade alltid sina födelsedagar.
Till skillnad från vad jag gör.
Egentligen gör det mig lite avundsjuk på henne.
Hon vågade ta för sig, visa att hon fanns.
Hon hade många vänner, för att hon var lättpratad och social.


Min pappa plockade alltid en bukett nattvioler till min mamma på födelsedagen. De växte  i anslutning till "nedersta vallen" och det var inte en människa som saknade dem. De vita blommorna återkom årligen och gör så ännu. Ingen skada skedd, att plocka av det förbjudna alltså.
De "förbjudna" blommorna, var de enda blommor som min pappa gav min mamma.
Sannolikt uppskattade alltså. Väldoften som de spred, då köket i Backgården låg i skymning, den kan jag fortfarande förnimma.
Jag kan fortfarande inte förstå hur skymning och mörker kan frambringa dofter ur en växt.


I år finns det inga nattvioler kvar till den 6 juli.
I midsommartid blommade de rikligt även längs våra vägkanter.
Nu är de vita kronbladen borta. Kvar står bara en brun stängel.
Den 6 juli 2018 har väldigt vackra vägrenar, där sensommarens växter är de som regerar.



Sedan 1976 har jag bott hemifrån på heltid.
Varje år har jag åkt "hem" den 6 juli, för att fira Lilly.
De allra flesta åren hade jag med en egengjord jordgubbstårta.


 Även om jag alltid fotat mycket, så har jag tyvärr inte tyckt att min mammas födelsedag var så viktig att jag tog med kameran.



Här, där hon fyller 70, är hon iallafall förevigad, tillsammans med barn och barnbarn.
Vid 70, så var hon en pigg, glad och framåt änka. 
Efter dryga tre år som ensamstående pensionär, hade hon äntligen skapat ett eget liv. 
Fem-sex bra år fick hon ytterligare. 
Därefter gav kroppen upp och hon fick svårt att röra sig. 
Hon lämnade det jordiska knappa två månader innan hon skulle fylla 80.


Den 6 juli hade en stor betydelse för sommarens vara eller inte vara.
Det fanns år, då det inte funnits en riktig sommardag, före dagens datum.
Det fanns år, då den riktiga sommaren äntligen kom just dagarna kring mammas födelsedag.
Hade inte sommaren kommit den 6 juli, så brukade även resten av sommarmånaderna bli en besvikelse.


2018 har sommaren varat i två månader, den 6 juli.
Ja, det är härligt med värme, sol och bad.... men jag är också orolig över torkan. Vatten är livet, och just nu får naturen för lite vatten, för lite livselixir.


Grattis mamma Lilly på din nittiosjunde födelsedag.
Önskar jag att du hörde till det fåtal människor som blev som gamla?
Svaret är mer nej än ja. Det var jobbigt de sista åren som du levde.
Men kanske hade du kunnat vara en sådan där pigg en som klarat dig själv, och då hade det varit annorlunda. Men med största sannolikhet hade jag haft det där dåliga samvetet, att ge dej för lite av min tid.

Det finns dock en sak som jag önskat, och det är att du skulle fått träffa de här båda underbara varelserna, som till en del bär kopior av ditt och Einars DNA.
Jag skulle förstås också önska att du hade fått träffa de andra båda barnbarnsbarnen som du har.
Det hade du uppskattat.
Kanske finns du i en annan dimension av  tillvaron och vet hur allt är.
Mina tankar går till dej denna dag, den 6 juli. Av någon anledning, känns den dagen viktigare än min egen födelsedag. Absolut!



söndag 1 juli 2018

Töllstorpasjön runt, en rekommenderad runda


Så roligt med en nyutkommen runda.
Nära och bra från Grimsås sett, en runda runt en sjö!
Kan det vara bättre förutsättningar?
Att sedan sommardagen visade sig vara en av sommarens bästa dagar vädermässigt,  blev en extra bonus. Lagom varmt, lite vind, strålande sol som frammanande sjöglitter och barrskogsskimmer.


Vid Töllstorps friluftsområde har jag varit förut. Det var i början av geocachingtiden, då när jag alltid var ensam på rundorna. Det fanns flera cacher i området, och jag hade inte ens fattat att det fanns karta i c:geo-appen, så jag var helt bortkommen på stigarna som går kors och tvärs i området. Jag var framme vid sjön och hittade en gömma, det kommer jag ihåg.... men jag minns också klumpen i magen, som jag fick då jag inte visste vilken väg jag skulle välja för att komma till parkeringen vid industrimuseet igen.... och jag kan också erinra mig den  hotande skymningen i den tidiga höstkvällen.


Numera är även C-E, maken, minst lika på som jag, då det kommer till geocachingrundor.
Jag har ju definitivt nyktrat till efter de första årens "måste ut varje helg och leta cacher". Nu är det sparsamt med letandet. Det handlar inte längre om kvantitet, det handlar om kvalitet.
Vad som är kvalitet, det är ju upp till var och en att bedöma, men att rundan runt Töllstorpasjön är det,det tror jag att alla kan skriva under på.


C-Es syster var gräsänka under helgen, och hängde gärna med på promenad.
Hon är inte mycket för det här med burkletande, men ändrade sig lite idag.
Svägerskan visade sig vara begåvad med hökögon, i paritet med vad mångas vår goda vän Inga, forjoi, var.
Två av cacherna hittades av C-Es syster, långt innan vi  andra två hade fått ögonen på dem.
Så hon kunde tänka sig att följa med på ytterligare promenadrundor. Vi tar med tacksamhet hjälp av hennes utmärkta perceptiva förmåga, av hennes skarpögdhet.


Rundan är ca fyra kilometer lång. Från parkeringen vid industrimuseet tror jag att det kan bli fem kilometer. Det är ordentligt kuperat, backe upp och backe ner. Gångvägarna är i riktigt bra skick, och de få meter som man måste gå på stigar är också lättframkomliga.


Sex cacher är det på rundan.
Lite för få, kanske någon tycker.
Det tycker absolut inte jag/vi.
Det så välgjorda gömmor, så man blir rent glad för varje gömma man hittar.
Med få gömmor, så hinner man dessutom njuta av naturen, och den är verkligen njutningsbar.


Det var en hel del folk som rörde sig på vägarna. Så även hundar med mattar och hussar.
Tänkte det, att bodde jag i Gnosjö, så skulle jag ta sjörundan ofta.
Den funkar också när det är betydligt varmare än idag, eftersom det finns trädskugga längs hela sträckan. Och lite vind över sjön.


De som sköter om Töllstorps friluftsområde, Gnosjö kommun, gör det verkligen med den äran.
De finns ett antal grillplatser, det finns ännu fler bänkar som kan kan rasta och fika vid, och så finns denna gamla kolarkoja, där man skulle kunna övernatta. Vilket man också kan göra i något av de två vindskydd vi stannade till vid, för att leta efter de kreativa gömmorna.


Det är tveksamt om sjön är någon direkt badsjö, det är stenar och grov sand längs stränderna.
Men det är klart, med lite god vilja, så går det att ta sig ett dopp.... och absolut om man har badskor med i packningen.


Det soliga  och varma sommarvädret hade absolut tagit ut sin rätt även här.


Näckrosorna växte nästan på torra land.


Ja, det är en dramatisk terräng, med stora flyttblock här och där.  Och så, som sagt, backe upp och backe ner. Dock inte jättebrant, utan en promenad som kändes bra inte bara för själen, utan även för kroppen. Man fick upp flåset lite grann ibland.


Töllstorpasjön runt rekommenderas å det varmaste. Bättre kan det inte bli, för den som har någorlunda lätt att röra på sig. Snälla cacher, bara en som krävde någon liten förflyttning i lodrätt riktning. Alla cacher hade något extra, några hade väldigt mycket extra och kreativt tänk över sig.
Vi tog rundan motsols, började med den lätta cachen "Elljusspåret", avslutade med  cachen med högst svårighetsgrad  Töllstorpasjön.


En trevlig förmiddag avslutades med lunch på Höganloft, Isaberg, Hestra, Absolut en rekommendation för den som inte besökt den imponerande anläggningen tidigare.

Och som grädde på moset, ett besök i en för dagen öppen trädgård, Grimstorpet i Grimsås.

Rosorna, ja, de är till Hembygden som tog oss ut på en makalöst fin geocachingrunda.