Trött, trött, trött

Vissa dagar är bara trötta orosdagar. Så är det nog för de flesta....

Vårväder vägleder?

Jag är fortfarande inne i Stefan Holms tankar. Det här med frihet att förändra. Det gäller att våga, att ta steget - och kanske inte vara rädd för konsekvenserna. Lilla dottern och pojkvännen sedan tio är har just tagit steget till förändring. Efter lång, lång tid tillsammans, så ska de bryta upp från varann. Jag tror att förändringen kommer att vara till gagn för dem båda, bara den första sorgen lagt sig. Börja om på nytt, i förändring, när man fortfarande, förhoppningsvis, har ett långt liv framför sig. Jag tror, och hoppas att de fortsätter att vara varandras vänner.

Stefan Holm talade vidare om vägval och utmaningar. "Det är bättre att gå på is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja". Nu föredrar jag upptorkade grusvägar - och jag tycker inte alls att isvägar är kul - men visst har han en poäng i denna symbolik. Visst måste det vara bättre för självkänslan att vingla till i bland, att falla pladask, men också lära sig att bättre och bättre behärska hal is, än att gå omkring i samma slentrian och inte komma någonstans.

Jag har väl varit för dålig på is, jag, mest gått omkring i leran och har ständig träningsvärk.... Är det för sent att förändra när man är fem femma - och vad ska jag förändra? Sen är det ju jobbigare att gå på is, än att i sakta mak ta sig fram i den vanliga leran.

Totalt trött

Var på föreläsning med Stefan Holm i eftermiddag. " Var och en människa är fri att förändra sig när den vill" sa han. Men han glömde säga att man också får ta konsekvenserna av det hela.

Förnärmat farligt fett fruntimmer

Läste i tidningen idag hur farligt det är att vara fet eller överviktig. Man kan dö som en fluga, när som helst. Risken för feta att dö i förtid är dubbelt så hög som för normalviktiga, för överviktiga är det 30 % större risk. Nu vet jag inte om jag räknas som fet eller överviktig - antar att BMI skulle visa på fetma..... Och med tanke på att jag då antagligen är i gräns-zonen - så lär väl risken att dö i förtid för mig vara 80%.

I tidningsartikeln kan man också läsa "Det är lätt att säga att folk ska röra sig mer och äta mindre, men i slutändan är det ändå individens val hur mycket inskränkningar hon eller han är beredd att göra i livet". Jag känner mig kränkt när jag läser detta. Precis som om jag inte rörde mig och bara åt skräpmat. Så är det inte - det vet alla som lever nära mig. Men jag tar ändå åt mig och blir nedstämd. Skulle jag gå ner till normalvikt, då finge jag leva på salladsblad och vatten - och gå miltals om dan.....Eller vara i slutstadiet av en livshotande sjukdom....

Sådana sartomotaler det ändå blir....

Blogg, brev, berättelse = bekräftelsebehov

Promenerade hem från skolan idag. Skön promenad i snöförstörande eftermiddagssol.

Funderade på det här med att skriva...

Började skriva brev i tidig skolålder. Hade massor av brevvänner i hela Sverige. Det var glädje och högtid varje gång jag hämtade posten och hittade färgglada, mer eller innehållsrika kuvert, adresserade till MIG i den gröna postlådan. Någon någonstans hade svarat på det jag skrev och bekräftat att jag fanns.

Det blev säkerligen flera tusen brev under åren, och jag höll på en bra bit upp i tonåren. Efter hand som jag blev äldre och intresset för motsatta könetr ökade, så var det mest killar som blev mina bekräftande brevkompisar. Kommer särskilt ihåg två killar - en kille från Malmö - vi skickade under en period brev med vändande post. Det var kärlek - från min sida. Så en dag, kom ett brev att han träffat en tjej, blivit störtkär och förlovat sig. Jag grät floder i flera dagar.

En kille från Kristianstad hade jag en liknande relation med, och här var kärleken besvarad. Han åkte till B-s utan min vetskap, fixade jobb och lägenhet och meddelade detta sedan via brev. Då var det jag som fick kalla fötter, och jag kan fortfarande komma ihåg hur det kändes - och drog mig ur förbindelsen fortare än kvickt. Det kom ett brev ytterligare från honom - ett brev målat helt i svart....

En brevvän har jag kvar kontakten med ... Britt i Uppland. Vi har träffats några gånger, för länge sedan. Nå´n gång blir det ett kort, ett mail eller kanske ett brev. Jag ser Britt som en god vän.

Under olyckliga tonår skrev jag också dagbok. Skrivandet förlöser, man får ut känslorna. Ingen mottagare för dagbok, förstås, men jag kunde läsa mina självutlämnande berättelser om och om igen och ömka mig själv....

Under många år låg skrivadet nere. Jo, jag skrev ju en del mer eller mindre dåliga nummer för revyn under de åren jag var med. För att bli bekräftad förstås, få en klapp på axeln för att jag fått i hop något bra - jag mådde så bra av det.

När min mor hade gått bort skrev jag en bok om henne. Det handlade om hennes liv och framförallt hennes demens. Två - tre förlag refuserade - sen försökte jag aldrig mer få en utgiven. Min bror tyckte i allafall om den. Och skrivandet hjälpte mig att sörja klart.

Sedan tre-fyra år tillbaka skrev jag en egen dagbok - alldeles för mig själv på datorn. Det handlade mycket om döttrarna, dementa svärmor, att inte duga, olika relatoner ...... Mycket privat! Jag läste ofta om det jag skrivit... ungefär som jag gjorde med tonårsdagboken. Efter maj 2007 blev det inte mycket skrivet, då gjorde livet för ett tag så ont, så att jag bara inte orkade. Det var synd, det hade varit intressant att ha de tankarna idag.

Datorn pajade i höstas - allt det jag skrev var borta.... fast jag kommer ihåg en del - jag läste om det så många gånger......

Så blev det blogg! En aha-upplevelse, det MÅSTE jag bara pröva! Den tanken kom direkt, när jag träffade M i Amsterdam, och då hon berättade om sin blogg.

Ett nytt sätt att skriva. Ja, verkligen ett nytt sätt att skriva!!!! Det blir ju SNYGGT! Man kan bildsätta sin text. Använda foton, det är ju kul att fota!!!

Att blogga är inte riktigt enkelt för den som tidigare skrivit så mycket brev och berättelser. Det mest privata kan man inte hänga ut. Jag är inte så rädd för det för egen del, jag är i min natur/genom uppfostran öppen och ärlig, men en del saker kan vara pinsamma för ev. läsare. För läsare vill man ju ha, man vill ju bli bekräftad.

Jobbet -- var går gränsen? Sekretessen sträcker sig till att man inte får skriva något som är skadligt för någon.... Allt positivt kan jag alltså skriva. Kan jag skriva det jag dessutom ser och som alla andra ser? Namn skriver jag aldrig.....förstås.....

Här behöver jag er assistans, ni som går in och läser. Det är också bekräftelse. Uppbyggande kritik, det är utvecklande --- men jag blir ledsen om någon går in och läser för att hitta fel och för att kunna misskreditera mig. Så snälla ni som läser, gör som mina fantastiska vänner E och K - kommentera.... Jag måste lära mig det här med att blogga. Som det känns så här långt, så är det såväl självterapeutiskt som en väg till bekräftelse. Både brev och dagbok! TESTA ni också... jag läser gärna. Och mina alitterationer i rubrikerna - dom är jag stolt över.

Läraktig lärjunge levererar layout-lärdom

Det är fantastiskt vad eleverna kan! Flera av femmorna kan så mycket om hur man jobbar med datorer, så hälften vore nog för att jag skulle hänga med. C skulle blogga i skolan idag. Genast gick hon in en annan skrivmodul, gick in i layoutmallen och fixade sedan in både bilder och text på ett sätt som jag inte hade en aning om att man kunde göra! Men jag är också läraktig, så nu ska jag pröva både det ena och det andra.

Digital utbildning bör ha samma prioritet som språk och matematik.

EUs åtta nyckelkompetenser är intressanta, och jag hoppas att det är de som blir ledstjärnorna i en ev. ny läroplan.
1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer.
Alla nyckelkompetenser anses lika viktiga, eftersom var och en av dem kan bidra till ett framgångsrikt liv i ett kunskapssamhälle.



Jag tycker att detta verkligen är "huvudet" på spiken och låter det vara min vägledning.
EU kanske inte är så dumt ändå...... åtminstone inte vad det gäller utbildning och lärande!

Stavstödjande stalledräng stassar sig som sextioårs-salutions-samordnare. Söndag;snöskottning

Igår var det fullt kör. Började som stalledräng söder om Värnamo, Mockade, sopade, vattnade,utfodrade, packade hö och var ardenner. Sällskapshäst åt Tindra, alltså - och jag ser mig vid sådana tillfällen som hästrasen från de belgiska högländerna. En ardenner som gick med stavar. Vågade testa det när ingen såg - och det funkade brabra! Stöd och frånskjut samtidigt. OK, jag får tänka om och sluta fåna mig vad det gäller stavgång.

På kvällen var det sextioårskalas. K hade fyllt år och önskat sig ett kalas i present av byns boende. Så det blev paj och salladsbuffé och det var riktigt gott. Trevligt var det också, man hann prata med många, eftersom många var delaktiga i att sköta om festligheterna, och av den anledningen rörde sig en hel del mellan kök, hall och matsalens båda bord.


I morse hade den utlovade decimetern snö kommit, så det var bara att ut och skotta.

Resten av dagen har jag tillbringat fram för denna fascinerande, förbannade tingest - datorn - och lärt mig Photo Story. Genialiskt enkelt!Kolla!