lördag 2 februari 2013

Lördagslunk


Hade lovat bror och svägerska att möta upp i Ulricehamn.
Tyckte att det kunde passa bra att samtidigt besöka monopol-butiken.
Semla hos Gunnars skulle också sitta fint.
Tänkte jag, då jag avtalade mötesplats med broder Roger.
Anki fyller 50 och tar med make, söner, svärdotter och bröder till Gran Canaria.
Katt kunde inte medfölja att fira, så vi hade lovat ta hand om kattfröken, syster till vår Fredrik och Fransson.
Bur med katt överlämnades .... och jag åkte hemåt med jamande liten katt. Var inte sugen på semla, helt enkelt.
Kände mig stolt och ståndaktig.


Tog sen eftermiddagspromenad under det att mörkret föll.
C-E bjöd på oxfile, stekta potatisar och wokad grönsaksblanding  när jag kom tillbaka.
Och rödvin.... eller rättare sagt... det hade jag ju själv köpt några timmar tidigare.
Så det kanske var jag som bjöd....
Katt vandrade omkring i huset och fräste åt de icke.manliga hankatterna. De följde henne nyfiket, men på behörigt avstånd.
Kattjejer kan vara vassa.
Efter avnjuten måltid var det TV-time. I väntan på "På spåret" tog vi med lite choklad till ovanvåningen. Några bitar, bara. De var snart slut.
Sötsuget var fortfarande uppslukande stort.
- Nu går jag ner och hämtar chokladkartongen som legat i matkällaren sedan före jul, sa jag till C-E.
Han motsatte sig inte idén.
Ett lager choklad försvann på en kvart!
Rödvin kan inte vara nyttigt, men tanke på vilka biverkningar det ger.
Men det är gott! Och det är choklad också!


Låg på mage och sträckte ut den svällande saken efter torsdagens spinn-mixpass.
Kände plötsligt att en våg av tacksamhet fyllde upp hela mig.
Tacksamhet över att vid 59+ fortfarande kunna hänga med i ett ganska så krävande träningspass.
Tacksam över att inte ha speciellt ont någonstans.
Tacksam över att må så förtvivlat väl efter genomfört pass.
Tacksam för att ha ett bra liv.
Konstig känsla, en magkänsla på blått liggunderlag.


Fick lite av samma känsla på dagens promenad.
En magkänsla, ett gott sug i magen av att vara tillfreds med tillvaron.
Tacksam att få uppleva den vackra dagen.
Det var allt lite vår i luften, även om det var kallare än vad det såg ut innifrån.

Tänkte på att det redan är februari, att det bara är en dryg vintermånad kvar, att  den riktigt mörka tiden är över för denna gång.
Var tacksam över den ( nästan) snöfria skogsvägen.
Var tacksam över ljuset.



Tänkte på att ( om livet går som vi hoppas) det är en fullspäckad vecka, den som kommer. En vecka med nationella prov, svägerska Helenas 50-årsuppvaktning, farmors begravning och sedan nästa söndag Take off för en vecka på Teneriffa.
När vardagen är tillbaka så är det den 18 februari och då är det snart vår och ännu  mer ljust.


Under veckan som gick var vi på teater.
Alla vi som jobbar i kommunens tjänst skulle se en teater om bemötande.
Jättebra gjort av kommunens outtröttliga kulturarbetarpar Mia och Stefan.
Men ändå ett stort ... och ....?
Inget nytt under solen.... men det kanske är bra att bli påmind....
Det spelar roll hur vi uttrycker oss.... tonfallet är viktigt...


Kommunalråd och kommunchef hade suttit med på alla fjorton föreställningarna ( !  ... har de inte en kommun- om än liten -  att sköta?)
Eftersom vår föreställning var den sista, så uppvaktades de tre skådespelarna med blommor.
Mia tackade så mycket och talade varmt om kommunalråd och kommunchef.....
- Jag blev så rörd vid ett tillfälle, sa hon, då du Crister  ( kommunalråd) stod och plockade upp galgar som ramlat ner då publiken tagit sina ytterkläder. Då förstod jag att du var en vanlig människa du också...
Varvid jag hajade till.
Jag har känt Crister och hans familj sen massor av år.
Klart att han är en vanlig människa!
Så dumt vi tänker... att vissa människor är upphöjda på något vis, bara får att de har vissa befattningar.
Nä, vi är bara människor vi alla, med bra och dåliga sidor.
En del har haft mer tur än andra, en del har varit smartare än andra, men alla har vi betytt mycket för någon och varit mindre omtyckt av någon annan.
Och alla har vi en begränsad livstid.


Ytterligare en av mina kollegor från Dalstorpskolan lämnade det jordiska i veckan som gick.
Hon har varit sjuk i flera år, så det var inget oväntat, men ändå tänker man efter lite extra då man får dessa definitiva besked.
Det är lite otäckt att leva, faktiskt... för man vet ingenting om framtiden.
Förr, när man var ung och odödlig, var det krig och kärnvapen som var det som skrämde.
Idag ligger det skrämmande på det mer personliga planet.....
Jobbade ihop med Inga nästan i 25 år i Dalstorpskolan.
Något år före det att jag flyttade från Dalstorp till Grimsåsskolan, flyttade hon till högstadiet i Tranemo.
Där jobbade hon fram till pensionen för 5-6 år sedan. Inga var en aktiv kvinna, det mest beundransvärda hon gjorde var att samla in pengar till en skola i Kenya och att sedan bygga upp denna under ett antal år.
Tyvärr kan jag inte gå på hennes begravning, den äger rum när vi är på Tenneriffa.


Lördagslunken forsätter så sakteliga.
Har några böcker som ska rättas.
Lite rygg/maggympa och lite hantlar, kanske.
I morrn ska jag ta fram sommarkläder och bestämma vad som ska med i resväskan söderöver.
Det finns en tredjedels flaska rödvin kvar....
... och en halv chokladkartong.
Lite lördagsgodis, alltså.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas