Vara vänner

Man pratade om begreppet vänner, idag på morgon-förmiddagsradio på P4.

En gång för 12-13 år sedan gjorde en elev, från en annan klass än min, ett arbete. Det handlade om vänskap.

Han intervjuade både barn och vuxna, ville veta något om deras vänner.

När han kom till mig så svarade jag: - Jag har inga vänner.

Jag trodde killen tappade hakan. Det är ju klart att alla har vänner. Han frågade en gång till och jag vidhöll mitt svar.

Visst skojade jag med pojken, och om det var skojigt kan man nu, långt efteråt diskutera. Samtidigt fanns det någon underliggande sanning i det .... mest för att jag inte riktigt kan definiera vad som menas med en vän.

Är en vän någon som finns kvar från barndomen? Då har jag knappast några vänner.

Är en vän en sådan som man kan prata om allt med? I så fall har jag inga alls, men det beror nog inte på vännerna, utan på den personlighet som jag är.

Är en vän någon som man blir glad av att träffa, som man har trevligt med, som man bryr sig om och som man vet bryr sig om  tillbaka. Då har jag många vänner.

Radioröstkvinnan tyckte att man skulle vara försiktig med uttrycket "vän", för de allra flesta är "bekanta". Kanske det är så, och då har jag nog väldigt många bekanta, för som den ganska utåtriktade person som jag är, så har jag skaffat massor av bekantskaper. Men nära vän.... nej, men som sagt... det beror nog mest på mej.

Kvinnan i radio gillade inte heller att man är "vänner" på Facebook. Hon tyckte att det även där skulle kallas "Bekanta". Själv vill jag nog gärna vara vän med alla som jag är bekant med, och alla mina vänner på FB, har jag träffat ... eller har gemensamma intressen med.  

Att vara vän med vintern, det har jag ju lite svårt för.
Öppnade dörren, stängde den snabbt, det var inget väder som lockade mej utomhus.

Inte heller katterna kände för utevistelse. Nej, de är heller inte vintervänner.
Men om man nu inte är vän med dagens årstid och dess väder, så får man väl försöka göra dess bekantskap och försöka  bli vän med den.
Varvid jag tog på långkalsonger och broddkängor och begav mig ut på bekantskapspromenad.

 Solen tittade fram, och tänk, där bakom molnen, där var himlen fortfarande blå. De var ju faktiskt nästan så att man hade glömt hur fantastiskt fin vintersol kan vara.
Vän med solen? Ja, oftast, Fast inte när den sken in genom fönsterrutorna på förmiddagen och visade hur det stod till med glasklarheten...
Men det är förstås inte solens fel, det är glasputsaren som inte skött sitt uppdrag.
Städvän är jag, men fönsterputsningsvän, ej. Få se om jag får tummen ur och beställer fönsterputsning med RUT, så att det blir ordentligt gjort, när vårsolen blivit ännu mer påträngande och avslöjande.
Sände en tanke till dem som en gång högg stenen till grunden som nu blivit en stenhög. De var  sannolikt inte så nogräknade om de var vänner med sitt arbete eller ej.

 Vän med Sven. Nej!

Fortsatte promenaden mot ytterligare Sven-härjatområde.
Här hade man avverkat, både det som Sven hade lagt ned och ett område som var klart att skörda i anslutning till det stormfällda.

Trodde att skogsavverkning var ett ensamarbete, men tydligen så hade man en vän med sig i sitt arbete.
Min erfarenhet är att man blir oftast ganska god vän med sina arbetskamrater. För mig känns det som en förutsättning för att man ska kunna jobba ihop. Allra bäst är de jobbarkompisar som man kan vara öppen och rak emot, och som inte tar illa upp om man säger vad man tycker, trots att man enligt dem inte bör tycka så....

Alarna står beredda att möta sin vän våren.
Det lär dröja några månader ännu innan den årstiden kommer, även om det verkligen redan nu märks åt vilket håll det går.
Vi går mot ljuset. Det vänliga vår och sommarljuset ... ja, om man inte låter det lysa på skitiga fönster och in i dammiga hörn....
Kan mörkret vara ens vän? Absolut! Speciellt för mig, som gilla att sova. Men det räcker att det är mörker en tredjedel av dygnet.... Där är vi om några månader.

Någon geocachingvän fanns inte att uppbringa denna snålblåsiga, minus-tregradiga solskensdag i januari.
Frågade i och för sig bara C-E om han ville åka med, men han är ännu mindre förtjust i vintern än vad jag är, så han valde att stanna inne i stugvärmen.

Åkte en runda i trakten av Limmared och fann några enkla med roliga gömmor.
Tomten som spelade en melodi när man öppnade locket.

 Den stelfrusna fågeln, som enligt min tanke borde sitta i et träd.... men med tanke på att inte heller han/hon var en vintervän, gömde sig under en sten.

Den uttorkade jägaren hade sannolikt inga vänner som brydde sig om hur han mådde, men han verkade ganska så glad ändå.

Vän med vintern.... ja, om bekantskaper räknas som vänner......  för denna dag kändes vintern som en ganska trevlig bekantskap.