I individen? Inlärt?

Man funderar bra när man promenerar.
Gjorde båda delarna på förmiddagen.  Det var fortfarande plusgrader, så det gällde att passa på att gå en ordentlig runda, innan vintern ankom.
Det gjorde den bara en liten stund efter det att jag var färdigpromenerad. Nu, några timmar senare, så har Borekungen ockuperat landskapet med ett tunt snötäcke och sex grader under nollpunkten.

 Funderade på hur olika fart vi människor har i livet, under det jag promenerade.
Gångfarten, t.ex. Tänkte tillbaka på julaftonspromenaden, då jag och döttrarna gick med ganska olika hastighet. Delvis beroende på ålder och tyngd att bära, men också den gånghastighet som jag tror finns inbyggd i varje individ.
Jag är inte så förtjust att promenera med C-E. Han drar upp tempot i början, sackar sedan en del och vill  inte ta så långa rundor.För egen del så går jag inte så fort, speciellt inte i starten, men jag går gärna långt - en halvmil eller mer.
En del människor går mycket långsammare än jag, dem är det också svårt att ha promenera samman med. Det är nästan så att man behöver gå baklänges ibland, för att få ner farten till rätt nivå.

Funderade på: Har man sin egen fart i sig från början? Eller är det något man lärt sig som ung?
Personligen tror jag att det är det första, och att man har olika fart i sig, vad det gäller olika saker.

Min egen gångfart trivs jag så bra med, samma gäller cykelfart.  Den finns i mig.... kanske förändras den med tid, under det att jag åldras....
Därför trivs jag väldigt bra på egna promenader och cykelturer. Spinning är en bra "cykeltur", där har jag min egen takt, men kan ändå ingå i en social grupp.

 Att åka utförsåkning lärde jag mig inte förrän jag var rejält vuxen. I backarna, men skidor på, så har min fart alltid varit exceptionellt låg. Jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för en fart som jag inte känner att jag kan kontrollera. Vågar inte utmana mig själv heller. Men jag tyckte oftast att det var rätt roligt att åka i lagom-backarna. ( blå, rosa-röda).

Tänkte under promenaden på, att det kanske är för att jag är så rädd att tappa kontrollen, som jag aldrig vågat mig på några utmaningar i livet.Det är tryggt med den vanliga lunken. Samtidigt får jag medge, jag trivs ganska bra med det. Men å andra sidan, jag vet ju inget annat heller.....
Kanske finns det grönare gräs....

Är det inbyggt i min individ att vara så rädd för att tappa kontrollen? Eller lärde min mamma mig det.... ?

Samtidigt så har min obetänksamhet, spontanitet och förmåga att säga/skriva vad jag tycker ställt till det för mig många gånger. Med oanade konsekvenser. Det finns människor som tror att jag säger/skriver saker av elakhet. Så är det absolut inte. Bara av egen dumhet.
Min mamma gjorde också många dumma saker, av obetänksamhet.
Är det genetiskt? Som tur är, så tycks det i såfall inte ha gått vidare i generna. Som tur är!

I vårt hus så fikar vi snabbt och äter snabbt. Jag tycker i och för sig att C-E är alldeles för snabb men att resa sig från matbordet, men visst, jag sitter inte länge heller.
Varför C-E är snabbätare och snabbfikare, det vet jag.... hans mamma hade också bråttom. Om det är inlärt eller genetiskt, det kan man undra. Gissar på miljöpåverkan.

Att fika/äta med någon, som både pratar mycket och äter mycket.... ja, det kan faktiskt kännas lite stressande för den som är van att snabbt resa sig från bordet och gå vidare till något annat....

Min hjärna är snabb. Många påstår att de inte hänger med när den arbetar. Hjärnan kan vara slarvig också. Inte riktigt ha jobbat klart med konsekvenserna av ett handlade, innan den visar på resultatet av sin process. Hur blev det så? Här kan jag varken skylla på arv eller miljö. Tror att det är något som är inbyggt i min individ. På ont och ( någongång) gott!

Kanske det finns en påverkan ytterligare: Stjärntecknet! Känner igen mig så, då man påstår att det största kännetecknet för en skytt är att ingen kan bestämma över den..... Eller också är det bara något jag råkar ha i mig, samt en produkt av den miljö jag blev formad i ....