Lite logg

Har varit i Hjälshammar sedan i lördags. Det gamla vanliga, stalledräng... och kattkollare. Gillar att åka till den vackra byn vid Vidöstern.
I lördags kunde jag bjuda vännerna, tillika geocachingproffsen, Inga, Katrin och Fredrik på lite försenad "födelsedagslunch". Älggryta och blåbärscheesecake i glas stod på menyn.
Innan kaffet, ville jag gärna ha lite hjälp att lösa Fredriks myst, som fanns placerad bara ett par km från Hjälshammar.

Sagt och gjort, Inga körde oss de två kilometrarna till Osudden och där började vi sedan vår ca 300 m långa promenad utmed den nylagda spången.
Fredrik övervakade det hela. Någon hjälp hade han inte tänkt att bistå med. Lite frågor svarade han iallafall på, det var inte helt fel.

Det var superhäftigt att gå där torrskodd, genom den vattensjuka träskmarken.
Vi hade funderingar kring myggtätheten/knottätheten här under sommaren. Och varför är det ingen som röjer upp nedblåsta träd, sådana som sannolikt har legat sedan långt före Svens framfart.

 Vid  ändstationen, som också var ett ställe för ett par ändar, skulle vi leta siffror.
Tanterna kröp omkring och lokaliserade ett nummer som var repriserat flera gånger.
Yngsta tanten fann så småningom fler siffror som kunde vara oss behjälpliga.
Paddan i träsket fann vi, efter att ha laddat om gpserna ytterligare en gång.
Amfibien tycktes må bra i det milda vintervädret, och tycktes ha bestämt sig för att strunta att gå i dvala denna säsong.

Så blev det söndag, och efter det att stallsysslorna var gjorda, så gav jag mig ut på en liten cacherunda i sydostlig riktning.
Under ekars grönska hade 1000sjöar kallat cachen på denna plats.
Så fint här var, och ännu finare ska det bli när ekarnas viloperiod är till ända.

Det är ju det som är det mest roliga med geocaching, att se nya platser... och att ge sig tid att stanna till och uppleva miljöer och stämningar.

 En vandring längs den smalspåriga järnvägen i Ohs, stod sedan på programmet. Insåg hur växelsystemet fungerade, det var ju en sak som jag aldrig funderat på tidigare. Visst var man lika innovativ förr i tiden som man är nu, bara det att man fick utgå ifrån de möjligheter som fanns just då.
Tyckte att jag hörde ångloket komma, ... men det var motorsågarna som höll på med sina arbeten, som lurade mig för några sekunder.

Visst beter man sig dumdristigt ibland. Som när jag skulle försöka hitta cachen med det spännande namnet "Bor i Bor?". C.geokartan visade på farbar väg ända fram till den övergivna byggnaden. Cacheutläggaren rekommenderade promenad den sista biten. Jag  läser ofta cachebeskrivningar i efterhand, för då har jag en relation till platsen.
Så jag körde "lånebilen"- dotterns lilla bil - ända fram till gårdsplanen. De goda makterna var på min sida, och jag körde inte fast en enda gång... ej heller slirade jag i diket.
Tänkte att detta borde kunna vara en plats för elallergiker att bo på. Närmare en kilometer från närmsta hus, rakt ut i skogen. Restaurering vore förstås av värde.... Undrar vem som bott här? Min tolkning av cachebeskrivningen är att det var en tokig kvinna, som var den sista som vistats under det tämligen hela taket.. Intressant att se ... och fantasin börjar röra på sig ganska så bra.
Kände att det var en fridfull plats, trots all förstörelse.

Efter det blev det några ohittade cacher och det är ju inte så kul.

En promenad var det läge för, så här på sen söndagsförmiddag.
"Astrid Lindgrens-rundan" i Horda, hade jag valt ut för ändamålet.
Visst har man en massa förutfattade meningar, och min förutfattade mening var att det skulle finnas burkar med Astrid Lindgrensfigurer i, på denna runda. Men så var inte fallet, utan i stället så var det rör med pappersrullar i, och på varje pappers baksida fanns det en fråga med tre svarsalternativ. Svåra frågor, tyckte jag, och bestämde mig genast, för att låta det där med bonuscache vara.

En fin runda på riktig skogsväg var det.
Här hade dottern min skadat sig, när hon och sambon, gjorde denna cachingpromenad en av de vackra sommardagarna, som var i augusti. Hon trampade ner i en håla, och vrickade sig så pass illa att hon fick gå med kryckor några dagar och med bandagerad fot i flera veckor.
För egen del, så vara jag inte ens i närheten av något tillbud.
Öppnade ryggsäcken och fikade gjorde jag på Horda klubbhus altan. Där fanns det bra och torra sittplatser.

 Tanken med cachingturen var att försöka leta upp några av vännen Ingas gömmor, och på så sätt få se lite av hennes barndoms stenar. Från Horda åkte jag mot en liten by som hette Kolvarp och sedan mot en plats som med namn Tokö.

 Vid Tokö och vid Norrefåll, hittade jag - med lagom besvär - två av Ingas gömmor.
Båda låg en bit bort på dålig körväg, och vis av min vansinnesresa tidigare på dagen, så parkerade jag på säker mark och promenerade en  bit i stället.
Visst är det fint med dammar, naturens egen spegel.

Skaftarps kvarn var en fin plats.
Den ensamma hästen fick en kompis i vattenspegeln... och jag frågade faktiskt hästen om han gick alldeles ensam, men fick tyvärr inget svar på det. Ett fint och välskött djur var det iallafall.

Kvarnen låg en bit från gömman.
En liknande kvarn körde min far sin säd till när jag var litet barn, ja, innan skolåldern, på sent femtiotal. Jag fick sitta bland jutesäckarna på flakvagnen, som den trygga ardennerhästen drog. Någon dag senare var säden förvandlad till mjöl och fick hämtas på samma sätt.
Som jag kommer ihåg det, så försvann mjölnarskrået på tidigt sextiotal.
Undrar om denna kvarn körs någon gång i nutid? Många vill ju gärna ha kvarnmalt mjöl... jag köper så ofta jag får tag på.

Visst är det häftigt att med c:geos karta och avståndsmätning i gps, ta sig fram på vägar man aldrig tidigare färdats. Vid sjön Lången fanns en gömma, utlagd av en flitig geocacheutläggare från Hordatrakten, Cordin.

Skymningen började så sakta närma sig sjön och dess dränkta öar.
Alfreds choklad och marsipanfabrik låg nästgårds och där fanns en gömma.
Affären var ( som tur var) inte öppen, det är inte riktigt läge att köpa godis är man bestämt sig för ett litet godisuppehåll, så här efter värsta snask-högtiden.
Men visst var det häftigt, en godisfabrik/affär mitt ute på vischan. Lär nog komma att åka på dessa vägar vid  fler tillfällen. :) - just för att kolla vad butiken har att erbjuda.

För två år sedan var jag också hästskötare mm i Hjälshammar, precis vid trettondagstid.  Då geocachade jag vid Osudden och i Värnamo, i bitande kyla. På trettondagskvällen åkte jag till Gällaryds kyrka på konsert. Det var en av de allra bästa konserter jag hört i en kyrka. Även denna trettondag var det konsert där, men tyvärr kändes det för sent, det är skönt att komma hem i tid, när jobbet börjar i morgon.
Redan för två år sedan letade jag efter den cache som finns vid kyrkan. Jag fann den inte. Gjorde ett nytt försök i någorlunda dagsljus, men det sket sig denna gång också. Lite retligt, när det inte var någon av alla loggar som visade inte hittad. Den lille nanon ville inte visa sig för tant med klumpiga fingrar, det kanske var det som det hela handlade om....

Tillbaka i Hjälshammar kände jag för mer promenad och utevistelse. Visste att jag hade en liten filmburk med magnet på med i ryggsäcken. Varför inte göra en egen gömma, tänkte jag och satte fast den lilla burken  på plåten under plasten på tunnelingången under E4. Kände mig stolt och glad över att ha tillfört alla geocachare en lagom svår gömma på ett kul och fint ställe. Men se den cachen, den fick jag inte godkänt på. Vägverkets ägor äro heliga och enbart för vägverk att bruka och bestämma över.
Trams tycker jag, men bestämmelser är bestämmelser och jag förstår varför man inte får/ska lägga cacher i broräcken. Men  samtidigt blir jag riktigt upprörd över att min lilla fina ofarliga gömma inte fick godkänt, då man t.ex. godkänner gömmor i rondeller och t.o.m högt uppe i vägverkets belysningsanordningar., Det är mycket som inte går ihop för mig!

Idag kom avlösningen för stalljobbet.  I morrn börjar skolan och vårterminen.
Kollar i geocaching.comstatisktiken och ser att det är dåligt med loggar under januari, februari och en bit in i mars. Får försöka få till några rundor denna vinter.... och i Finnveden, där finns det mycket att se... precis som på så många andra platser i vårt fina land.