Sinnesstörande snöstigar

Underställ och broddkängor är bra utrustning för vinterpromenad.
Längtar dock efter den tid då det räcker att ta på T-shirt/linne, shorts och gympaskor, för att bege sig ut.
Byvägen var nyplogad, men min tanke var att gå en runda som innefattar skogsvägar och obanad terräng.

 Tänkte kolla om det virke som Sven blåste ner, hade blivit utkört.
Det hade det. Många lass måste det ha blivit för att hämta virke och massaved och  få iväg allt till rätt ställe.
Har inte en aning om vart allt tar vägen, lite synd egentligen. Skulle vara kul att veta.
Jag gissar att massaveden går till Hyltebruk, men det  en ren gissning.

Upptäckte att jag hade fått in Casions inställning, på en för mig alldeles ny möjlighet, då jag tagit denna enslighetsbild, vid Hultaskogsvägens högsta punkt.

 "Art shot"  hette inställningen, och när jag laddade över  bilderna till datorn, så hade kameran två olika bilder av samma objekt ( Det var alltså samma inställning på den första bilden.)

Ändrade efter denna bild,  inställningen till normalbild.... och det var lite synd, för just denna bild tycker jag blev kanonfin. Önskar att jag kunde måla så fint!

Gick vägen över det nyhuggna och bestämde mig för att försöka hitta den gamla ridvägen till Kroken.
Den väg som jag så ofta vandrade med döttrarna, när de red Karlas hästar, från tonåren och så länge de bodde kvar i Stockremma.
Det är inte lätt att hitta gamla stigar och vägar när det är snö. Det var lagom mycket snö att pulsa i, det blev lite småjobbigt och svettigt för den gamla tanten.
Hittade flera stigar och vägar och trodde mig vara rätt flera gånger, men insåg att jag kommit för långt åt sydväst och fick byta riktning. Kände mig alldeles vilsen i skogen en stund.
Nu är det inte så dramatiskt att gå lite galet i en skog där man vet ungefär var man hamnar, åt vilket håll man än går.... och så har man ju sina egna spår att gå tillbaka i.....Sträckan - om man går rätt - mellan Hultaskog och Karla-Krok kan dessutom inte vara mer än högst 300 meter...

Kom så småningom ut där jag tänkt mig, vid "Lyckan". Det var här såväl nostalgi som ålderångest slog till och kramade själen hårt.
Gick över det snötäckta fältet, ända fram till staketet och befann mig på den plats, där Johannas första häst och dess mamma ( även Tindra-hästens mamma) ligger begravda.
Tänkte på den den tid, ett drygt decennium bakåt, då J fick en häst av den farfar, som på julaftonen 2002, inte längre fanns i livet. Farmor hade kommit en bit i in sin demens, när hennes makes dåliga hjärta slutade att slå, två dagar före jul. Farmor Ingrid pratade något om att Holger köpte en häst av Karla till sin äldsta sondotter... vi visste inte om hon pratade sanning eller om hon fantiserade. Hästköpet var på riktigt.

Hästen Enja var dryga året, ( tror jag), och skulle inte kunna ridas in ännu på ett tag. J kom hem från Lund med jämna mellanrum och pysslade om sin häst. Hon upptäckte snart det var något fel på hästens underben, hon kotade över.
Vid midsommartid, ett halvår efter det att J fått sin fina julgåva, så avlivades Enja. Veterinären hade ställt diagnos bockhov och förordade att hästen skulle tas bort.
Som tur var så hade ett annat litet fint föl fötts i slutet av april. Det fick bli Johanna häst och är så än i dag.
Allt ordnade sig, men ett besök i lyckan, gjorde att allt det gamla blev påmint.

Platsen gav upphov till ännu mer nostalgi.
Hjärnans minnen förde mig tillbaka till en tid då många i vår by var unga, då det fanns många barn i olika åldrar, då vi gjorde saker tillsammans.
På "lyckan" träffades vi och fick rida på Karlas hästar. För att jag skulle komma upp på någon hästs höga rygg, så behövde jag hjälp av Karlas man Bengt. De var en läskig men härlig känsla att sitta däruppe på hästryggen och bli ledd några varv runt fältet. Det svåraste, det vara att komma av den höga hästen... detta trots att jag fortfarande bara var i fyrtiofemårsåldern....
Ja, det var häftiga event, då Bengt, Karla, Johanna och Karin  ( och jag tror även gårdens son, numera musikalstjärnan/revystjärnan Mikael var med )  ledde alla ( yngre än 50 år ?) byns ridokunniga invånare runt på gårdens hästar.

Tyvärr lämnade Bengt det jordiska alldeles för tidigt, bara dryga 50 år gammal. Jag tror att femton år har gått sedan den goda människan gick bort, efter bara någon månads sjukdom.

 Minnen av många glada hästar och ett antal "stallskötslar" blev mer och mer tydliga, då jag passerade de tomma hagarna.
Det finns inga egna hästar kvar på den fina gården längre, men på sommaren brukar det komma en del sommargästade halvblod.  Jag ser fram emot den tiden....

Det blev en nostagitripp och en härlig promenad.
Åldersångestens angrepp slapp jag inte idag heller. Vid sextio fyllda känner jag med alltför täta mellanrum.... "Så här gammal vill inte jag vara."
Samtidigt så måste jag ju vara glad att jag fått bli så gammal och att jag är vid tämligen god hälsa dessutom. Men det är lite svårt att inse att man inte fixar saker som man gjorde bara för några år sedan.... jämfotahopp upp på en stepbräda, det är numera tämligen besvärligt... liksom att ta sig nedför branter och över stenmurar.
I samma tänk kommer sanningen: "Yngre än du är i denna sekund, det blir du aldrig mer... men förhoppningsvis äldre". Den sanningen smärtar.... Nu finns det en rättvisa i det hela.... detta är en sanning som gäller alla, rik som fattig, kändis som okändis, god som mindre god....

De gamla träden vid byvägen har sett mycket... men kan inget berätta. 

Jag tror nog att de som jag, längtar till en varmare årstid ... detta trots att tiden går och ålderdomen ( om man inte huggs ner innan) lurar runt hörnet.

Att få sitt sinne stört av nostalgiska minnen,d et är sådant som gör ont-gott i den ännu "vill-vara -ung" -själen.