Vackerhet och vemod

Hösten är alltid så vacker.
Åtminstone då solen lyser och låter hösten glittra i gult och rött.
Hösten ger alltid också samma känsla av vemod.
Det kanske inte alltid har varit så, men ju äldre man blir, desto mera vemod känner man.... man vet ju att en höstar blir färre och färre.

Det gäller att försöka njuta av det vackra somnaturen bjuder i hösttid, för snart är det borta.  

Höstar brukar vara njutningsbara. Så även denna. Försöker ta tillvara ljuset och färgerna genom att vara ute så mycket det går, och faktum är... det funkar att skriva blogg utomhus också.

Fredagseftermiddagen och lördagsmorgonen tillbrinagdes i vackra Hjälshammar.
C-E var redan på plats, då jag kom ner vid halv fyra tiden igår.
Det är mycket som en pensionär kan hjälpa till med, nu när huset i veckan ska fotograferas inför försäljningen.

Vi hann fixa en hel del redan förra helgen, i söndags. 

Jag är så stolt och nöjd med hur fin den här tomt-hörnan blev, efter att den fått lite ansning.

Med gemensamma krafter, och dessutom lite extra kraft från C-E, så är verkligen detta ett hus som ser inbjudande ut.
Inomhus har det blivit lite kalt, när man fotograferar inför en försäljning, så får inte huset visa någon personlighet. Så där känns det mindre inbjudande än förr... : )
Igår var husfolket ute på en övernattningstripp, och då behövdes det djurpassning. C-E kunde förena detta med trädgårdsarbete.

 Tanken med att jag skulle ta egen bil till H-hammar var att vi skulle logga Ingas senaste mystcacher, äta på Rosegarden och att jag skulle handla lite schampo, ljus, tvättmedel mm på Rusta. ( Jättebra affär tycker jag... vem behöver åka till Ullared när d en affären finns?)

Ingas mystar för augusti och september finns, som års-hjulets tidigare gömmor, utmed Källundasjön.
Det var fjärde gången i år som vi åkte på den lilla grusvägen längs sjön, för att leta burkar.
Tänkte på hur mycket som hänt under året, sedan vi letade upp den första i januari.
Medan Inga fått kämpa mot sjukdom, så har vi fått ha en fin och positiv tid.

Gömmorna hittades lätt och vi hann även åka och leta upp en "omöjlig" fobi-cache som Johanna lagt ut.

Buffén på Rosegarden, den är god.... men det blir gärna för mycket.

Vaknade efter en god natts sömn ( trots alldeles för mycket mat) av att solen sken och att C-E redan ätit frukost.
Bestämde mig för att att en promenad längs sjön, i det vackra första oktober-vädret.

Det var då som det största vemodet rullade in....

Zoomade in sjukhuset, där på andra sidan sjön.
Där var där allt började, där fanns grundorsaken till att vi gjort massor av resor till denna vackra trakt under de senaste nio åren.

Det var där Johanna fick jobb efter sin utbildning, och där fanns Martin, och ljuv musik uppstod.
I Hjälshammar hittade de en plats där både de och hästen ( på den tiden bara Tindra) kunde trivas.
En fin by, var det, och under årens lopp, så har den blivit som vår andra hemby.

 Så visst kan man få känna det lite vemodigt, nu när gård och nytt boende och hästbete är inköpt och finns en dryg halvmil bort.
Spännande känns det också, med allt  det nya som väntar därborta, nära en av värnamotraktens fina sjöar.

Promenaden längs sjön, från Hjälshammar till Nöbbele, den gick  snabbt .....nu är det inte heller så långt .... för det var mycket som rörde sig i tantens huvud.

Under det att jag tog några foton av Johannas tidigare "inhysing" Korsa, hennes föl och fölkompis, fortsatte tankarna på årets geocachande.
Jag nådde  mitt"mål" för året i går, har haft ett lite fånigt mål för ögonon, lika många cacher per år som det finns dagar på året. I går loggades nummer 366 för i år,i och med att vi fann Ingas augustigömma.

Känner att geocachingen kan vara lite på nedgång, att storhetstiden för den trevliga fritidssysselsättningen är förbi. Men jag kan ha fel! Det kanske blir någon mer utflykt, runda, iår... men det känns inte nödvändigt. Tiden får utvisa....

Funderade, under det att jag lämnade Vidöstern och gick vägen uppmot byn, på om det var några geocachingutflykter från året, som jag speciellt kom ihåg,

Det fanns två som direkt kom för mig:
Fjällastigen, 12 km och 40 cacher, tillsammasn med C-E. Vi var helt slut båda två, då vi efter sex timmars vandring, letande och loggande kom tillbaka till bilen.
Virstorpsrundan med Inga. Det var den 5 (6?) aug, det var riktigt höstkallt, det haglade och åskade och temperaturen föll till endast fem plusgrader, när det värsta ovädret drog över oss. Men gömmorna var roliga, och det var roligt att leta burkar med bästa burkletarvännen.

Hästarna har nog inte insett att de också bör känna lite vemod. När våren kommer igen, så är denna fina hage inte längre deras. Kanske har den kommit i någon annan liten hästs ägo.

 Nu tror jag de blir jättenöjda, med sina nya betesmarker. Mycket bete, flera fina betesmarker, alldeles nära hus och stall. Och nya roliga ridvägar, förstås.

Vad katterna komemr att tycka, det kan man undra. Men de vänjer sig säkert, och om livet vill oss väl, så kommer det säkert bilder från nya marker här på bloggen så småningom.

I morgon blir det mera vemod- och vackerhet. Vi ska åka till Halmstad och stänga till för detta året. Alltid samma magsugande känsla av att något är avslutat för denna gång.
Förhoppningsvis blir det en fin promenad längs havet, en njutningspromenad.

Snart är det april och då är det dags att öppna upp allt igen. Något att se fram emot.

Dags att göra sig klar för kvällens begivenhet, att besöka gamla vänner.