Tidskapsel

För en liten tid sedan fick fiber indraget i byn... och till huset. Då var det läge att byta ut den tio år gamla,  välfungerande tvn, mot en smartare sådan.
För ett antal år sedan så  började jag använda Spotify. Vilken skatt av låtar! Ett antal oorganiserade spellistor utformades.
Igår upptäckte jag en ny spellista på Spotify. Tidskapsel. En lista som skulle passa mig, hade med algoritmers hjälp skapats. Helt otroligt att det digitala kan räkna ut vilken musik jag vill lyssna på, delvis med musik från mina spellistor, delvis med musik som inte ligger där. Bara ett par låtar har dissats av mig, vilket man ju lätt gör med "framspolningsknappen" på telefonen.

Samtidigt som jag satt framför, den bara delvis avslagna, tvn och stickade på ett par byxor till Ava, så frågade telefonen om jag inte ville  använda tvn att spela upp spotifylistan på.  Sagt och gjort. Vilken lyx att kunna "casta" sin favoritmusik till en anläggning med bra högtalare!

Vilken enorm förmån att få leva i denna digitaliserade kapsel av tid, som är. Den som ger så många möjligheter till så mycket!

Konrads och Avas utveckling får jag följa så gott som dagligen, tack vare appen som både kan skicka foton, film och kan användas som bildtelefon.
Helt otroligt, tycker den lyckligt lottade mormodern, som får uppleva denna möjligheternas tid.
 Jag är otroligt tacksam !  ( Tack Johanna och Karin för fotona)

Fjorton år sedan är det, som nästan alla  kvinnor i olika åldrar, boendes i eller i nära anslutning till Moghults byn, träffades senast. En kvinna från det "gamla symötet" hade inte möjlighet att vara med. Annars kunde och ville alla  komma. Så roligt att vi kunde få till det!

Visst har vi träffats under åren, men i olika grupperingar, från gång till annan. Kändes fantastiskt bra att kunnas sitta runt samma bord, samtidigt, efter denna långa tid.

Snöbären påminner mig om en tid för länge sedan. Om min barndom.  Utanför kökstrappan i Backgården fanns ett buskage med snöbär.  På sommaren gick hönsen inne bland buskarna och pickade efter något att äta, på hösten klämde den tjocka tösen som bode i huset, på bären. De small så härligt!
Idag är både kökstrappan, gjord av stenar, och snöbärsbuskaget borta sedan länge.
Gårdagens promenad, då vi passerade det gamla huset i Gumpebo, gjorde att jag för en stund förflyttades till en annan kapsel av tid.

Dagens promenad gick förbi Kroken. Där, på de solbelysta men ödsliga betesmarkerna, slog det mig starkare än tidigare i höst, att vi gått in i en annan tid. Vintertiden.
Under sommarhalvåret har det funnits hästar på bete i de stora hagarna. Nu var där alldeles tomt.
Några dagar av vinter, kyla och mörker, det är ok... men vinterns tidkapsel tycks mig lite väl lång.

Blommorna som fick sin plats på verandan i maj, har inte riktigt fattat att det är dags att ge upp. Föredömlig växt, absolut. 

Mycket som man tror inte skulle vara möjligt, det kan bli verklighet. Mycket av det man inte skulle kunna komma på tanken att det skulle kunna funka, det har också blivit en naturlig del av livet.

Fördelen med att bli gammal är att ha olika kapslar av tiden att använda sig av och att återvända till. Kapslar med minnen. Kapslar med erfarenheter. Kapslar med glädjeämnen. Kapslar av det man helst vill glömma. Samt den nutida algoritmstyrda digitala kapselns alla potentialer. En möjlighet som ger mig tillfälle att visa ett misslyckat foto, som jag tycker är jättevackert, för alla som har vill titta.