Nationaldag

Någon nationalist är jag inte. Men jag fick en ledig jag ändå.
Det som rä lite tokigt är ju att jag inte heller är någon internationalist, jag tycker till exempel att vi har alldeles för mycket oanvänt invandrat folk i vårt land.
Samtidigt som jag tycker att det är lite kul med folk från andra kulturer, bara de lär sig svenska och inte ställer en massa krav.

Som att de ska ha eget böneutrop.
Eller att deras barn ska fasta och samtidigt gå i skolan.
Eller att man inte bemödar sig att vare sig lära sig svenska eller att försöka hitta en försörjning.

Tänkte på det, då jag hade en av mina klasser igår. Enbart 20 % av barnen var helsvenska ( tror jag), om man ser två generationer tillbaka.
Det är intressant, tycker jag. I lilla Grimsås.
Men jag gillar inte den segregering som finns mellan svenskar och invandrare... och som beror på både oss och "dem"....

Vi är olika.
Som tur är så får man tycka vad man vill i vårt land.
Eller får man... egentligen?
Jag tycker nog fel ibland.

I september är det val i landet som firar sin egen dag idag.
Det blir svårare och svårare att rösta, tycker jag.
Alla partier, och då menar jag alla, har åsikter som jag sympatiserar med.

Så nu gäller det att bestämma sig för vilka frågor som är de viktigaste.

Ekonomisk jämlikhet.
Bra vård för alla..
Ansvarstagande för skattemedel. ( gäller stat, kommun, landsting... förstås)
Inga privata vinster där skattemedel är inblandade.
Färre idiotiska regelverk från EU.
Begränsad invandring.

Vilket politiskt parti finns för mig?????

I den  kruttorra perennrabatten blommar sex olika sorters nävor.
Denna är vackrast. Det tycker humlorna också. Jag vet inte var plantan kommer ifrån. Kanske är det en invandrare. Sådana invandrare ska vi inte ha begränsning utav....

Nationaldagen bjöd på Prästvägsvandring i regi av Vegby/Säms hembygdsförening.
Ett passande evenemang en dag som denna.

Helena parkerade sig på vägen, i väntan på sin morbror och sin make.

Gunilla och C-E laddade upp för vandringen. 
Ca 2,5 km lång... svagt lutande uppför hela tiden.

Kyrkoruiner är favoritplatser för mig.
Har besökt många under den tid som jag/vi var flitiga geocachare. ( Just nu ligger det intresset i träda. Hoppas att det blir uppodlat igen)
Tycker att kyrkoruiner är fridfulla platser.

Vandringen utgick från kyrkoruinen i Södra Säm. 
Målet var Gällstad kyrka... eller egentligen Gårdö, nästgårds till kyrkan i Gällstad.
Södra Säms kyrka ersattes av Gällstads kyrka, i mitten av 1800-talet.

Kvinnan, som kallade sig Fredrike, och som sa sig vara gift med skomakaren som bodde längs Prästavägen ,guidade oss längs sträckan, som förband de båda orterna, Södra Säm och Gällstad.

En annan kvinna, intog flera olika roller under vandringen.
Här gestaltar hon en kvinna som satt fängslad i jordkällaren, nära kyrkan.
En "fallen" kvinna, som var glad i brännvin.
Ingen av oss vandrare hade med oss något starkare än kaffe, så här på onsdagseftermiddagen.

Femtiotalet personer deltog i promenaden. En promenad i riktigt skönt försommarväder.

Nävor, i form av skogsnäva ... eller midsommarblomster ... fanns längs vägen.

Och ser man på,  där kom ju traktens lärarinna.
Hon hade ett fasligt bestyr att ta hand om barnen i flera olika skolor.
Förmiddagen hade hon tillbringat med elever i Månstad, påstod hon.

Vi passerade många ställen, där husen för länge sedan var borta.
Men det fanns också  några vackra gamla hus kvar. Drömhus, enligt mig.
Här bodde skomakaren och hans fru, alltså vår guide Fredrike.

Vi passerade ett antal "len".
De hade hållits sig i relativt bra skick, och var sannolikt använda under nittonhundratalets andra hälft.

Vid fikapausen passade jag på att ta en närbild av våra duktiga guider.
Bakom dem syns C-Es morbror, Bengt-Göran.

Arne omnämndes flera gånger under vandringen. Det är en åttioårig Gällstadsbo, som ägnat mycket tid till att sätta ut skyltar och informationstavlor längs Prästavägen . Vid fikastället hade han rest denna stenstod. Enligt guiderna så var det en installation som protesterade mot att de som bestämde i kyrkopolitiken i trakten, var emot kvinnlig präster.
En bra protest.

Gamla maskiner/redskap fanns längs vägen. "Jätten" användes då man skulle rensa bort sten och då stenar behövde klyvas för att kunna forslas bort.

Alla gamla boställen var tydligt utmärkta. Av Arne.

I brunnen fanns fortfarande lite vatten kvar.
Ingen var dock så törstig så att den ville testa vattenkvaliteten.

Drängastenen vägde 120 kg.  För att bli en duglig dräng, så skulle man orka lyfta den.. eller iallafall rubba den. Undrar om det stämde. 120 kg är JÄTTETUNGT!

Ytterligare ett led.  Alla gamla grindar var  utmärkta med namn.

Karamellkokerskan hette Blad.
Folk var som tokiga för att få smaka på hennes sötsaker.

Ännu ett "drömhus". Ett hus  som var i riktigt bra skick, mindre än en kilometer från centrala Gällstad.

Här hade bleckplåtslagaren bott.
Bleckplåtslageri fanns långt in på nittonhundratalet.
Ett av de "nyare" yrkena längs vägen.

Stenmurarna hälsade oss välkomna till Gällstad och Gårdö.
Prästavägen slutade ett par hundra meter från kyrkan.
Vi tackade för en trevlig vandring, med duktiga guider.

Från Gårdö kom C-Es och Helenas mamma. Min svärmor, alltså. Hon var näst äldst av sex syskon.
Idag finns bara två i livet. Yngsta brodern Bengt-Göran och hans fru var med på dagens vandring.
Vi passade på att ta en titt i Gårdös trädgård och prata med den nuvarande ägaren.
Huset var sig likt sedan den tid då C-Es mormor Svea huserade här.

Pioner prunkade i Gårdös trädgårdar.

Skulle vilja ha lite fler pionsorter, jag också. Och runda, stenlagda rabatter, som i Gårdö trädgårdar.

Vid Gällstads kyrka, vid Sveas och hennes makes grav, avslutade vi vår vandring.
C-Es mormor hade varit änka sedan 1954, sedan Bengt-Göran var 7 år gammal. Hon blev 87 år, och var i det längsta en riktig krutgumma, en bestämd kvinna som jag hade stor respekt för.

Någon flagga har jag inte firat denna dag. Men jag tycker att jag/vi firat dagen på ett alldeles utmärkt sätt ändå.