Sommarprogram

Den bästa av sommardagar inbjuder till långpromenad.
Den bästa av sommardagar inbjuder till bokläsning i under sommarhimmel, på altanen.
Den bästa av sommardagar inbjuder till lyssnande av utvalda sommarprogram. Helst under pågående promenad. Idag blev det Mark Levengood och de första två tredjedelarna av Bianca Ingrossos sommarprat.  Längre än så stod jag inte ut, för där hade hon börjar slå sig för bröstet och berätta om sin egen förträfflighet i "Lets dance" ( vad det nu är för program) och i sitt YRKE som bloggare. Hur kan man försörja sig på att blogga. Jag har inte tjänat ett öre på det. Tvärtom har det kostat mig både pengar och vänner... och gett vänner också... men dom är borta allihop.
Det är mycket man inte förstår när man är tant på 64 år.

Funderade på vad mitt eget sommarprogram skulle handla om, om jag skulle få möjlighet att göra ett.  Jag "gjorde" ett via bloggen för några år sedan. Den handlade om min uppväxttid. En tid som var trygg, men kanske inte alltid så rolig. Jag fick många kommentarer.
Kanske svartmålade jag min barndom en del. Tryggheten fanns där, det är väl det viktigaste av allt. Tror och vet att många haft en sämre barndom än vad jag hade.

Under dagens åttakilometerspromenad hann jag fundera en del på vad mitt sommar anno 2018 skulle handla om.
Vänner. Vänskap.
Under något av mina sista år i min förra skola, så blev jag intervjuad av en elev, från en annan klass än min egen.
Han ville veta en hel del om mig. En av frågorna var: -Vilka är dina vänner? - Jag har inga vänner, svarade jag.
Pojken blev synnerligen bekymrad över detta svar, och rusade till läraren och berättade: - Anna-Lena har inga VÄNNER!!!!
Varför svarade jag så? För det var ju inget helt sanningsenligt svar. Det var inte heller något helt felaktigt svar.

Jag är synnerligen avundsjuk på dem som har vänner kvar sedan de var barn. En grupp barndomsvänner/klasskamrater som träffas regelbundet, en eller flera gånger per år.

Samtidigt, jag har också några vänner kvar sedan dess jag var ung. Sådana som jag träffar så gott som varje år. Vänner som jag inte är värd att ha, jag har inte behandlat dem så väl, inte odlat vänskapen.
Mycket beror på min medfödda avundsjuka. Under hela mitt liv, så har jag varit avundsjuk på allt och alla. Vilket framförallt medfört att jag inte jobbat på att bibehålla mina få gamla vänner.
Det har absolut blivit bättre under senare år.  Jag hade passerat sextio, då jag insåg att man inte ska jämföra sig med andra eller tro att de har ett bättre liv.
Döm ingen förrän du vandrat en mil i dens skor, det är en bra devis.

Kräsen har jag också varit i mitt "val" av att upprätta/bibehålla vänskap.
Den som är för olik mig, nej,den "klarar" jag inte av.
Präktiga människor, människor som mest pratar om sig själva.... nej, nej....... töntiga personer ( vad har jag för rätt att döma där?? ) ...nej, nej....
Lite obekväma människor, sådana som anses lite jobbiga i andras ögon...ja, ja.... kanske/antagligen så är det så jag också ses. Man trivs med dem som är av samma skrot och korn..... eller?

Det var inte jätteenkelt för en tjock tjej, som bodde flera kilometer från jämnåriga, att få vänner.
Min mamma hade många väninnor. Knepigt egentligen, men antagligen visste de inte vem hon var. Hon kunde konsten att visa en trevlig och lättillgänglig sida, hon hörde ofta av sig till väninnorna, ja, hon var social. Men  kanske inte alltid riktigt god.... eller ansvarfull nog, det är nog den rätta bedömningen av henne.
Min mamma satte mig därbak på cykeln, och tog med mig till sina väninnor som hade barn i ungefär samma ålder. Den tjocka tösen skulle ju få leka. Det funkade ett tag. Alla var lite äldre än jag, och när de hade börjat skolan, så var de inte intresserade av att vara med den yngre tjejen.
Det är väl så det är.
MEN.... detta har jag ofta tänkt på.... min mammas vänskap gjorde att jag i 20-25-årsåldern blev bjuden på flera bröllop. För att min mamma förväntade sig det. Jag kände mig helt utanför, brudarna hade jag ju bara "lekt med" lite grann som barn. Dessutom avskyr jag bröllop, tråkigare tillställningar får man leta efter. Men blir man bjuden, så måste man tacka ja... eller....

Kanske är det min inställning till fester och festligheter som gjort att jag tappat så många vänner. Jag trivs inte i stora sällskap. Men jag trivs i små grupper, där alla lyssnar till varann. Jag är inte så förtjust i "parmiddagar", iallafall inte där herrarna är de som dominerar  samtalsinnehållet. Men jag trivs bra om samtalen varvas med sällskapsspel av något slag.
Så det är inte lätt att vara "vän" med mig.

De vänner jag har kvar, de är från högstadie/gymnasietiden och från lärarhögskoletiden.
Det är extremt roligt att träffa dessa kvinnor, och prata om sådant som berör oss.

En del gamla vänner från barndomen, har jag fått tillbaka via sociala medier/facebook. Vi gillar varandras inlägg, och vi kommenterar varann ibland. Någon har till och med kommenterat min blogg. Det känns lite varmt om hjärtat att ha kvar dessa gamla bekantskaper, vars födelsedagskalas och julgransplundringar jag besökt som barn.
Det skulle vara kul att fixa en irl- träff. De är ju unga pensionärer, nästan alla av mina gamla vänner, det är bara jag och någon lite yngre än jag, som hänger mig kvar i yrkeslivet ännu.

Jag är bra på att fixa träffar. Får jag bli en pigg pensionär om några år, så ska jag ta tag i ett möte för gamla rångedalabor, födda under femtiotalets första del.

Kanske är det så, att frånvaron av en "bästis" i barndomen göt att jag har svårt att skapa djupare vänskapsrelationer på äldre dagar.
Kanske är det så att min egen inställning att inte vara till besvär, ( fast det fattar nog inte folk, de tycker bara att jag är konstig), gjort att det varit svårt att vara riktig vän med någon.
Under en period, mellan 40-50, så tycktes jag inte alltid så omtyckt på arbetsplatsen heller. Jag undrade varför, jag som verkligen fixade och donade i allt.
- Jag tror de är rädda för dej, sa min jämnåriga kollega. Sannolikt var det fler som ville vara delaktiga i fixandet och donandet.... fast jag tyckte att jag bara var hjälpsam.
Ett rent socialt handikapp. alltså.

Det kan vara så att jag inbillar mig, att folk har djupa vänskapsrelationer. Kanske är det betydligt vanligare att vara en som jag, en ensamseglare. Är det inte så att det man inte har, det vill man ha, även om man egentligen inte vet hur det man inte har. är.

Bekanta har jag många, det är  många möten som leder till att några ord växlas. Det är roligt att vara igenkänd!

Det är några hjärtesaker som jag vill ta upp i mitt fiktiva sommarprogram, saker som jag funderar på allt emellanåt.

Vad berodde det på att man inte ville att jag skulle komma till min nuvarande skola, att jag egentligen inte var välkommen av de andra lärarna på skolan? Trots att det fanns ett antal obehöriga. Jag har försökt ställa den frågan, men aldrig fått något svar.

Hur kommer det sig att den som var min vän, och som jag trivdes bra ihop med, skällde ut mig efter noter för sådant jag inte gjort, och "sa upp" vänskapen för att jag förstört för hennes familj? Snart femton är senare har jag inte riktigt kommit över det, även om jag inte funderar över det dagligdags längre.


Och jag skulle så gärna vilja ha svar! Det handlar inte bara om vänskap, det handlar också om hur man blir sedd. Alla vill vi väl bli sedda så positivt som möjligt.

Vänskap är inte lätt, Jag tror inte att jag vet hur man ska göra, för att göra rätt, för att inte skrämma folk, för att inte förarga och "kränka" människor.
De få vänner som jag har, dem är jag väldigt tacksam över att ha. De kommer att stanna kvar, jag har ännu inte lyckats skrämma iväg dem. Jag får skylla mig själv, jag har definitivt valt bort sådana som jag tror skulle vilja ha mer kontakt med mig, bara för att de inte passar in i min mall.
Alla har sitt, det har jag också.... och ett synnerligen bra liv dessutom.
Men ändå, det skulle ha varit härligt att ha en så nära vän, att jag kunde ringa mitt i natten om det så vore.
Var rädd om era vänner, de och familjen, är de bästa ni har!