Tråkigt

I veckan har vi fått veta att ytterligare en gammal vän lämnat jordelivet.
Man blir chockad över ett oväntat besked och man blir så ledsen på sig själv, för att man inte ser till att träffa sina vänner förrän det är för sent.

Bosse var ungdomsvän till C-E och fanns med i vår familjs liv en bit in i våra respektive småbarnsföräldrer-år.

Jag är så dålig på att behålla vänner, så de gemensamma mötena blev allt glesare och uteblev så småningom helt.

Så träffades vi för fem år sedan på en gemensam väns sextioårskalas.
Det var så roligt att ses igen, att träffa både Bo och Inger, och vi bestämde: Vi måste ses igen!
Vänner på Facebook blev vi iallafall, och har kunnat göra små glada tillrop till varann den vägen.
Varken Bo eller Inger var några flitiga facebookare, så det har inte varit konstigt att det varit glest mellan inläggen på sistone.
I  onsdags meddelade en av sönerna, via FB, att hans pappa gått bort i cancer.

Jag kände mig så bedrövad efter det beskedet.
Naturligtvis kom tankarna, Varför såg vi inte till att ses medan tid fanns?
När jag blir pensionär, så ska jag se till att träffa dem som vill träffa mig/ oss, tänker jag.
Men hur säkert är det att det finns ett liv som pensionär?
Varför fattar man inte att man inte ska skjuta på saker som man vill göra?

Det är så tråkigt att inse detta. Man känner att man lurat sig själv!

Tankar om att man prioriterar fel saker, far genom hjärnan.
Men jag gör ju saker som jag gillar.
Jag gillar mitt jobb, jag gillar att vara med mina döttrar och deras familjer, jag storgillar att hänga med barnbarnen, jag tycker om att vara ute i naturen....

Ibland gör man kanske för mycket av det man verkligen gillar.
När man träffat en vän och haft ett bra prat så känns det ju också så bra.

Det känns som om tiden blir allt trängre, ju äldre man blir...

Tankar om hur vi är mot varann, vi människor, kommer också upp då något sådant här tråkigt händer.
Varför ska vi sluta vara vänner, sluta prata med varann, sluta att umgås, trots att man egentligen trivs bra ihop, för att någon ( jag) sagt, gjort eller skrivit fel saker?
Varför kan vi inte bara var rädda om varann och göra varandras tillvaro så bra vi orkar och hinner göra?
Det är fruktansvärt hemskt och tråkigt när någon man vet att man skulle vilja träffa mer inte längre finns, men det är också tråkigt när vänner slutar vara vänner, bara för någon känner sig "kränkt" av den andra.