Vinter

Japp! Vinter!
Man hoppas ju hela tiden att man ska slippa den årstiden, att det ska vara höst ända tills det blir vår.... men det är klart, det är väl inte så klimatsmart att tänka så.
Klimatsmart i bemärkelsen att det inte vore så smart om vi hade övergått till ett sådant klimat.
Nu är det vinter, och då är det bra att det är vinter.

Avskyr den här årstiden.
Eller kanske inte helt.
Avskyr en hel del med den här årstiden, så är det nog. Avskyr snöhinder, halka, avskyr frågan "vilka kängor är minst tant-halk-farliga just för detta underlaget?"
Medan jag tjusas av vackerheten med allt det vita, snötäckta, över lugnet och tystnaden i naturen.

Så det är lite dubbelt. Men mest ogilla.

Förkylning har härskat i vinterlandet.
Virus tycks inte avsky vintern, tvärtom.
Nu behöver man inte slå på för stora växlar för en virusinvasion av slemhinnor, det är övergående- och återkommande - precis som vintern.

Aktivitetsklockan har hängt med ett år nu. Den må vara lite falsk ibland kanske, noterar kanske inte varje steg.... och ibland något extra. Men den är en riktig slavdrivare, den ser till att de där tiotusen stegen blir gjorda,åtminstone de flesta dagar.
Otroligt nog kan det bli bortåt 5000 steg på en skoldag. Då är hälften gjort och det räcker med tre kilometers gående. Det är en lagom "hämta luft" promenad.
Börjar man från schratch, som man gör på helger, ja, då får man trava på en bra bit för att den lilla övervakande armbandsdatorn ska bli nöjd.
Men det känns bra, jag tror på det där med att det är bra att röra sig.

Skulle gärna vilja ta en tur i ett skidspår, men vill inte vara där, då det är en massa andra skidåkare ute. Tanten tar plats i spåren, och ramlar sannolikt då och då.

Så, även om jag ogillar vintern, så skulle det vara bra om snö och skidspår finns kvar när det blir sportlov, vecka 7. Då tror jag att jag kan ge mig ut, utan att behöva dela spår med dem som tränar till Vasaloppet.

Igår besökte vi barndomsbyn, bjöds på lunch hos bror och svägerska. En promenad, utan stavar, men med broddskor blev det till efterrätt. ( Innan kaffet och hallonpajen)
Väldigt roligt att promenera förbi alla gamla hus och gårdar, ända ner till Varnumsvägen. I en några hus bor de gamle kvar, de som var min mammas vänner, om än lite yngre än hon. Idag är de alla en bra bit över åttio år.
På några ställen har den yngre generationen Finnekumlabor ( Finnekumla by i Rångedala) stannat kvar, men i de allra flesta hus, där bor det för mig helt nya personer.
Tidens gång förstås.  Vill inte riktigt tänka på hur det blir i vår by inom 15 -25 år......

Rångedala, med fina Finnekumla byn, ligger nära Borås och mindre än en timme med bil till Göteborg. Det är attraktiva hus och gårdar. Vem vill bo på landet i vår "obygd"?

Kändes bra att gå en halvmil utan stavar. Man blir lite bortskämd och okoncentrerad i kroppen när man använder stavar så mycket som jag gör. Samtidigt hjälper de till att hålla ryggen i ett bra läge, och är förstås ett extra stöd i vinterväglag.
Igår, då jag gjorde sällskap med tio år yngre svägerskan, ville jag också känna mig "ung" och stavfri, Gick bra ända tills vi var hundra meter "hemifrån". Broddkängorna släppte taget i alla modd, och tant föll pladask. Gick bra ... men jag tror att ryggen fick sig en liten onödig sträckning,..... skit, jag som hade blivit bra i ryggen men hjälp av kiropraktor Dennis.

Mitt största vinterhat, det består i förrädiska väglaget!

Vinter var det i Ulås också, då vi var på mormor/morfar-uppdrag i tisdags.
Lämpligt nog passade den här icke allt för vinterälskande pojken på att fylla två år.
Tiden går fort --- och sakta. Jag kan fortfarande känna de snabba tunga hjärtslagen som for igenom kroppen, när vi satt i Ulås, som väktare av gårdens djur, och väntade på besked om att allt gått bra.
Jag kommer ihåg det efterlängtade plinget i telefonen, som kom precis då jag lyckats somna i gästsängen, en stund efter det att lördag övergått till söndag.
Det känns inte länge sedan som han kom till världen,  men det känns också som om Konrad funnits längre än två år.

Den här killens ankomst hann jag inte oroa mig på för på samma sätt. Han var ute innan vi visste någonting, vi som varit beredda på att vara både barnvakt till Konrad och djurskötare.
Dryga två månader, så har även Karl-Petter blivit en klart social person.

Härligt med de små.

På tisdag är det dags för mormor/morfarsdag igen.... och på fredag ska vi åka och träffa Ava.

Vintern är helt ok, trots att jag ogillar den mest. Ljuset är på väg tillbaka, och tillvaron är fylld av planerade roligheter.