Sorgligt

Hade ett meddelande i telefonen, då jag vaknade i morse.
"Nu har min mamma somnat in."
Det var inget oväntat meddelande, då jag fått signaler under de senaste dagarna att min väninnans tillstånd försämrats alltmer.
Ändå så har det gått så fort. Det är bara en vecka sedan jag fick hennes sista meddelande, det att hennes dator kommit fram till henne på sjukhuset. Det är mindre än två veckor sedan jag pratade med henne i telefonen. Då var hon vid gott mod, hennes smärtande tumör skulle strålas och sedan skulle hon få bo på ett korttidsboende för att återhämta sig. Hon hoppades fortfarande på att få komma hem till sitt hus ännu en gång, och få uppleva några veckors eller månaders vår och sommar. Det var bestämt att hon skulle få med en rollator hem, så att hon kunde röra sig utomhus, berättade hon.

För tre veckor sedan träffade jag henne för sista gången. Vi satt länge och pratade och besöket avslutades med "Vi ses och hörs".
Visst var hon dålig då för tre veckor sedan, hon hade svårt att andas. Hennes cancersjukdom hade gjort att vatten samlats i hennes lungor. Dagen efter så åkte hon in till sjukhuset för att få bukt med de bakterier som inte hennes immunförsvar kunde stå emot.

Men hon var positiv och trodde på att hon skulle kunna komma tillbaka igen. Hon ville få den här sommaren, hennes sista sommar. Hon hade målet att få uppleva sin 72-årsdag i februari.
Det målet trodde jag inte på, men jag trodde och hoppades att hon skulle kunna få uppleva några fina sommarmånader, därhemma i sitt älskade hus.

Sedan i februari har hon vetat att det inte funnits någon bot för hennes sjukdom.
Hennes bästa väninna gick bort i cancer för ett par år sedan. Det tog henne mycket hårt.  Hon återkom ofta till orden - Det gick så fort med Berit. Bara två månader innan hon gick bort, så var vi ute och åt. Tänk om det går lika fort med mig.
Naturligtvis trodde vi inte att hennes sjukdomsförlopp skulle  likna väninnans. Men det gjorde det. När jag idag på morgonen pratade med en gemensam väninna, så  kom vi fram till att det var en och en halv månad sedan de två var i blomsteraffären och köpte påskblommor. Till gravar och till trädgård.
Karla planterade själv påskliljorna på sin makes grav och på sina föräldrars grav. Blommorna som skulle planteras i den egna trädgården, de kom aldrig på plats.  De fick stå kvar bakom hennes garage.

Karlas liv har rymt mycket tragik. Och även mycket glädje. Många gånger har jag sagt till henne -Du borde skriva en bok om ditt liv.  Hon har alltid skrattat - ja, det kanske jag skulle, men jag kan ju inte skriva!

Boken som aldrig blev till skulle handla om en flykt via fiskebåt från Östtyskland, då Karla var fyra år. Den skulle handla om flyktingförläggning i Landskrona, om faderns arbete på en gård söder om Ulricehamn. Den skulle handla om en tidig förlust av fadern. Han dog före fyrtiofem års ålder, i samma sjukdom som tog Karlas liv.  Boken skulle handla om arbete på textilfabriken, om mannen hon träffade då hon med bästa vännerna besökte nattklubben i Borås,  om giftermål och flytt till vår by, om den älskade sonens födelse. Sorg och glädje skulle förenas i berättelsen om skilsmässa och mötet med den stora kärleken, om en lycklig tid på hästgården och den älskade makens plötsliga död, i alldeles för unga år. Om egen sjukdom som övervanns, om kärleken till sonen som blev en stjärna inom revy och komik- och som förekommer lite då och nu i tv-tablåerna. Både som skådespelare och som den som står för scenerier och rekvisita. Dramatiken var stor då sondottern kom till världen. Allt gick bra, men Karlas enda sorg under de sista åren, det var att hon bodde så långt bort, så att de sällan kunde träffas.

För egen del så uppstod vänskapen med Karla och hennes familj, då döttrarna ofta var i hennes stall, skötte om och red på hästarna. Det fanns minst tre hästar som de kunde rida på, tror att det blev ytterligare någon så småningom.
Hästkillen till vänster, Lycke Lo, det är en son till ett av Karlas uppfödningar. Mamma Tindra har varit min äldsta dotters häst redan från det hon var ett litet föl. Karlas hästar har ett gott rykte, flera av dem har blivit fina hopphästar.
Jag minns med glädje de goda åren, då det fanns ett antal ridbara hästar i Karlas stall, då Bengt fortfarande levde och då man någon gång varje år bjöd in oss bybor till ridturer på "lyckan". Det var en upplevelse att bli hjälpt upp på en av de högsta hästarna och sedan tryggt och säkert bli ledd av någon van hästmänniska, några varv runt det öppna fältet.

På senhösten förra året,  tog jag med Karla för att besöka Tindra och hennes fölkille, där på gården utanför Värnamo. Hon var redan då under behandling för cancersjukdomen, som snabbt blossat igen upp efter en första behandlingsomgång. Men visst trodde vi alla fortfarande att hon skulle bli frisk, ja. åtminstone att man skulle kunna hålla sjukdomen i schack under några år.

Den som är naturmänniska, den som alltid bott på landet, den levt ett liv med djur och växter, den ska inte behöva lämna det jordiska, när naturen är som vackrast. Det är så sorgligt, det gör ont, att Karla inte fick sin sista sommar, så som hon så hett önskat och trott på. Jag saknar henne!