Maskinerimiss

Det blev lite tokigt.
Tant brukar ju se till att vara utrustad med bildtagningsmaskin.
Trodde att jag skulle vara det idag också... men när jag tagit bilden på de olikfärgade natur-äggen, så visade kameran sig från sin röda sida: DET ÄR DAGS ATT LADDA UPP MIG!
Och jag som tänkt ta ett antal bilder under den kommande eftermiddagen, bilder på sotig korv, hundar och deras hussar ( och mattar), på våghalsiga klättrare och på det stora gänget av professionella ( och så sådana som jag ) geocachare.
Klar miss att ta med fel/oladdad bildtagarmaskin.Jag som brukar vara så flitig med kameran, nu var tvungen att sovra bland tillgängligt bildutbud.

Inga och Katrin hade bjudit in till Mellandagsevent vid Prostsjön i Värnamo.  ( Nej, det är inte Katrin med skägget under luvan, det är Stickan... Katrin syns i bakgrunden) :)

Naturligtvis ville jag åka dit, nu när det är så bra väder för burkletande och när dessutom dottern min och hennes sambo ville komma med. Superkul, alltså.

Vi var på plats vid Prostsjön precis vid utsatt tid, klockan 14, men insåg att fint geocachingfolk kommer tidigt, för på platsen fanns redan alldeles fullt med folk samt ett antal hundar.

Jag slås av två saker vad det gäller geocaching; Det är nästan som på fotboll ( ja, inte hundarna då förstås), ca 75 % män och 25 % kvinnor. Förstår inte varför geocaching är så mansdominerat ... ja, inte för att det borde vara kvinnodominerat heller, men fifty-fifty borde vara mer rimligt,  det är ju något som passar alla.
Sen är det alltid ganska många hundar med ( i detta avseende liknar det mera ett hästtävlingsevenemang f.ö, där brukar det också vimla av människovänner). Hundarnas närvaro har jag dock stor förståelse över, klart man tar med sig hunden ut i naturen!
Vi som har katt har det lite svårare, men en eventdeltagarna berättade att hon hade haft med sig sina katter på geocaching några gånger. Fast knappast på någon längre runda, tänker jag, som försökt ta mig framåt med katt i koppel..... I så fall blir det nog släpmärken i marken rundan runt...

Ett femtiotal personer var på plats vid Prostsjöns öppna gråa vattenspegel, ett antal hundar och så en tjej från Värnamo Nyheter (tror jag - det var iallafall ingen från Aftonbladet/Expressen- tror jag) som tog bild på oss alla.

Först hälsades alla välkomna, tyvärr var det ingen presentation av alla deltagare, lite synd tycker nyfiken tant...sen var det korvgrillning, och med tanke på att Vaggerydskorv normalt brukar vara guddomligt god, så blev den sotiga korven en, i det närmaste himmelsk måltid här ute i det sköna, gröna.

Efter maten så var det dags för koordinat-lapp-utdelning . Sex nya gömmor skulle publiceras klockan 16 och med tanke på att klockan ännu bara var dryga 15, så fick de som ville lite tidsförsprång.
Och sprang det gjorde man, någon stackare hade sprungit ett par kilometer till en gömma, bara för att komma först... men tji fick han, för det fanns de som var betydligt bekvämare av sig och tog bilen... och kom först. Jag tycker att geocaching skulle ha flera olika startgrupper för dem som vill vara först, springgruppen,  gågruppen och bilgruppen. Och att de som springer skulle premieras med tre poäng, de som går med två och bekvämlighetscacharna bara med en poäng.
Nu är det ju inte jag som bestämmer reglerna i denna "sport" .... för om det så vore, så skulle inte det finnas någon förstahittarjakt alls, och då hade ovanstående regel ingen funktion att fylla.

 Martin, Johanna och jag tog en promenad i Prästskogen och letade upp ett par gamla, närbelägna gömmor, som Fredrik (pjf70) lagt ut. Jag letade upp ett par av Prästsjögömmorna  förra året vid denna tid,  men det fanns några jag inte lyckades med.
Medan mörkret överföll oss, så lyckades vi finna två av dessa gömmor.
Vid den tredje letade vi länge, och det var då vi insåg maskinmiss nummer två; riktiga geocachare låter sig inte nedslås av mörkrets infallande, utan det tänder sina lyktor och fortsätter som om inget hade hänt.
I min mobil finns en bra ficklampsapp. Den kom till användning. Fast någon burk lyckades vi ändå inte hitta. Så kom då ett proffscachargäng... och vips, så var burken hittad.
Nu uppstår en tankemaskinerikullebytta i mitt huvud. Har jag/vi funnit denna gömma eller ej? Ej, säger jag, men skriver gladeligt mitt långa alias på lappen då den skickas från man till man (till kvinna) och även kommer till mig.
Fast... om nu jag inte hittat den och den som funnit det eftersökta hade satt tillbaka burken där han fann den... så hade jag ju sett det och letat upp den...
I min regelbok ( den som inte innehåller någon speciell ynnest för den kommer först) hade det nog stått att den som funnit cachen ska se till att alla som inte funnit den, men som sett att den funnits, de ska vända sig om och räkna till 100 och låta hittaren gömma burken på samma ställe som den fanns på först....
Låter det genomförbart? Nä... kanske lite svårt.
OK, jag fanns på rätt plats vid rätt tillfälle, och kunde på det sättet plita dit det långa aliaset på pappersremsan.

Efter Prästsjöcacherna så tyckte jag att det kunde vara nog för idag. Men så tyckte inte de unga i mitt sällskap, för nu ville de att vi skulle hitta de sex eventcacherna.
-Va, sa jag. Det är ju mörkt!
- Då får du pröva på att fumbla in the dark, sa dottern min.
- Det ligger nog en ficklampa i handskfacket, var mitt svar på det. En dålig sådan.
Jodå, det var rätt på båda påståendena. Ingen maskinrmiss på själva innehållet i handskfacket, men en klar miss i laddningen av maskindrivande vara.
Men det funkade, det här med att fumla runt i mörkret. Var på en ödetomt och hittade en burk vid en flaggstångsrest och kände hur de gamla gårdsspökena flåsade mej i nacken. Åkte till tennisbanans omgivningar, klättrade i mörka branter, hittade tennisbollar med och utan burkinnehåll, fumlade bland snår av gullris och björksly och fann en övergiven termos med innehåll som inte var drickbart, men loggbart och kom så småningom tillbaka till stadens gatljus för att hitta eventcache nummer sex. Tant var glad över att vara välbehållen efter seneftermiddagens äventyr.

I min regelbok för geocaching skulle det absolut vara ok med mörkercaching, och cache tagen i mörker skulle belönas med högre poäng än den som tas i dagsljus. Om man har gjort maskinmiss, vad det gäller belysningsmaskin? Ja, där få man skylla sig själv.Om det var kul att leta cache i mörker? Nja.... fega jag skulle iallafall inte göra det på egen hand.

En kul eftermiddag blev det. och  denna blomma tillägnar jag fixarna Katrin och Inga. Även Fredrik få ta ett kronblad av den, för sina kluriga cacher.
Jag lärde mig en del under eftermiddagen: Kolla alltid batterinivån i din kameran, ta med en bra ficklampa/pannlampa och se till att pennan fungerar...även här var det lite miss även om den löste sig, kulspetspennmaskineriet gillar inte när det är kallt, det är tydligt.
Kanske det är dags att ta dottern på orden och skaffa en liten geocachingväska med för ändamålet lämpligt innehåll?