Feelgood

 

Det var svägerskan som lade boken på hallbordet. Tillsammans med ett paket lasagneplattor, som hon lånat. Det är så vi gör på landet, med dryga milen till närmaste affär.  Nej, kanske inte lägger utlästa böcker på varandras hallbord, men lånar av varandra.  Fast egentligen borde vi dela med oss av böcker också. Åtminstone de böcker som vi köper. Vi läser ju dem sällan/aldrig mer än en gång.

I samband med en lunch med kören, kom författaren av boken till Limmareds Värdshus, och lämnade över ett  exemplar till en av körmedlemmarna.

- Så knäppt att köpa en bok av henne, tänkte jag. Hon är ju bara en "tafflig" skribent/ journalist i vår gratistidning Svenljunga-Tranemo Tidning. Det kan väl inte vara något att läsa. ( Har f.ö. inget underlag på att hon skulle vara "tafflig". Sen är man väl ingen stjärnjournalist när man jobbar på en gratistidning/reklamtidning)

Tänkte jag. Avundsjukt. Kanske är avundsjuka den mest allvarliga sjukdom som jag hittills har haft.  Den är inte/har inte varit utan komplikationer, det kan jag intyga.

Visst har jag närt författardrömmar. Har till och med börjat på någon bok. Har förresten skrivit en. Om min mor och hennes demens. O-utgiven. Förstås. 

Närde en gång en dröm om att bli musik-artist. Så mycket självinsikt fick jag dock ganska snabbt... musik, det får allt bli en hobby. Mer talang har jag inte. Är bättre på att skriva. Så drömmen kan nog finnas kvar, långt därinne. ...även om jag förstår att  tiden för att drömuppfyllelse har runnit ut...

Nåja, min sjuka ( som har blivit bättre med åren, men som då och då flammar upp) gjorde ju att jag bestämt mig. Jag skulle inte köpa och inte låna den lokala författarens debutroman. 

Men som sagt. Nu låg den på hallbordet. Där ute regnade det. En tacksam känsla. Regn behövs. Så varför inte testa boken.? Jag skulle nog inte komma igenom den ändå. Den skulle säkert vara alldeles för töntig.

Satte mig i favoritfåtöljen under takfönstret på ovanvåningen. Det är verkligen en feelgood-känsla ( blev inte det tautologi -tårta på tårta) att sitta under fönstret, när regnet trummar mot rutan.

Mina ( avundsjuksgrundade) "farhågor" kom på skam. Jag gillade boken. Så kul att känna igen olika platser, även om de hade döpts om en del. Tranemo blev Ljungamo, Månstad ... eller var det Uddebo... blev Uddestad. Tror mer på Månstad, där det faktiskt finns en Folkets park. 

Limmared blev benämnt efter en del av samhället, Glimringe. Visst måste jag ta fram "Min karta" och kolla var huset vid Åvägen 1 var beläget. Någonstans nära ån... På vägen mot den gamla fornborgen Opensten.

Historien var en riktig feelgood-berättelse. Kvinna  i tidig medelålder, tillvaron slås i spillror, men ges nya möjligheter genom ett arv. En spirande kärlekshistoria. Förstås. 

Drygt 200 sidor bok lästes på ett par timmar. Jag hade till 90 procent fel. Tjejen, som jag inte ens är bekant med, men som är ett välkänt namn i kommunen, skriver bra. Lättläst och fängslande. MEN det fanns en sak som jag vill "klaga" på. Det var för många tillfälligheter i boken. Alla, mannen från baren, kvinnan på tåget, den kände konstnären, den nye grannen; alla  hade de förbindelser som hängde ihop och som kom att påverka huvudpersonen Ellen. Det blir för otroligt.

Men en klart läsvärd bok. Enkelhet och förmåga att skapa må bra-känsla, det är mycket värt.

Det har slutat smattra mot takfönstret. Får bli en promenad i den svala söndagseftermiddagen.  Ska inte gå så långt, men några kilometer i någorlunda rask takt..det är också feel good.