Tar till vara det sista av sommaren.

 

Det kändes som om vi passade på att ta tillvara det sista av sommaren idag. Av den sommar, då "alla" är lediga , och då man kan "hitta på något", trots att det är vardag.

Nästa vecka börjar jobbet för mamman igen, och sönerna hennes börjar på fritids och på torsdag börjar skolan för dem båda.  För egen del, så blir det bara en träff med ordinarie personal på vikariatsskolan på onsdag. Men veckan därpå så är det skoldags igen.

I eftermiddag blev det en utflykt till naturreservatet Komosse. En högmosse belägen på gränsen mellan Västergötland och Småland.  Johanna var med mossen någon gång som barn, och tyckte att det kunde vara kul att komma dit igen.  Och att "rasta" killarna lite. 

Komosse har en enda vandringsled. Fem kilometer, varav nästan fyra km på spång. En avstickare till fågeltornet finns också.

Leden är i utmärkt skick. Breda stigar där det inte finns spång. Informationstavlor berättar om kultur och natur. Under den stora stenen lär traktens folk ha gömt kyrksilvret, den gången som Gustav Vasas folk var utsända för att samla in kyrkornas egendomar. Killarna kollade under stenen. Det fanns inget kvar....

Leden går till vackra  Björnsjön. Där finns flera grillplatser och ett stort vindskydd. Kändes nästan lite lockande att stanna kvar alldeles ensam och uppleva ett dygn vid sjön. 

Vet inte om jag skulle våga. 

Så här års så är det mycket folk ute på leden. Människor i alla åldrar, med eller utan hundar. 

Lite fika, frallor och drickyoghurt, hade vi med. Det smakade alldeles utmärkt. Sen var det dags för upptäcktsfärd för killarnas del.

Mormodern njut mest av att se ljungen, som stod i full blom, över hela mossen.

Vid Björnsjön går gränsen mellan Småland och Västergötland. Samt gränsen för fem olika socknar. 

Dags att gå tillbaka till parkeringen igen. Vägen tillbaka är lite längre. Man blir trött i benen av att gå på spång. Kan nog gälla både unga och gamla. 

Gick ut till fågeltornet. Inte en fågel i sikte så här års. 

Sensommarfärger. Vackert.

Det blev en fin dag, som vi gjorde till en dag att försöka ta tillvara det sista av sommarledigheten. Vi lyckades alldeles utmärkt med det.

Fin höstdag

 

Nu är det höst. Även om det metrologiskt  fortfarande är sommar. Dygnsmedeltemperatur över tio grader... Men för mej är oktober en höstmånad. Den fina höstmånaden. Det gäller att ta vara på de  naturskiftande dagarna på bästa sätt. Sol, regn, blåst, rå-väder, dis, dimma. 

Vi inledde höstmånader på bästa sätt.  Bloggvännen " En vanlig man" inspirerade sannerligen till en vandring på Komosse, genom sitt inlägg från i fredags.

En knapp halvmilsvandring, mestadels på breda spångar, det hängde maken  gärna med på. 

Komosse är ett naturreservat, alldeles på gränsen mellan Västergötland och Småland.  Det är en högmosse, belägen nästan 40 meter högre över havet, än toppen på vår närbelägna vinterskidort, Isaberg.  Högsta punkt på mossen är drygt 340 m.ö.h.

Det finns bara en vandringsled ut på mossen, men oj, vad den är väl gjord!

En bred stig, utan vare sig stenar eller rötter, leder fram till den tio bräder breda spången. Längre ut på leden är den "bara " fyra brädor bred. Dessutom finns det sittplatser eller bord och bänkar, med jämna mellanrum utmed den 4,7 km långa leden.  Gissar att det skulle kunna gå att, med hjälp, ta sig med en lätt rullstol, ända ut till Björnsjön.

 Björnsjön är väldigt speciell. Den inget tillförde. Den bara kommer upp ur marken, precis här. Så häftigt.  Det blåste en del vid sjön idag.  Nästan så att det gick lite vågor.  Var glad att ha tjocka fleecetröjan på.

Sjön känns stor, om man jämför med andra mossjöar. 

På hårdmarken vid Björnsjön finns ett antal grillplatser samt ett större vindskydd, om man vill övernatta. Skulle säkert vara häftigt att göra, när det är ljust största delen av dygnet.

Komosse ligger tre mil bort, närmaste vägen. Knappa två mil, från Dalstorp, där jag jobbade under mina bästa år. Vår vaktmästare, hade aldrig varit på Komosse, trots att han var uppvuxen i Dalstorp. Det måste vi göra något åt, tänkte några av oss. Så vi bestämde oss för att göra en cykeltur med de äldre eleverna. Tror bara att det var femmor och sexor. Vaktmästaren, han fick åka med och köra väskor, samt den mat som vi skulle grilla, just här ute vid sjön. 

Det var allt en liten utmaning att ta sig från Dalstorp, 180 m.ö.h, till Komosses vandringsled, drygt  150 m högre upp. Samt nästan två mil. Det gick uppför och uppför och uppför. Bilen med väskor och mat anlände. Barnen tog sina ryggsäckar, vi vuxna ( vaktmästare inräknad) hjälptes åt att bära  laxarna, som skulle grillas. Vi plockade pors och fyllde fisken med, saltade och lindande in den i aluminiumfolie. Kommer ihåg att det blev en rejäl portion till alla ( sannolikt dryga tjugotalet) och att det smakade himmelskt. 

Vi tog den längre vägen hem, för att "lämna  av " några av eleverna som bodde längs vägen. 2,5 mil. Den största delen av vägen gick i nerförsbacke, men jag kommer ihåg hur drygt det var innan vi kom dit.

Sån´t gör man inte idag. Barnen orkar inte, lärarna ids inte, vaktmästaren har inte tid, för han delar sin arbetstid på många olika verksamheter, och förresten så får man inte göra något sådant i skolans regi, för tänk som det händer något, hur är det då med ansvar och försäkring....? Och lax.... det är alldeles för dyrt för köket att köpa in... och förresten går det inte, för man måste hålla sig till matsedeln...

Jag tycker att skolan var bättre förr, då när man kunde hitta på en massa roliga saker, som alla ville och kunde vara med på. 

 Gränsstenarna visar att här går gränsen mellan Småland och Västergötland och här går gränsen mellan Kinds, Redvägs ( Västergötland) härad och Mo Härad i Småland. 

Vägen tillbaka gick mestadels på tre bräder bred spång. Men just här, där det är stor nivåskillnad vid Råttbäcken, så är det både brett och smart ordnat med trappsteg.

Jag gick ju den långa leden runt Store Mosse för två veckor sedan. Vilken klasskillnad på i led! Där var det, med ett undantag, två bräder brett och här och där var spången trasig.

Till Store Mosse nationalpark, belägen ganska centralt mellan Värnamo och Gnosjö vallfärdar folk. Till Komosse, en bit från allfarvägarna, kommer det inte alls lika många. Vilket de borde, för här  kommer man verkligen ut på mossen. 

Till Store Mosses fördel, får man väl säga att man har många olika leder, och att några av dem är fina. Men inte lika fina som leden på Komosse!

Ska vi inte åka till Nittorp och gå tipspromenad? undrade jag då vi åt snabblagad lunch här hemma.  Jo, varför inte tyckte maken. 

Bron över Jälmån, i Nittorp, "fyllde" 100 år. Det valde Nittorps byalag att fira, just denna fina höstdag. Vi bor mellan samhällena Nittorp och Grimsås, och kan känna oss tillhörande båda de små samhällena. Idag var det Nittorp som lockade.

En tipspromenad genom vackra Gisslarpsbyn bjöd på tolv frågor som handlade om Nittorp genom åren. Supersvårt. Tror att jag hade fyra rätt. De som vann, hade åtta. Men det var jätteroligt med sådana frågor, där man fick veta lite om samhället.

Tårta bjöds det på, dagen till ära, samt ett roligt tal av en gammal nittorpsbo. Trevligt att träffa lite folk dessutom.

En fin första höstdag. Som sagt, det gäller att ta tillvara de fina dagarna. För snart blir det.... nej, det tänker vi inte på idag.

Komosse

 

Mormorstisdagen är, sedan länge, framflyttad till fredag.

Vad gör man om man har en normalt bokad dag, alldeles ledig? Jo, man fyller den med något.

En förmiddags travande på annan ort än alldeles hemmavid?

Komosse, förEslog jag. Maken tyckte att förslaget var alldeles utmärkt.

Komosse är en av Europas största högmossar.  Man är ju lite tokig att man inte åker dit och njuter av naturen flera gånger varje år. Vandringsledens startpunkt ligger 32 km bort. Det tar en halv timme att köra dit. Ändå är det sannolikt bortåt tio år sedan vi besökte platsen senast.

På dessa tio år, så har leden verkligen rustats upp. Längs halva leden, fram till Björnsjön, så går det sannolikt att ta sig med en liten lätt rullstol. Dessutom finns sittplatser och, bänkar och bord, lite hÄr och var.  Fyra brädor bred är "spången". När jag gick här senast, så kommer jag ihåg den som två plankor bred. Då fick man hålla tungan rätt i mun.

För det är ju inte så kul att trampa ner i mossens dyiga vattensamlingar. 

Med fyra plankors bred vandringsled, kan man slappna av och njuta av omgivningen.

Här har myrliljan blommat för ett par månader sedan. Den gula blommans blad, färgar surdrågen i höstens färger.

Vandringsleden som är ca 5 km i sin helhet, går till Björnsjön. Sjön ligger 338 möh.  Även vintrar då det inte är snö hos oss, hundra meter lägre, så kan det finnas snö och skidspår på Komosse. De preparerade spåren ligger på en annan del av den stora mossen. Men visst skulle man kunna ta sig ut även via denna led, även om det skulle vara betydligt jobbigare. 

Vid Björnsjön finns en välutrustad övernattningsplats, med vindskydd, grillplaster, bord och bänkar. 

Kom förstås att tänka på då jag tillsammans med elever i ett par klasser samt ytterligare en lärare cyklade från dåvarande arbetsplatsen, i Dalstorp, till Komosse vandringsled. 

Det är verkligen uppför. En höjdskillnad på 160 m. Uppskattningsvis två mil, enkel väg. Vaktmästaren körde packning, bestående av lax som skulle grillas, samt tillbehör och grillkol. Antagligen hade vi ytterligare någon bil med, någon tjänstvillig förälder.  Hur vi bar ut all mat på de två spångar som fanns då, det minns jag inte... men med tanke på att det är mer än trettio år sedan, så var man ung och stark... så det var nog inga problem. Hemresan gick betydligt lättare, det var nerför nästan hela vägen....

Lite häftigt med mobilkamerans panoramabildmöjlighet. Även bilden ovanför denna  är fotad med panoramafilmning.

Sjön börjar precis där leden vänder åter. Där är man ganska nära högsta punkten och här samlas vatten från övre delen av mossen, samt regnvatten. Avrinning sker på andra sidan sjön, via bäckar , Älgån och sedan ut i Nissan.

Det blev en bra stunds fikarast vid Björnsjön. 

Alldeles tyst, en enda kråka hörde vi... och någon insekt som surrade förbi. På långt  håll syntes ett svanpar. De simmade med rask fart åt "fel" håll, så jag kunde tyvärr inte få med dem på bild.

Sa till maken, att här kunde jag sitta i timmar och bara njuta.....

Vädret gjorde förstås sitt till vackerheten. 

Dags att vandra hemåt. Nära Björnsjön finns dessa fem stenar. De markerar gränsen mellan två landskap, Småland och Västergötland samt gränsen mellan två härader, Kind, Mo och Västbo. De två senare är belägna i Småland. 

På Smålandasidan är blir spången en planka mindre bred. Lite mer fokus på att hålla sig på spången alltså. 

Här syns det att mossen breder ut sig även på höjden, ovanför leden, Lite häftigt.

Ett minne kom upp. 25 år gammalt ungefär. Vi hade amerikanska släktingar på besök och de ville gärna ut på mossen, helst för att eventuellt få syn på en älg. Och tänk, här såg vi tydligt två älgar som stod i mosskanten och glodde på oss. Vilken lycka!

Naturvårdsverket har lagt ner mycket jobb på Björnsjöleden i naturreservat Komosse, under senare år. Ett fågeltorn har uppförts. Just idag syntes bara mosse, mosse och mosse. Inga fåglar alls. Hit borde man återkomma, med kikare, i april, maj.

Riktigt snygg skyltning!

Från parkeringen ut till där mossen börjar, samt en bit ut mot fågeltornet är leden tio plankor bred. Med sidoskydd! Så BRA att även de som behöver använda större rullstol, faktiskt kan komma ut och se den öppna mossen. 

Nästgårds med parkeringen finns en badsjö, med fin sandbotten och väldigt klart vatten för att vara belägen i utkanten av en mosse. Trehörningen heter sjön. Kommer ihåg att jag badat här en fin försommardag, då byborna hade förlagt "söndagspromenaden" till Björnsjöleden. 

Lågt vattenstånd... ingen baddräkt. Inget bad alltså. Men en fin avslutningsvy på en fin förmiddag.