Förnamn

Britt Anna-Lena, det är jag det. Eller rättare sagt, mitt namn.  Anna-Lena, det är jag det. Britt har jag ett ganska så frostigt förhållande till.
Min pappa ville att jag skulle heta Britt, då när jag föddes för 63 år sedan. Mamma ville att jag skulle heta Anna-Lena. Flera år tidigare, hade hon läst en följetong i en veckotidning, om en flicka som "det var synd" - ja, hon uttryckte det så - som hette Anna-Lena.  Hon tyckte att namnet var så fint, att hon ville döpa sin dotter till det namnet. Medan jag ju kan tycka, att man skulle vilja döpa sitt barn efter någon som det gått bra för....
Som det så ofta blir, så blev det mamman som fick namnge den förstfödda.
Nåja, jag gillar mitt namn. Men Britt det gillar jag inte. Det låter som ett kastat spjut. Shit, det har nog hänt att jag levt upp till mitt andra namn. Flera gånger.

Min pappa fick ge min bror sitt namn, då han såg dagens ljus. Roger.  Min mamma fick stå för andra namnet Bo.

Roger var ett synnerligen vanligt namn på 50, början av 60-tal. Clas-Erik heter också så Roger. Bäste svåger, det är en Roger.
Roger är ett av de fulaste namn jag vet.... Tur att namnet inte har ett dugg med att göra, vad man tycker om dem som bär dem.

Fast .... det finns namn som kan bli fula, bara för att vissa människor bär dem.....

Dubbelnamn, det var populärt på 40-50-60-talen. Allra mest på 50-talet. I min lilla klass fanns såväl jag, Sven-Arne och Rose-Marie. Numera tror jag aldrig att barnen ges några dubbelnamn.   Ganska synd egentligen, kombinationer av namn känns mycket vackrare än vad de enskilda namnen gör.
Britt låter riktigt fint i kombinationen Britt-Marie, det mediokra namnet Lena klingar bra i dubbelnamn som Inga-Lena, Eva-Lena, Anna- Lena och det ganska tråkiga namnet Klas blir riktigt snyggt i kombination med Erik.... eller Håkan.
Däremot gillar jag namnet Per betydligt bättre som det fina enkelnamn det är, än i kombination med exempelvis Arne eller Erik.

Min mamma hette Lilly. Asta Lilly Margareta. Min pappa hette Ejnar. Ejnar Wilhelm.
Jag hade en faster som hette Alice.
Typiska namn från en tid för snart hundra år sedan. Amerikainfluerade.
Lilly och Alice är namn som är populära idag. Om jag hade en barnbarnstjej som hette Alice eller Lilly, vad tänker jag om det?
OK.... men jag tycker att det är mycket roligare med föräldrar som ger sina barn lite mer  ovanligt förekommande namn.
Margareta...det är inget bra namn... för enkelt att rimma taskigt på....Åtminstone enligt min mamma, som f.ö. kallades Asta i skolan. Det fanns en Lilly till i klassen. Asta Margareta - den tjocka och den......

Tänk, så många Linda som föddes på 70-80-talet, så många Wilma som kom på 90-00-talet...
Kändisars barn och TV-serie-namn påverkade

När jag hörde namnet Tuva första gången, så undrade jag vad det var för ett konstigt namn. Likadant med Tova. En tuva välter ju stora lass och en tova kan behöva redas ut i hår eller i garnnystan.
Pojknamn som Vidar och Alve kom bekantas barnbarn att döpas till..... men fy, sådan namn, tänkte jag.
Vid namndiskussion med en Tuva-farmor fick jag veta att ovan nämnda namn är riktigt gamla namn, kända från forntiden.
Men jag gillar dem ändå inte, däremot känner jag flera Tuva, som jag tycker är verkliga toppentjejer....

Johan, det är ett av mina favoritnamn. Liksom Johanna. 

Det var liksom klart, långt innan vårt barn nummer ett föddes; Det var en Johan eller en Johanna.

Anledningen till att jag föll så för namnet Johanna, var att när jag gjorde praktiktermin och hade en klass fyra i Gislaved, så fanns där en jättemysig tjej, en jätteduktig tjej dessutom, som hette Johanna. 

Till min glädje, så heter en av min brors två söner Johan. Så det blev en Johan i släkten ändå.

Karin, det namnet fick C-E, bestämma. Hade jag bestämt namn på första barnet, så skulle  han ju få bestämma namnet på barn nummer två. Jag hade inget att invända, Karin är ett fint namn, ett namn som funnits i den nära släkten. Karin fick det vackra tillnamnet Anna - min mormors namn.

Johanna, den förstfödda, fick såväl farmors som mormors namn.... Ingrid och Margareta.

Man kan ju verkligen fundera kring vitsen med det där med tillnamn, namn förutom tilltalsnamnet.
Jag tycker nog att det finns en vinst, och det är, som vi gjort med våra båda barn -  att "hedra" en tidigare generation  genom de extra namnen.

Namn är en smaksak. Definitivt. Och en känslosak. Jag gillar namn som håller genom tid. Johan, Johanna, Karin, Rickard, Niklas, Anna, Maria, Fredrik...........

Ganska vanliga namn, sådana som inte är modenamn.
Idag finns en massa konstiga namn - Liam, Lias, Tindra...... Barnnamn....knappast vuxennamn... tycker jag.
Ännu "värre " är namn som Solöga, Månstråle, Solörn, Stjärnljus...

Tänker mig en vuxentid.... direktör Månstråle Dunkehjälm....nej, det går inte....

Namn är en smaksak. En del människor har samma namn som djuren... en del djur har människonamn. En del människor har efternamn som förnamn, en del har har förnamn som efternamn.
Ljus katt heter f.ö. Fredrik, svart katt i fönster heter Fransson.

Den här lille killen heter Konrad Rikard Erik. Alldeles perfekt för honom, tycker hans mormor.

Nedärvd namnsdag

Idag har Margareta namnsdag. Det är ett vanligt namn i Sverige, många har det som andranamn. Min mamma hette Asta Lilly Margareta, och dotterdottern J har fått ärva sitt andranamn av sin mormor. Vår dotter J heter också Ingrid, ett arv från farmor.

En intressant fundering är varifrån man fått sina namn. Tilltalsnamnet är ju en stor del av personligheten, och det måste väl vara intressant för var och en att veta varifrån den delen av en själv egentligen kommer.

Anna-Lena heter jag därför att min mamma, långt före min födsel, läst en följetong i Allers som handlade om en flicka, som det ( enligt min mamma) var väldigt synd om. Mamma bestämde att om hon någon gång fick en flicka, så skulle hon heta Anna-Lena. Jag gillar mitt namn, absolut. Däremot tycker jag inte om mitt andranamn, Britt. Det var min pappas favoritnamn, och fick alltså bli mitt oanvända namn. Britt är så vasst - Britta tycker jag om.... : )

Något nedärvt namn blev jag inte begåvad med. Det blev min bror däremot. Vilhelm efter far och farfar. Hans tilltalsnamn, Roger, var bestämt av min far sen lång tid. Roger måste ha varit ett riktigt innenamn på 50-talet, C har det som andranamn, svåger heter Roger,broder Rogers svåger har Roger som andra namn, jag hade tidigare en med mig jämngammal kollega med det namnet.

Dotter J skulle hetat Johan i om det blivit en pojke. Det är ett så mjukt och härligt namn. Nu är den kvinnliga varianten lika vacker + att jag under min praktiktermin hade en underbar tjej med det namnet i min klass.... så naturligtvis döpte vi dottern till J - och hon firar namnsdag både idag och i morgon. Dubbelnamnsdagen i semestertid har gjort att det nästan varje år vankats J-tårta den 21 juli. Jordgubbstårta ( med frusna bär) är planerad även till i morgon...

Dotter K fick sitt namn av C. Det var hans favoritnamn, och jag tycker också att det klingar vackert och har en klang av enkel stolthet.Hennes namnsdag har också ofta uppmärksammats - den 2 augusti. Hon fick också ett nedärvt namn - Anna. Ett vackert namn - och så hette min fantastiska mormor.

Dubbelnamn var väldigt populära på 40-50-början på 60-tal. Både jag och C är ju begåvade med det. Idag döps inga barn till dubbelnamn. Jag tycker att dagens namn är riktigt konstiga, hästnamn och hundnamn, som plötsligt ges små barn. De skulle vara intressant att veta varför man döper sina barn till Tindra, Tuva, Ronja.... Finns det någon tanke bakom, eller är det populariteten som påverkar så starkt?

Man vänjer sig säkert, och ännu har inte dessa namnbärare kommit upp till mellanstadieåldern....så jag har ytterligare tid på mig att ta de nya namnen till mig...

Många är de nerärvda fruntimmersnamnen som firas denna vecka. På 70-80tal, så var Emma, Sara, Johanna dessutom bland de mest populära namnen...

Anna och Karin, det var populära namn under hela förra seklet. Idag är det ovanliga namn - men kanske vanliga som nedärvda andranamn. Och det går ju lika bra att göra en namnsdagstårta till ett andranamn som till tilltalsnamnet!