Regnet hade öst ner hela förmiddagen. Lagom till eftermiddagens konferens, så höll det upp, och fem lärare och en vaktmästare kunde planenligt ge sig ut för att sätta upp stolpar. Det var den första onsdagen i maj - stolparna var (ungefär) 3x3 tum och av impregnerat trä.
Man utrustade sig med tolv pålar, järnspett och träslägga. Det hade sagts att man tillsammans, på bästa konferenstid, skulle sätta ut stolpar, där man kunde sätta upp tipsfrågor eller andra frågor - och skolans elever skulle ges tillfälle att kombinera frisk luft, motion och kunskapsinhämtande/kunskapsredovisning.
Det visade sig att lärarna som planerat , hade tänkt sig en 2,5 - 3 km lång runda och sammanslagt 12 pålar på denna runda. Efter tre stolpars isättningsarbete - utfört av vaktmästaren, så kom man på att man också borde ha en kort runda. Läraren, som genom makes försorg införskaffat trästolparna, meddelade att hon hade ytterligare två pålar i bilen.
Denna upplysning mottogs med glädje.
Man lämpade av en stolpe vid små-runde-stigen och fortsatte sedan sitt uppdrag - lärarna fick allt färre pålar att bära och vaktmästaren blev allt tröttare i sina armmuskler.
Två av lärarna gick till stolpinförskaffarens bil för att hämta återstående stolpar och mötte sedan resterande stolpnedsättare och stolpbärare ( numera var enbart vaktmästaren i aktiv tjänst) längs små-runde-stigen.
Den korta rundan har utnyttjas en hel del under de tre och en halv vecka som stolparna suttit uppe, där har funnits engelska förhör, artkunskap, läsförståelse....
Kollegiet hade bestämt att den första juni skulle vara dagen för den officiella invigningen av stolprundorna. Några hade bakat rulltårta, andra gjorde bakelser av dem, på elevens val hade en tipspromenad-grupp framställt 2 x12 tipsfrågor. 12 frågor till korta rundan, avsedd för eleverna i F-2 och 12 frågor till den långa rundan, avsedd för eleverna i klass 3 -6.
Solen hade vaknat på sin bästa sida, och strålade redan i arla morgonstund denna dag, den första dagen i juni. Läraren som hade haft hand om tipspromenadsgruppen gick de sammanlagt ca 3, 5 km för att sätta upp frågorna, och detta trots att hon av princip ( eller är det mer morgontrötthet) aldrig annars skulle ta en promenad vid denna tid på dygnet.
Hon satte upp 12 frågor för små barn, men fick använda sig av några träd också, 6 stolpar är hälften av vad som behövs för 12 frågor. Efter detta påbörjade hon den längre rundan, kände att morgonen redan var varm, njöt av den milsvida utsikten högst uppe på åsen. När hon hade två stolpar kvar, så hade hon tre frågor över i sin lilla tygkasse. Hon suckade inombords - och tänkte - "Ännu ett tecken på annalkande demens" - missa en stolpe !!
En aspstam löste hennes problem - ja, inte med demens, men med frågan som blev över....
Under förmiddagens lektioner kände hon sig lite nedslagen över detta faktum - vad det gällde demensen - men beslöt sig ändå att efter festlig invigning med applåder och hurrarop - och efter det att alla barn gått tipsrundan och svettiga och törstande efter vatten och skugga kommit tillbaka till skolan, erbjuda sig att ta ner tipsfrågorna och samtidigt försöka hitta den gömda stolpen.
Denna gång gick hon i motsatt riktning. Stolparna var de samma som tidigare - varken mer eller mindre.
Högst uppe på åsen kom hon att tänka på något -
Hon mindes att det var sammanlagt fjorton stolpar som satts ut - och av dem hade två varit av en sämre sort - och dem hade hon burit och fått tre flisor i händerna. Hon var också nästan säker på att den korta rundan bestod av tre stolpar + de tre som hörde samman med den längre slingan. Hon tänkte...
3 + X = 14
X = 11
Hon gick försäkerhets skull den lilla rundan på vägen hem. Där fick hon sin teori bekräftad. Fem lärare och en vaktmästare hade tänkt alldeles galet - eller så hade de pratat för mycket. Det behövde de säkert göra....
Lärarinnan kände att hon tog ett litet steg bakåt i sin befarade vandring mot demens....
