Vi behövs!

 

Visst är det gott att känna sig behövd? Eller också har jag ett större behov av att vara just behövd. än vad många har. Antagligen är det därför som jag har så svårt att lämna yrkeslivet helt.

Idag har jag varit på skolresa. En riktig skolresa! En resa då alla skolans elever och undervisande personal gett sig ut på äventyr. 

Det var sex år sedan som vi började med resor för alla skolans elever, från F-klass till åk 6. Vi hade fått ihop lite pengar, dels från luciafiranden i samhällsföreningen, då överskottet skänktes till skolan, och dels från trivselkvällarna, där brukarrådet sålde korv och fika. 

För sex år sedan åkte vi till Taberg och besökte bl.a. den gamla gruvan. Året därpå blev det en resa till Store Mosse nationalpark. 2018 slog vi på stort och åkte ända till Varbergs fästning, Det var en härlig resa som även innehöll en stunds bad i Kattegatt. Varmt och gott var det! 2019 blev det en kortare resa, till Torpa Stenhus. 

Och sen... ja, sen kom det där viruset som vi nästan slutat tänka på numera. Med inställda inkomstkällor och inställda guidade turer/ bussresor med barn.

Detta året var det fritt fram att resa igen. Vi gjorde en favorit i repris. Resan till Taberg. Kollade med sexorna, och nog kom de ihåg något från resan då de gick i förskoleklass, men de kunde absolut tänka sig att att göra om resan som tonåringar/nästan tonåringar.

Så fick det bli! Besök inne i gruvan, tipspromenad längs den spännande vandringsleden, besök på fladdermus-museet och slutligen promenad/vandring upp till toppen av berget. Där väntade en glass till var och en.

Jag hade tagit på mig att göra en tipspromenad.  Gick även med en grupp av de yngsta barnen, längs den brusande ån, över broar och spångar. Allt gick bra, trots att det fanns en del ställen där barn skulle kunna ha ramlat ner i den steniga, strömmande ån.

Kolla, längs vandringsleden fanns det vätterosor. Såg de första i närheten av Mullsjö för över en månad sedan. Det har varit en lång, fin vår. Vårblommorna håller i sig länge.

Gullvivor blommade i området nära gruvan.

.... liksom vackra förgätmigej.

Bullar hade jag ju bakat, och flera barn kom och tackade extra för de "goda" bullarna. Nackdelen, tycker jag, är att bullar, som tinades upp i går eftermiddag inte blir så jättegoda. Bullar är bäst nybakade eller nytinade. Men barnen var så nöjda så.

Från köket hade vi fått med pastasallad och bröd. Jättegott! När man rört sig utomhus ett tag, så är man extra hungrig.

Efter lunch, så var det dags att vandra uppför berget. En stigning på 140 meter. Jobbigt tyckte många! Kan inte förneka att jag tyckte att den första biten, då precis efter ett lass pastasallad, var lite flåsig. Det gick bättre sedan, då man kom in i rätt (lugnare) andning.

Tänkte på när jag gick samma sträcka för sex år sedan. Då kändes den mycket mera motig. Och brant. Och lång!

Några dagar efter den resan fick jag tid hos läkare, för jag mådde inte så bra. Delvis beroende på att jag hade en fem-sexa som under våren fylldes på med "nyanlända" elever. Barn som gått sex veckor i förberedelseklass, och sedan skulle ut i vanlig klass, utan extra hjälp. Kommer ihåg att klassrummet blev trängre och trängre, hade nog 26 elever i två klasser framåt våren. Superstressande....

- Du är pressad, sa läkaren då hon mätte upp blodtrycket till 170 genom något (undertrycket var ok). Sen dess äter jag blodtrycksmedicin. 

Hög puls var det i några långa branta backar. Men vandringen från gruvan upp till Tabergstoppen rä väldigt fin. Idag fick jag se årets första midsommarblomster/skogsnävor blomma längs stigen. 

Flaggan i topp för alla som fixade vandringen.... om än med lite pust och stånk.

Utsikten från toppen är milsvid.... men ... tycker jag... ganska tråkig. Byggnader och skog...

Inte riktigt ok... men bilden får vara liten och  så  får jag väl göra ett GDPR-övertramp..... Elever och lärare från vår skola....Fler än så här är vi inte. ( 3 fattas) Tycker attd et är lite kul att kunna visa en hel "skola" på samma bild....

Så var det , det där med rubriken. "Vi behövs". 

Eftersom jag inte hade ansvar för någon klass, så satte jag mig längst fram i guidesätet och kunde på så sätt prata lite med chaufförerna. Vi hade olika bussar och olika chaufförer i den buss som jag åkte i.  Båda var  pensionärer. Den ene mannen var årsgammal med mej, den andre sannolikt ännu äldre. 

Under resornas gång, så pratade vi om hur det skulle se ut om inte det fanns ett ganska stort antal pensionärer som ryckte in i olika verksamheter några gånger i veckan....eller då behov finns. Det känns gott att känna sig behövd, och att känna.... att även om många anser den som är 65 + är helt passé.... så är man faktiskt inte det!

Skolresa

Idag har den gamla lärarinnan fått åka på skolresa. Så roligt det var!
Och så mycket jag lärde mig.
Till Bottnaryd styrdes tre bilar. Där tog klassens föreståndare emot oss, på trappan till sitt mysiga hus.
I uterummet fick vi en kort-kort historisk tillbakablick om det samhälle som vi snart skulle lära  oss mer om.
En promenad på sju åtta km skulle det bli... på båda sidor högtrafikerade riksväg 40.
Hur skulle vi göra för att komma över vägen?
Jo, vi skulle gå under den.

På raska fötter tog vi oss snabbt till Gunillaberg.
Bottnaryds vagga.
Denna herrgård byggdes av den av Axel Oxenstierna adlade Johan Printz.
En del av Brahe-land fick frälsemannen Printz till sin lott.
Printz var militär och deltog i trettioåriga kriget. Han blev utsänd att vara guvernör över Nya Sverige,  den enda koloni som Sverige lagt under sig.
Kolonin låg längs en del av Delawarefloden, inte så långt från nuvarande New York.
Johan Printz var guvernör i den svenska kolonin under elva av de sjutton år, som Sverige var en kolonialmakt.
Efter hemkomst till Sverige, så blev han Jönköping läns första landshövding, och hade sitt säte just här på Gunillaberg.
Anledningen till varför herrgården heter Gunillaberg? Jo, så hette hans mamma....

Idag ägs Gunillaberg av en dansk konstnär. Mot att betala 130 kr i inträde, så får vem som helst komma och njuta av historiens vingslag.

Idag gick vi längs grusvägen, utmed Gunillabergs öppna marker, och kunde glädja oss att se boskapsdjur av olika raser.

Vår guide, klassens föreståndare,  berättade att många av de djuren hade hämtas från Danmark.

Både barn och vuxna uppskattade verkligen promenaden genom djurens hagar.

Många djur tycktes ganska intresserade av den brokiga skaran av människor också.
Turistsäsongen har inte kommit igång än, och vägarna förbi Gunillaberg, de hör inte till de vanliga allfarvägarna.

På lite tröttare fötter gick vandringen vidare mot Klerebo.
Älgån hade byggts ut till en damm, och vattnet forsade vildsint under det att vi passerade bron.

Gråmulet väder ger de bästa bilderna. Vattenspeglar förstärker upplevelsen av vackerhet.

Lite energi behövde fyllas på, både hos barn och vuxna.
Det blev en kort rast där på andra sidan bron, under det att  klassens föreståndare berättade att hans mamma brukade åka med häst och vagn och spannmålssäck till kvarnen, då mjöl skulle malas. Kvarnen är den gula bygganden till vänster i bild.
Under det att mjölnare och kvarn gjorde sitt jobb, passade hon på att handla i affären, den gula byggnaden till höger i bild.
I min hemby, så fanns det också kvarn och affär när jag var barn. Dock med närmare en kilometer emellan. Klassföreståndarens berättelse tog mig på en liten nostalgitripp till mina allra tidigaste minnesbilder.

Vandringen fortsatte. Nu skulle vi tillbaka till Bottnaryds samhälle, på andra sidan väg 40. Denna gång gick det inte att gå under vägen, vi fick passera på gatunivå. Lite otäckt... men det fanns allt lite luckor mellan de snabbt passerande bilarna, så att vi kunde ta oss över på ett säkert sätt.

Snart var vi framme vid Gårdsjön, där en bro ledde oss över till Hembygdsparken.

I en stuga, men anor från 1700-talet, tog klassföreståndarens gamle slöjdlärare emot oss.
På ett synnerligen intressant sätt, berättade han om livet på 1700-talet, om de olika husen och de redskap som fanns i hembygdsstugan.

Medan brasan sprakade gemytligt, passade alla på att ta taberas på den medhavda fikamatsäcken. 

De fantastiskt fina elever som vi hade med oss, ställde kloka frågor till slöjdlärar-Bengt. En stor issåg skapade stort intresse, liksom den bakugn, som fortfarande används till tunnbrödsbak då och då.

Gårdsjöns badplats stod redo att ta emot badgästerna. Inget läge för bad idag. Ingen tid heller, förresten.

Sveriges vackraste kyrka, det måste vara den som finns i Bottnaryd. Såväl läge, som byggnad.

I vintras så såg jag med största förtjusning på Colin Nutleys senaste TV-serie "Bröllop, begravning och dop". Inledningsscenen i första avsnittet utspelar sig vid en kyrka som ligger på en gudabenädad plats. Det är just denna kyrka, Bottnaryd kyrka, i grunden uppförd redan i slutet av 1600-talet,

Även interiören var något utöver det vanliga.

Väggmålningar - "de fattigas bibel". Kunde man inte läsa, då för länge sedan, så kunde man ta till sig bibelns berättelser genom målningarna. Absolut svårt att göra vägg och takmålningar rättvisa genom ett kameraobjektiv. De var helt otroligt vackra och välgjorda.

Slöjdlärar-Bengt fortsatte guida oss genom historien, på ett mycket pedagogiskt sätt. Han hade byggt en modell av Kalmar Nyckel, skeppet som tog svenska kolonisatörer till Amerika, samt en en modell av kolonins huvudstad, Forte Cristina.

Lunch-sugna elever och deras vuxna medvandrare gick i maklig takt den sista biten tillbaka till klassföreståndarens hus. En sluttning, full med gullvivor, hjälpte till att lysa upp på vägen.

 Grillen var snart igång, och korv med bröd och goda tillbehör smakade väldigt bra efter en apostlahästrunda på närmare åtta kilometer.

Som avslutning på den roliga dagen, tog värden med oss till Ullebotallen. Tallen, som är över 500 år, kan vara den största ( med störst omkrets) i Sverige. Omkretsen lär vara omkring 4,75 m. 

Med skolbarn uppställda kring tallen, så kan man få en bättre föreställning om hur många som behövs för att man ska nå runt om. 

Som grädde på moset, så kollade jag upp att det fanns en geocache en liten bit från tallen. Raska barnaben, varav några hade geocachat tidigare, hann fram till stubbgömman långt före mig.

Ja, det var en riktigt rolig skolresa det. En skolresa, precis i min stil. Nya upptäckter, nya upplevelser, nya lärdomar. Att vi sedan hade med oss de bästa elever man kan tänka, det lyfter upplevelsen av resan till en ännu högre dimension. Tack, klassens föreståndare Ola, att du tog initiativ till resan! Tack till min egen klass, som valde att göra sin lärarfria resa just idag ( och igår) och som gav mig ( och C-E) möjlighet att få köra och umgås med de härligaste av ungar under en så fin upplevelsedag.