Ledighetslater

Tre och halv månad sen jul,

färgen som gäller nu är gul,

fast inte på gulan för den ska bli vit,

att fixa en toddy, innebär slit.

Läge att byta bilens hjul,

och ägna sig åt sån´t som barn tycker är kul!

Påsk press

I BTs helgbilaga fanns det ett helt uppslag om bloggar och bloggande. Redaktören för bilagan ansågs sig ha blivit blogg-beroende. Inte av att skriva, men av att läsa bloggar. Har ju själv rest runt en del i cyperrymdens bloggvärld, och verkligen träffat på olika bloggar. Blondinbellas, hon bloggikonen, var för mig alldeles för andefattig. Men det är väl en generationsfråga. Peter Englund har jag också besökt. Stundtals väldigt vanlig, stundtals ordrik och högtravande. Har sökt på "lärare" ett antal gånger, hittat guldkorn, men också sådana som jag inte alls går tillbaka till. En skrev nästan bara om Let´s dance, en annan bara om stickning....Hur kul är det.... Men jag är säker, alla fyller sin plats.

I BT kunde man också läsa om Tomas Bodströms bloggberoende. Det sas att han var beroende av skrivandet, att han bara väntade och längtade tills han fick sin dagliga blogg-tid.

Håller med om att man blir lite beroende av det här, men samtidigt känner jag en press på mig själv. "Se till att få ner några intressanta tankar varje dag!" Kan bli lite jobbigt, men mest kul.

Pressen, såväl BT som AB, skrev en hel del om gårdagens Elfsborgsmatch. Man hade tur som vann, det var man ense om. Stefan Izisaki skadad igen, shit, och James Keene hade inte fått till det riktigt..... Men nästa gång ska ni se, då går han MÅÅÅÅL!

Skulle försöka pressa en linneduk. Behöver något mer heltäckande under påsklöparen, nu när påskgästerna ( de närstående) ska sitta vid matsalsbordet. Pressa linnéduk med halvtaskigt ångstrykjärn, det är dömt att misslyckas. Alltså har vi alltid halvskrynkliga dukar på våra bord.Och jag tänker på min barndom, då allt skulle manglas, lakan, örngott, dukar, handdukar. Det skedde med jämna mellanrum på den gamla kallmangeln, som stod på "första vinden". Först skulle allt förstås dänkas och dras - och det var ett arbete pasande ett barn - då hade jag inte förstånd nog att uppskatta hur härligt slätt allting blev. Idag skulle jag ge mycket för en kallmangel!

Sädesärlehonan har anlänt! En liten nätt fågel, som har fått den större gaphalsen att lugna ner sitt kvitter och kvatter. Han sitter i stället och pressar sig och putsar fjädrarna. Har plockat ihop fjolårsgräs och farit upp till gamla bostället på taket. Honan är så där imponerad - hon håller sig mest på sin kant, men har också varit med uppe på taket och inspekterat. Jag tror att hon bad sin man att coola ner sig lite, och att försöka hitta en boplats där solen pressar på lite mindre.

Lat långfredag

Jodå, jag har varit i kyrkan idag. Långfredag har alltid varit en av mina favoritkyrkobesöksdagar. Helt oförståeligt för de flesta.

Långfredagsgudstjänsten har alltid varit en enkel gudstjänst, en meditativ stund, när man bara kunnat vara, avnjutandes den enkla altarutsmyckningen. Några rosor och en törnekrans.

Idag var det ingen gudstjänst i vår närbelägna kyrka, så vi åkte en dryg mil till en annan församling.

Altarutsmyckningen var utsökt, prästen höll en förnämlig föreläsning och den åldrade kören var helt OK. Antalet kyrkobesökare var alldeles för få!

Intressant att se en annan kyrka, hoppas att detta besök kan bli inledningen till en turné runt traktens helgedomar. Då kanske det också blir av att komma iväg till kyrkan mer än 2-3 gånger per år....

Annars har jag mest suttit på altanen och studerat sädesärlan. Han kom i tisdags och har sedan dess oroligt gått omkring på den öppna mark, som nå´n gång ska likna en gräsmatta. Han springer av och an, tittar sig omkring - kanske efter sin partner - kanske efter flygande föda. Ibland fångar han något, för det mesta något litet som jag inte kan se, ibland stora fjärilar. De fröätande fåglarna, som fortfarande finns kvar på andra sidan huset, letandes efter frörester, är han inte ett dugg intresserad av att umgås med.

Han kvittrar och kvattrar precis hela tiden, och jag satt där och tänkte; Tänk, om det var en människa som höll låda på det sättet, den skulle jag bli urtrött på och få sår i öronen av. Men små mysiga fåglar, dom ska låta, det inger ytterligare vårkänsla till de nyutslagna påskliljorna och vitsipporna.

Ärlan håller sig nästan helt på marknivå, som högst har han flugit upp på garagetaket. Och Fritz, katten, bryr sig inte ett dugg om honom.

Kan inte förstå, hur denna lilla marktrivande fågel, kan flyga 3-400 mil, från Israel eller Nordafrika. Undrar hur lång tid det tar, vilken flyghöjd den har, vilken mat den hittar...?

Hur kan den känna igen vår trädgård, där den häckade förra sommarn. ...

Den häckade under de svarta ( eller gråblekta) takpannorna på södersidan av huset. Vi satt på första parkett, hörde de omättliga ungarnas matrop och såg föräldrarnas ilande, fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att föda sin avkomma.

Så kom några dagar med riktigt högsommarvärme, vi flämtade på altanen, det blev tyst under takpannan - men föräldrarna fortsatte flyga fram och tillbaka med mat.

- Stackarna, försöker de mata sina ihjäl-kokta ungar, sa vi, och tyckte verkligen synd om de stackars föräldrarna - och ungarna.

Några dagar senare gick 5-6 ungar på gräsmattan, tillsammans med sina föräldrar och ytterligare att tag senare, så var alla borta.... Jag kan bara inte förstå hur man kunde överleva i den värmen....

Såg på favoritprogrammet "Mitt i naturen" i går. Svärmorsdrömmen och den utmärkte programledaren Martin Emtenäs, talade om fåglar, fågelmat och fågelholkar. Han varnade för att sätta upp holkar i söderläge....C satte upp två nyinköpta holkar i veckan, och det blev rätt söderriktat -holkarna i västerläge, dem vill ingen ha - där är ju risk för att öser in vatten.... och vi tror ju oss veta att det är bättre för småfågelungar att bli lite halvkokta än halvdränkta...

Hoppas fru ärla snart dyker upp, jag tycker att han ser så ensam ut vår herre.....eller är det en fru ....jag vet inte skillnaden.... och ska man vara lite fördomsfull, ja, då låter det ju som det vore ett riktigt snacksaligt fruntimmer.

Påskpyntet på plats

...ja, egentligen har det varit på plats sedan i lördags, så jag har haft i det närmaste en vecka på mig, att njuta av favorit-pyntet, alla kategorier. Det är den här fjäderfäfamiljen, som jag tycker är helt underbar. En riktig kärnfamilj, med barnen fortfarande inom hemmets ram.... Köpte den i en ICA-affär för 7-8 år sedan, och familjen tyckte det var det fulaste de sett.... Jag ser fram emot varje påsk, när det är dags att ta fram dem... då har ljuset övervunnit mörkret - i flera avseenden.

När jag var liten, så var Skärtorsdagen en stor dag. På kvällen klädde sig mamma och mormor i mörka kläder, och så åkte de till kyrkan. De skulle gå på nattvardsgång. Det var enda gången på året, som jag inte fick följa med till kyrkan. Naturligtvis undrarde jag mycket över vad det där hemska med nattvardsgång betydde. Det var ju barnförbjudet och förknippat med allra största allvarsamhet och högtidlighet....

När jag så småningom konfirmerades, så fick jag ju själv uppleva detta mystiska. Jag hade fått stränga order av min mor att inte skratta eller le, där uppe vid altarringen. Jag skulle niga och se allvarlig ut när jag, efter välsignelsen, gick tillbaka till min plats i kyrkbänken.

- Du skrattade allt lite på väg ner från nattvarden , sa min mor, och hennes tonfall och min var högst ogillande.

Av och till har jag gått en hel del i kyrkan under årens lopp. Jag är fortfarande "sökare".... vill ha en kristen tillhörighet och riktig relation. Men får inte till det riktigt, eller som min bloggvän uttryckte det, det handlar om att våga -- och där fallerar jag alltid....

På senaste tiden har det blivit mycket "av" med kyrkobesöken. Kollar alltid i tidningen vad som är på gång, men kommer sällan i väg.

En anledningen till att jag inte går till kyrkan är att det är högmässa - alltså serveras nattvard. Då går jag garanterat inte till kyrkan .... nattvardsgången, det mest centrala i kristen tro, känns fortfarande lika skrämmande som när jag var barn och ungdom.

Samvetets signaler

I måndags besökte jag en av Västsveriges stora växtförsäljnings-kedjor. Behövde något nytt i köksfönstret och ytterligare lite i utekrukorna.

Uteväxter är ett litet aber för oss här på landet, det mesta som man sätter ut, ser rådjuren som föda, och kommer alldeles intill huset för att avnjuta t.ex. penséer.

Naturligtvis fanns det massor av påskliljor till försäljning, så jag plockade på mig några sådana, och dessutom en kruka hyacinter. Påskliljor vet jag att rådjuren inte tycker om, och jag har tidigare haft hyacinter, utan att dessa har förvandlats till lyxmat för hjortdjur.

Så fick jag syn på amplar med små penséer. Två för 100 kr! Perfekt, tyckte jag, även om rådjur hoppar högt och graciöst, så lär de inte kunna komma åt den vackra frestelsen när den blir upphängd i verandan....

Glatt gick jag till kassan, köade en stund, och fick sedan notan på orkidéer, penséer, påskliljor och hyacinter. Tyckte att det blev billigt....att det inte riktigt stämde...

Ute vid bilen kollade jag så kvittot, och såg att penséerna var inslagna som violer a 6,90 kr styck.

Det är här samvetet kommer in. Ska jag gå tillbaka och tala om att jag betalt för lite - eller ska jag köra i väg och känna att jag tjänat 86 kr?

Jag valde det senare.....

Har sedan funderat en hel del på varför jag gjorde som jag gjorde ... och kommit fram till att jag handlade av en stor kedja som har massor av kunder, och där spelar mina 86 kr varken till eller från - och tjejen i kassan kommer inte att få något ovett ... köpet var ju bokfört som violer. Hade det varit i den lokala lilla blomsterhandeln här hemma, där jag känner ägarna, så hade jag säkerligen gått tillbaka och betalat det jag var skyldig. Jag känner ju dem, småpratar om ditt och datt när jag handlar där - ja, jag har en relation till dem. Och har man en relation och en kommunikation, ja, då signalerar samvetet rött, när det bli fel i systemet.

Blandade blommor

En vårhälsning med blommor från Stockremma, Hjälshammar och Finnekumla by.

Garanterat godhjärtat gjort

- Nu har du gjort två goda gärningar, sa damen i receptionen. Klockan var bara 10.15.

Jag hade lämnat 4,5 dl blod av märket O+ och jag hade skänkt ersättningen för detta till Barncancerfonden. Alltså inget som krävde så mycket insats av mej....

Det var tredje gången som jag tappades på den normala blodransonen. Har funderat länge på att bli blodgivare, och när jag på närmsta håll så fick se, vad de livsgivande dropparna kunde göra för en person som inte orkade något, så blev det äntligen av.

Registrerade mej via geblod.nu på försommaren förra året. Fick ett brev från sjukhuset i Borås, dit jag ombads ringa. Första gången jag var på blodcentralen gjorde man en hälsokontroll och jag fick vänta en månad på provsvar på de blodprover som tagits.

När månaden gått och allt var OK, så var det bara att bestämma lämplig tid.

Det går snabbt att tappas på blod, tar väl ungefär tio minuter. Jag ska inte säga att det inte känns, för det gör det. Det svider när kanylen sätts in, när blodet tappas och en bra stund efteråt. Dessutom känner man sig lite trött och extra andfådd efteråt. Men redan nästa dag är dessa lindriga obehag borta.

Man får med järntabletter för tio dagar, för att Hb ska återställas så snabbt som möjligt.

Av mitt lilla bidrag på 4,5 dl blir det en påse röda blodkroppar, det blir tromocyter ( som hjälper till med att stoppa blödningar) och blodplasma. Blodplasman kan man ge till starkt nedsatta personer, för att de ska få ett extra näringstillskott - det fick jag veta i dag.

Så visst gör man en god insats när man ger av sitt blod.... det känns otroligt bra... och man vet aldrig när man själv, eller ens närmaste kan komma att behöva en blodtransfusion.

Så kunde jag få någon er som läser det här att bli blodgivare, så skulle det vara ännu bättre....

Avlade också några besök i Knallelands affärer. Fick ett SMS från Kapp Ahl igår - och sparade det, eftersom jag visste att jag skulle till sta´n idag. Satte mig inte in i vad det gällde, men läste 25%, och tänkte, att det kan jag nog hitta något att använda den förtjänsten på....Gick till tjockisavdelningen - hittade ett par härliga, mjuka, höga jeans och en häftig, annorlunda T-shirt.

Byxorna var dyrast - skulle tjäna en hel hundralapp.... tog fram SMSet för att ha det till reds i kassan.... och där stod 25% på alla reavaror. Vem tusan vill ha reavaror i bästa vår-shoppingtid?

Som tur är, så känner jag mig inte drabbad av KRISEN, utan köpte med glädje det jag "förälskat" mig i, trots utebliven "förtjänst"...

Gick in i Tjockisaffären också - ja, den heter Zizzi -har storlekar från 42 - 54. Tänk, jag har M i den affären! Man hittar nästan alltid något man inte kan vara utan där - idag blev det en fantastiskt fin kortärmad, ganska kort "bussarong".

Känns bra när man är nöjd med sina inköp.

Besökte sedan min barndoms stenar ocn blåsippeställen, ca 15 km från stan. Blåsipporna hade kommit, även om det ännu inte var alldeles blått i hagarna. Men det kommer det att vara till påsk!

Är så glad och tacksam att jag fortfarande har tillgång till mitt barndomshem - att jag har en nyckel som passar, trots att jag inte äger huset.

Tänker ofta på de som tvingas fly från sina hemländer .... så fruktansvärt att inte kunna komma tillbaka och uppleva sina barndoms stenar. När ens gamla föräldrar är borta, finns ju "stenarna" ändå kvar, och då blir dessa speciella platser dubbel värda!