Säkerhet

- Du kanske inte befinner dej på kontoret nu? Mannen i telefonen ställde frågan. Eller var det ett påstående.
Jag svarade Nej, jag var ju ute på promenad.
I mitt stilla sinne hann jag reflektera över frågan/påståendet: KONTOR! Under fyrtiofyra års yrkesliv så har jag aldrig haft ett kontor. Möjligen del av arbetsrum, men aldrig kontor.
Faktum är, jag har aldrig behövt ett kontor, mina hemklassrum har varit ett alltiallorum, där eventuellt kontor ingår.

Mannen som ringde var från kommunens IT-avdelning.
Jag hade under skoldagen efterfrågat deras hjälp, för jag skulle behöva ladda ner ett program  där man kan skriva in noter. Förr skrev man på notpapper, men sådant extra arbete behövs inte i datorernas tidevarv. Kollade vad kulturskolan använde och rekommenderade för program. Jodå, det fanns ett gratis, ett som var enkelt att jobba med; musescore.
Bra, nu gällde det bara att få ner programmet i arbetsdatorn.
På den gamla goda tiden, då när vi lärare (äntligen) fick egna jobbdatorer, så kunde man ladda ner vad som helst.
Det blev det stopp på, det var ingen säker metod. Istället skulle vi, då vi behövde ett program, ansöka om adminstratörstatus under en dag. Funkade jättebra! Tänkte att det fortfarande var så, och blev lite förvånad över att få ett fysiskt samtal istället för en datum och ett lösenord på mailen.

IT-mannen föreslog att jag skulle ringa honom idag, men då jag sa att tanten har lediga fredagar, så tyckte han att det räckte på måndag.
Inte så lätt att komma ifrån och ringa då man har elever, så jag föreslog att jag skulle ringa hemifrån idag på morgonen.  Det fick jag OK på.
Och gjorde så.
Det var inget lösenord jag skulle få.... vilket jag var helt övertygad om. Jag hade inbillat mig, ganska logiskt, att nu gällde bara lösenord från datatekniker, under samtal med vederbörande.
Teknikern skulle fjärrstyra min dator, ta över kontrollen och på egen hand ladda ner det kostnadsfria programmet. Han lyckades inte, sannolikt för att jag inte fanns på mitt "kontor".

Naturligtvis ställde jag frågan varför man inte längre kunde få en-dags-tillåtelse till nedladdning avde program man behövde.
Nej, det var slut på det. Från årsskiftet hade säkerhetsansvarig förbjudit all annan nedladdning än den som IT-support tillhandahöll.

Man blir så TRÖTT! Allt ska vara så förbenat säkert. OK, världen förändras dag för dag, men man måste inte misstro allt och alla för det. Saker KAN hända, men ibland händer de värsta saker trots all säkerhet.
Man måste ha både livrem och hängslen och dessutom ryggen fri.

Många av oss, de allra flesta vill jag säga, har levt i en tid då säkerhetstänket låg på en helt annan nivå. På den tid då man kunde göra saker utan att det skulle vara livsfarligt....
ta med elever på skolresa ... ÖVER NATT ... i egna bilar.... på cykel

... och tänk, jag, urusla skidåkare har åkt i slalombackar utan hjälm,... det finns en anledning till att jag aldrig mer kommer att åka i en backe... en tant som knappt har styrfart ser ju skitdum ut i hjälm...

... jag har cyklat långt, med  två barn på cykeln, utan hjälm.... åkt pulka utan huvudskydd....

Nu hamnade jag en bit ifrån IT-sektionens ovilja att betro mig en nedladdning. För visst är det bra att skydda sig, när man faktiskt kan slå ihjäl sig.
Men vad kan hända om jag laddar ner ett program som är ett hjälpmedel i min undervisning?

Årskurs sex i vår skola har sedan lång tid tillbaka fått komma på studiebesök på ortens stora kabelföretag.
Under de första gånger jag var med på rundvandringen i fabriken så var de enda säkerhetsföreskrifterna  "se men inte röra".
Ganska snart fick man ta på reflexvästar då man befann sig på fabriksområdet. Så man skulle vara synlig för truckförarna. Ok...
Sen kom föreskriften att alla måste ta på skor med förstärkt tå. Svettigt och otympligt... och vad skulle kunna hända så man hade nytta och skydd av sådana skor. Att en kabeltrumma kom rullande ??? Har det hänt månne?
Under de senaste besöken så har vi även tvingats ta på oss skyddsglasögon, ja, även vi som normalt bär glasögon. Varför, det har jag inte fått något svar  på. Man drar ut koppartrådar till kabel, man använder glasfiber från Kina, man lägger isolerande material runt kablarna. Nej, jag kan inte förstå vad som skulle kunna hända... eller om någon på fabriken någonsin skadats i ögonen.
Säkerhetsansvarig har nog gått på för många kurser....

Visst är säkerhet bra, men när det går över till dumhet, då förlorar det sin trovärdighet.

För egen del så brukar jag, för min egen säkerhets skull gå med stavar. Åtminstone då jag går i skog och mark, eftersom jag är expert på att snubbla och ramla omkull.
Idag förde olika ärenden oss till Ulricehamn. I väntan på tid som skulle passas, så gick vi en runda och hittade några geocacher.  I stan, och på asfalt använder jag inte stavar. Där känner jag mig betydligt mer säker. Fast visst kan oturen vara framme ändå.
Kändes iallafall gott att ha gått mer än 12000 steg och nästan en mil utan stavar. Det var ett tag sedan sist. Än klarar tanten sig utan käpp och rollator, men om hon ger sig ut på skogsstigar, så är det inte så säkert.

Mörkt

Tittade ut genom klassrumsfönstret. klockan var halv två. Det såg helmörkt ut där utanför. 

Nu var det inte det, för denna dags ljus skulle vara oss närvarade till kl 15.43. 

En eftermiddagsförlängning på mer än 20 minuter, jämfört med det mörkaste mörkret. 

Det längre dagsljuset kunde förnimmas tidigare i veckan, då när molnen var lite mer transparenta.

Idag var det igengrott där uppe igen.

Sen undrar man ju hur man tänkte i början på 70-talet, då "vår" del av skolan byggdes och då man satte in tonade fönster i klassrum som vetter mot skogen.

För att inte vilda djur ska ges insyn?

Tonade glas ger bra spegelbilder, såväl från utsida som från insida.

Flera fåglar, koltrastar, har hackat sig blodiga på rutan, då de sett sin rival där i spegelbilden.

Inifrån, så är tonade rutor och ljus inomhus, utmärkta helfigursspeglar. Mycket mer intressanta för många självbeundrande elever än att lyssna på den gamla lärarinnan!

Visst är den otrolig, julrosen.
Ändå undrar jag hur man är skapt, då man i mörker och mulenhet, kan bli så prunkande.
Rekordmycket blommor i december och januari detta år, i den tid som är så fattig på ljus.

Det finns faktiskt människor, som föredrar den mörkare årstiden, framför den ljusa.
Det är svårt att tro, men jag har t.o.m träffat en sådan raritet av människoart.

Egentligen borde man uppskatta mulenhet och skymningstid  mer, då man blivit gammal och rynkpluffsig och gråstripig. Det är inga vackra människodrag som avslöjas i ljuset. Och ännu mindre då man är lättklädd.
Men tänk, det struntar jag i.... bara jag inte befinner mig i ett upplyst rum med tonade spegelrutor, så slipper jag ju se mig själv. En annan lösning är att låta bli att titta på spegelbilden. Iallafall på nära håll.

Åkte hem direkt efter en rolig första skoldag på den sista terminen. Tog den dagliga promenaden. Mörkt blev det så fort solen gått hädan för denna dag.

Eleverna skrev sångtexter idag på musiklektionen. Flera grupper skrev om att de längtade efter snö och vinter. Skam till sägandes, så är det nästan så att jag gör det också, för nu är jag trött på att det ska vara så förtvivlat mörkt. Trots att vi går mot ljuset.

Slut

Jag gillar när saker tar slut. Tycker om när något är färdigt, när något ät tömt, och man kan börja om på nytt.
Det kan vara det sista i en filförpackning, det kan vara ett längre ämnesområde i skolan.Småslattar är inget kul att ha i kylskåpet eller skafferiet. Ett arbetsområdet har sin process som också är roligt vara en del av, men det är alltid en go känsla då man gått i mål och är redo att hugga in på något nytt.

Det sista riktiga julgodiset tog slut idag. Skumtomtarna är borta sedan länge, och idag kände jag mig nästa tvingad att se till att även detta märkliga, men ganska smakrika,  gelegodis tog slut.
Konstigt, att man så gärna hjälper till att ta det sista vad det gäller  godis!

Nu är julen slut. Åtminstone i vårt hus. Det är en av årets bästa känslor, det när alla tomtar är nedpackade igen, när det stickiga riset ( vi har haft tallris i stället för gran under några år) återbördats till naturen, då elljusstakarna är borta och de sju ljusen i Toarpskronan är nedbrunna.

Tog en promenad i månljuset efter det att första skoldagen för min del, planeringsdagen, var slut. Insåg att vi i vanlig ordning var de första i byn, som gjort slut på julen.

Så finns förstås denna retsamma växt. Antingen så tappar den blad och tar slut före jul, eller också står den fin och växer till sig ända fram till vår och sommar. Den får väl stå i de övergivna, men inte slutkörda, växternas fönster. Det är rätt trångt där nu, med ett två julstjärnor, någon svärmorsrosett och ett antal orkidéer som man tror ska blomma igen.

Det finns saker som man förstås inte vill ska ta slut. Energi, Vänskap. Välmående. God hälsa.

Men  vad det gäller det lilla i livet, så gillar jag att tömma i botten och att kunna ta ny sats igen.

Underlag

Man funderar bra då man promenerar. Idag blev aktivitetsklockan nöjd då promenadstegen uppgick till nästan 11 000. På ett bräde! Klart man hinner tänka mycket på  8 km, på 100 minuter .

Dimman gjorde skogen lite trolsk, det svaga duggregnet gjorde sikten genom glasögonen ännu mer dimmig. Blir ofta bra kamerabilder med mjukgörande dimma. 

(Är det f.ö. inte lite tråkigt att många oss får så nedåthängade mungipor på äldre dar! Så tråkigt har ju livet inte varit...)

Underlaget jag gick på det var uteslutande grusväg.
Men trots att det var samma slags väg, byväg övergående i skogsvägar, så växlade underlaget ganska mycket.
Det var jämnt men hårt, det var lite mjukare men samtidigt lite slipprigt, det fanns mindre stenar och så fanns det ett parti med större stenar, grövre sten som lagts ut som fyllnadsmaterial där vägen tidigare varit dålig.

Det är jobbigt och besvärligt att gå på en väg, där stenarna har olika form och storlek.
Ändå så är det nog ganska nyttigt att gå i det ojämna, det är bra att många muskler i kroppen får koordinera sig lite mer än på den jämna vägen.

Nu var det ingen asfalterad väg alls på dagens runda. Många gånger kan det vara bekvämt att gå på asfalterad väg, men underlaget är så hårt, så jag ofta får ont i ryggmuskler eller benmuskler.

Då underlaget består av mjuk mossa, så känns det så gott att sätta ner fötterna. Son att gå på moln kanske...

Nu var jag dum, moln kan man inte gå på, inte ens sväva på... det var ju faktiskt riktigt låga moln som jag gick genom under hela rundan.

Mitt hatunderlag, det är is. Speciellt is eller annat halt underlag som dyker upp plötsligt.
En bruten handled, en grav stukning av fot, har överraskande halt underlag bistått med.
Numera är jag riktigt rädd för halka.  Tar mig fram som en riktig åldring... vill helst inte ta mig fram alls, bara vänta tills det hala är borta.

Jag tror att det är bra att vi går på olika underlag.
Såväl fysiskt som själsligt.
Det gäller även kuperad terräng.
Jag blev ordentligt andfådd i den långa uppförsbacken. Ändå var det den nyttigaste sträckan på hela rundan, man behöver ta i lite för att kroppen ska må bra.
Tror också att det är så att man behöver ta i lite, jobba med överkomliga utmaningar för att själen ska må bra.

Olika människor klarar olika underlag olika bra.
Beroende på kondition, beroende på vad man har för livserfarenheter.
Någon ger upp redan på det ojämna underlaget, en  annan springer lätt uppför backen... uppför en backe med ojämnt underlag.
Någon går alldeles för fort fram på  jämnt underlag, men ser inte den vägg som plötsligt finns i vägen. Fastnar man i väggen, kan det vara svårt att komma ut.
Någon annan får gå på ojämna, backiga vägar men klarar ändå att hitta vägen förbi muren som spärrar vägen. Med eller utan hjälp från någon annan.

Visst tänker man mycket konstigt när hjärnan ges fritt utlopp.
Men det är ganska intressant vart tankekedjorna kan föra en.

Tänkte också lite på skolstarten på torsdag. Elevstarten. Tänkte på musiklektionen och att eleverna ska skapa egen musik. Kom på ett bra sätt att jobba på. Insåg  också att den överåriga lärarinnan innehar ett bra underlag för att få till en god musikundervisning, trots att hon vare sig är så bra på att spela instrument eller att sjunga.
Tyvärr så har musik ( och i viss mån bild) blivit skolans slaskämnen. Lärarpersonal - utbildade eller outbildade - men utan behörighet har oftast fått ta hand om musikämnet, iallafall i de lägre klasserna.
Blir inte så bra....kanske jag ändå skulle avsluta min karriär med ett år som musiklärare, en eller ett par dagar i veckan...

NEJ!

NEJ, det är inte OK. Har huvudet fullt, vet inte ens om det är OK att skriva om, men ändå, jag behöver formulera i ord,  det som tar sådan plats i tankarna....
För, NEJ, det är inte Ok att det ska  vara så här, och ändå... det är precis så det är och jag kan inte påverka ett dugg....

Öppnade jobbmailen igår kväll.... Av gammal vana, det borde ju inte finnas något nytt där, inte innan helgerna är över.
Men det gjorde det; Med rubrik "Tragisk händelse"
Vår unga kollega har mist sin man i en arbetsplatsolycka. Världens finaste tjej har mist pappan till sina barn. Hennes små barn har mist sin pappa.
NEJ, NEJ, NEJ, så får det inte gå till, och ändå händer det. Jag är inte personligt bekant med någon annan i familjen, men den svarta skriften i Worddokumentet slog rakt in i hjärtat.
Livet är så skört, man vet ingenting om vad som kan hända, på en enda sekund kan allt förändras..
Och jag känner så innerligt med min unga kollega..... och NEJ, det är inte schysst det som hon får vara med om.

Kollade Instagramflödet. Har saknat henne där några dagar nu, den unga positiva tjejen, hon som under ett läsår var min elev, hon som nyss fyllt 25.
Hon har ett instagramkonto, öppet för alla.https://www.instagram.com/amandascancer/
Den cancer ( sarkom) som konstaterades och behandlades 2018, kom tillbaka efter ett halvår, och nu är det återigen cellgiftbehandlingar och ständig smärta, ofta återkommande ångest, starka mediciner, långa sjukhusvistelser som gäller. Tumörerna fortsätter växa, trots detta, och  nu är strålning en sista
( ?) utväg.
NEJ; NEJ; NEJ, en ung människa ska inte behöva utstå detta, en ung människa kan visst bli sjuk, men den ska bli frisk snart igen och kunna planera sin framtid, kunna leva sitt liv, kunna återgå till sin vardag.
Mina tankar går så ofta till denna tjej, som är så öppen med sin sjukdom, som inte ger upp hoppet, men som framtiden ter sig allt mindre hoppfull för.

I morgon är det Cancergala i TV. Vi kan inte göra något speciellt för Amanda, men vi kan bidra med en summa till cancerforskningen. Tack vare den, så har många drabbade, både yngre och äldre kunnat bli av med sin sjukdom, eller kunnat leva ett någorlunda bra liv med bromsmediciner.

Min väninna har drabbats av återfall i sin cancersjukdom. Även om hon är äldre, så känner jag NEJ, det är inte OK att få tillbaka sjukdomen och behöva utstå de jobbiga behandlingarna gång efter annan. Det är inte OK att sjukdomen tar över det allra mesta, att det är den man måste förhålla sig till hela tiden, i stället för att leva ett vanligt pensionärsliv.

Vi som haft tur i livet, vi som inte drabbats av sjukdom, vi som drabbats av sjukdom men blivit friska, ja, alla vi som kan leva ett vanligt liv, vi bara gnäller. Låter småsaker förpesta tillvaron och låter småsaker bli stora konflikter.

NEJ,NEJ; NEJ... vi kan inte hålla på så. Vi måste se med tacksamhet på vad vi har, och framförallt för att vi får vara friska, att vi får ha dem som betyder mest för oss kvar i livet.

UT!

Lite lagom krispig luft. Och sol! Klart man måste UT!
Nu är jag väl inte den som är den, med att vara UTomhus, det är väl nästan bara ösregn som håller mig inne från en daglig promenad.
Idag kände jag att jag ville UT direkt efter frukost och tidningsläsning.
Det var faktiskt lite lurigt halt på den asfalterade regionsvägen ( tror att det heter så), där min promenadrunda tog mig den första biten. Speciellt de vita sidomarkeringarna var såphala.
Tror inte att de mötande bilisterna insåg att det var fläckvis ganska så halt även på asfalten, de tycktes inte köra mera långsamt än normalt.

På skogsvägen fanns en hel del nyfrusna hinnor på vattenpölarna.
Iskristaller är så vackert!

När man bor i en trakt där skogen dominerar, så får man vara glad för det lilla.
Vara nöjd och belåten med att den lågstående solen vill kika fram lite då och då mellan furornas stammar. Men visst blir det vackert!

För någon vecka sedan, så jag senast gick denna runda, så var det också sol. Jag tog en bild på spegelbilden i vattensamlingen. Idag var spegelmöjligheten borta. Det blev ändå en fin bild. Jag gillar barfrost, några minusgrader och sol, det är perfekt vinterväder tycker jag.
Snön då?
Nej tack, säger jag. Jag klarar mig så bra utan.
Men tänk på barnen, de vill ha snö att leka i, genmäler någon.
Jag är inte alls säker på att alla barn uppskattar snö. När jag var barn, så var snön naturlig och man hade skidor som man behärskade att åka på, man hade skridskor som man använde ofta, man hade ett eget "flygande tefat" att åka i backarna på. Vintrarna var långa och man fick en vana att ge sig UT och utöva vinteraktiviteter.
Så var det också under 80-tal, delvis 90-tal, då jag jobbade i Dalstorp. Det blev ett antal friluftseftermiddagar, då både elever och lärare  tog skidorna och begav sig ut på de fina skidspåren som man lätt kunde nå från skolan.
Eller åkte skridskor på sjön, det fanns barfrostvintrar då isen var så tjock att man kunde åka över hela sjön.
Numera är snö och längre perioder av minusgrader så sällsynt i våra trakter, att många barn inte äger någon av ovanstående vintersportutrustning. Minst av allt längdskidor. Flera har skridskor, speciellt killarna, mycket beroende på att vi har en ishall i Nittorp.
Det är nog så att många barn inte alls vill gå UT på vintern. De stannar inne och beger sig på äventyr i dataspelens värld i stället.

Något jag bara vill städa UT, det är julen. Är så in i bomben trött på de dammiga tomtarna som finns lite varstans i huset. Biter mentalt ihop och tänker att de får stå tills på trettondagen. Då ska de förpassas till den plats där de befinner sig elva och en halv månad om året.
Julkulor, julröda färger på dukar och gardiner, elljusstakar och stjärnor ska jag försöka stå UT med tills på fredag. Det ska säkert gå, de är inte alls lika störande som tomtarna.  Blir bra att städa UT julen helt och hållet, på lediga fredagen.

Det är fortfarande ljust ute. Härligt att ljuset är på väg att återvända. Är dock inte lockad att gå UT mera idag, de tiotusen stegen är gjorda och därute ser det ut som det börjat blåsa ordentligt igen.
Nä, jag ska sätta mig i bekväma läsfåtöljen och läsa UT boken  ( Jan Guillous  "De som dödar drömmar sover aldrig"- 1970-tal i hans släktkrönika).

Ha en fin helg!

STOPP!

Det var inte så svårt att hålla sig vaken över tolvslaget, där i äldsta dotterns gästrum.
Under det att jag lyssnade på Lena Endres nyårsdiktsdeklamation , så tilltog mullrandet därute alltmer. På ett par tre kilometers avstånd från staden, så fick man en förnimmelse av att ett krigsslag utspelade sig en bit bort. Ett slag som  hållit på och eskalerat mer och mer under de tre-fyra timmar som jag befunnit mig i huset.
När dottern kom till stallet på morgonen, så hade två av boxarna tydliga spår av att hästarna haft en orolig natt.  En av hästarna verkade fortfarande skrämd och var  rädd för att gå ut.

Svärsonen i Malmö lade ut en bild på sig själv och sin hund, då de satt tillsammans på toalettgolvet under nyårsnatten. Hunden hade tungan hängande utanför och verkade helt vettskrämd.
Redan då vi lämnade Malmö... och även de två kvällarna då vi befann oss hos yngsta dottern... låg hunden på toaletten eller långt inne i en garderob och skakade. Hon ville inte gå ut,  det funkade enbart med rastning under förmiddagarna.

På radio hör jag om en bonde i Marks kommun, som berättar hur skärrade han djur var under nyårsnatten, med resultat att några kalvar sprang i väg från ladugården ( Idag återfunna välbehållna.)

En sann ( vilket man inte tror) berättelse talar om hur ett ungt, men sedan många år vuxet, par blir bjuden på nyårsfest. Hos en nära släkting.  För att vara välkommen, så skulle varje par betala in 500 kr till  pyroteknik.
När man vägrade betala denna summa, med den motiveringen att man inte vill utsätta djur för den stress som de krigsliknande knallarna gör, så var man inte välkomna på festen.

Borås Tidning hade  gjort en mindre undersökning  om hur boråsarna ställde sig till nyårsfyrverkerier.
Bland svaren stod att läsa:
- Jag gillar när det smäller!
- Minst 2000 kr tänker jag lägga ut på "tårtor" i år.
- Tårtor är verkligen min grej!
- Förra året spenderade jag 5000 kr på pyroteknik vid nyår.
- Vår hund är på landet, så det är helt ok att vi smäller av en del.

ÄR FOLK HELT SJUKA I HUVUDET ELLER ?

Hade det varit barn - vilket man är upp till 18 år - så kunde jag delvis förstå en svaren. Iallafall att en icke riktigt mogen hjärna gillar när det smäller!
'

Under det att vi åkte genom Skåne på tidig nyårskväll, kunde vi i bilen känna både detonationer och svavellukt. I det  öppna landskapet såg vi här och där fyrverkerier avteckna sig mot den klara och mörka himlen.
Fyrverkerier kan vara vackert, men med tanke på den korta varaktigheten, och absolut med tanke på den stress som alla djur, vilda och tama, utsätts för, och även med tanke på miljöaspekten, så anser jag att nu får det vara STOPP med försäljning av pyroteknik till privatpersoner.

Jag tycker inte att man ska förbjuda fyrverkerier helt, de kan väl vara befogade då det är årsskifte.... kanske....
I stället för att omogna män ( jag tror att det till störta delen handlar om män, förlåt min generalisering, kan ha fel...) ska leka med sådant som smäller under flera dagar, så skulle varje tätort kunna ha ett fyrverkeri PRECIS VID ÅRSSKIFTET.

Jag antar att många djur skulle klara några minuters olåt och blixtrande, bara det slutar efter några minuter. Åska är ju oroande för djuren, det vet jag, men det håller varken på i dagar eller timmar.

https://www.skrivunder.com/vi_kraver_totalforbud_mot_fyrverkerier_for_privat_bruk?u=3658308&fbclid=IwAR2OsbuZG3vOCH8avVXLG6Lu5xmoxfVygZgWib1OmbCZlAT0zvTdU2cRKMw

Jag skrev på den här länken, som fanns på Facebook, i förmiddags. Många har redan skrivit på, och jag är helt övertygad om att ännu fler tänker som jag.
Är medveten om att den lilla människan inte har mycket att sätt emot marknadskrafter, men kanske kan de som bestämmer i Sverige påverkas. Man har ju förbjudit smällare sedan länge, nu även fyrverkerier på pinne.... kanske, kanske har man förstånd nog att förbjuda att man säljer fyrverkerier i affärerna.
Jag är också medveten om att man ändå kan få tag i det man vill ha, men jag är ganska övertygad om att ett förbud gör att det blir en ordentlig begränsning på ljud och ljusföroreningarna vid nyår.

Skriv på du också!

(bilderna är tagna under förmiddagens promenad. Julrosen blommar för fullt i trädgården vår, och blomman på understa bilden blommar inomhus. Den är kommer från dotterns svärföräldrar i Skåne.... är det någon som vet vad den vackra blomman heter?)