Nittioåtta-nostalgi, nollåtta-nycker, nollnio-natur

- Hjärnan sitter i magen - också.
Jag berättade att jag läst om att det finns celler som liknar och beter sig som hjärnceller i magen. Det var när jag åt tillsammans med några treor och fyror i fredags, och pratet kom in på just hjärnan.

- Får inte ni också ont i magen, när ni är oroliga? undrade jag. Eller känner att det snörper till i magen ibland när ni blir ledsna eller glada.

Jo, det hade alla barnen känt av, men ändå det här kunde väl inte stämma - hjärnan i magen.
Det blev mycket skratt kring tanken ... ja, det var en glad måltid.

Jag kände snörpet i magen när jag plockade lite bland gamla grejer i Halmstadstugan i går. Bland en massa papper hitatde jag en karta över Skåne, utgiven 1998.

" Vi håller på att bygga en bro över sundet," stod det på framsidan. "Bron beräknas vara klar år 2000."

1998 - elva år sedan. Tankarna vandrade bakåt i tiden......Jag hade inte besökt Skåne så många gånger, men jag hade passerat Helsingborg , på väg ut i Europa. Jag hade också besökt Malmö musikteater och sett Kristina från Duvemåla. Det var mitt första besök i Malmö, och jag skulle snart fylla 45!

1998 kunde jag inte veta att Skåne, Malmö och Lund, skulle bli de orter som jag skulle besöka ofta och under många år. Inte hade jag någon aning om att båda döttrarna inom några år, skulle välja Lund som studieort, och att K skulle bli kvar i Malmö. Jag tittade på den stora kartan på Malmö, och hittade gatorna där K har haft sina fyra olika adresser.

1998 hade både svärfar och min mor börjat få en del krämpor - och visst hade det kommit tankar på att de skulle lämna oss - men aldrig kunde man tänka att de skulle vara borta inom fem år, båda två...

Jag tänkte på hur det var med datorer och mobiltelefon 1998. Vi hade precis fått vår första PC, ett rabatterat personalköp på Cs jobb. Innan dess hade vi ( jag) varit ägare till två olika Macintosh-datorer - och jag hade fått för mig ( därför att någon som visste bäst, sa så) att PC var ett steg bakåt, i förhållande till Macen.

Modemet var långsamt, långsamt - och att titta på en sida, med flera bilder, det tog en evighet att ladda ner.

Jag tror att jag 1998 hade mobiltelefon nummer två, och att den inte var så stor och tung, som den allra första. Men att prata inomhus, det var inte att tänka på, för att vi skulle kunna använda telefonen fick vi gå utomhus och gärna till en upphöjd plats...

1998 hade jag en härlig klass ( jag har haft många sådana) som jag mest stod och tittade på, de var så självgående. Jag har träffat eleverna från den klassen ganska ofta under årens lopp, och alla är alltid så trevliga och roliga att möta.

1998 - så länge sedan - och ändå så nära - lika länge är det till 2020. Vad har hänt då - nej, jag vill inte veta --- hjärnan i magen känns av, bara vid tanken av att tänka så långt in i framtiden...

Igår kväll var C och jag inne i Halmstad och åt, pingstaftonen till ära. Jag hade beställt bord på en restaurang, som på Eniro fått bra betyg, och som ligger i ett nybyggt område vid Nissans strand. Vi kom dit prick klockan sju, efter 10-15 minuters cykeltur. Bordet var placerat längt ute på altanen, nära Nissan - det var bara en gångväg emellan. Vi satte oss i solskenet, förstod att vi hittat stans bäst belägna restaurang, och så beställde vi. Jag tre-rätters, C förrätt och huvudrätt.

Det tog en stund innan ölet och vinet kom, men vad gjorde det, det var ju underbart där, mitt i solen och vid vattnet.

De bokade borden började fyllas på, och bakom C satte sig två par i övre medelåldern. De blev välkomnade av den unge servitören, och jag hörde att de sa " Då tar du hand om oss ordentligt i kväll." C lyssnade och så tecknade han i luften - 08.

"Och vad är det med det", sa jag." Du kan ju inte generalisera."

" Jo", sa C." Nollåttor är speciella".

Tiden gick, ingen mat kom. Inte ens Skagentoasten, som skulle vara vår förrätt. Och en räkmacka kunde väl inte ta så lång tid att göra. Den unge servitören kom ut till stockholmarna och förklarade något, men lovade lite extra vin.

En stund senare kom han ut till dem och förklarade något annat, att det var problem, något hade hänt i köket.

Vi satt tålmodigt kvar - det var skönt väder och svindlande vackert där vid flodkanten, även om solen försvunnit bakom träden i Norre park.

Damerna i sällskapet bröt upp, lämnade halvurdruckna glas med vin, och sa lite spydigt till sina män"Ha det så trevligt". Männen förklarade för servitören att kvinnorna gett upp, och han ilade in till köket med beskedet.

Klockan hade hunnit bli halv nio, mat började serveras på borden runt omkring - och vid kvart i nio kom vår förrätt. Den smakade gott, man hade ju hunnit bli ganska hungrig vid det här laget.

De båda unga servitriserna sprang omkring och fyllde på vin och lugnade gästerna, mat skulle snart komma. De båda herrarna fick sina Skagentoastar - men det hade blivit fel - det var bara en som skulle ha ..

"Varmrätten kommer snart" försäkrade servitören,de båda gentlemännen.

Vi fick vår varmrätt, den var helt OK, pepparbiffen som jag beställt var alldeles lagom stekt.

Plötsligt bröt de båda männen bakom C upp, klappade servitören på axeln och sa högt något om DÅLIG SERVICE. Sen lommade de iväg utan någon ansats att betala det de ätit.

Jag fick en fantastiskt god "Creme Caramel" och vår trevliga servitris undrade om de kunde bjuda oss på kaffe. -Ja, tack, gärna.

Vi bad att få notan, och när vi fick den, så hade man dragit av 20% av hela beloppet + bjudit på gott kaffe. Allt för att det blivit så lång väntan, för att som servitrisen sa "det har varit kaos i köket".

Alla andra gäster satt kvar på den härliga altanen, alla fick någon form av rabatt för kvällens olägenheter, ingen klagade - bara de båda paren från 08-området - som varit de som blivit mest informerade om vad som hände i köket av alla.

Nej då, generalisera är inte min grej --- men kanske är kräver en del huvudstadsbor mer än många av oss lantisar.... Eller också är det vi som inte är tillräckligt smarta för att förstå att vi ska KRÄVA! Men vem blir gladare och nöjdare av det - varken gästerna eller serveringspersonalen. Och ibland så kommer saker emellan, sån´t som man inte kan råda över....

Vi cyklade genom sommarstugeområden, campingområde och hedlandskap, ända ut till Fylleåns mynning i dag på förmiddagen. Så vackert. Vid ån möttes inland och hav, kor gick och betade, vassen stod hög och de många nyponrosorna blommade.

Efter lunchen vände vi hemåt och längs väg 26, även kallad Nissastigen, växlade naturen allteftersom man lämnade havet och kom tillbaka till skogsbygden. Ginsten stod i full blom, och jag blev bekant med en ny växt, för C var tvungen att stanna bilen för jag hade sett många tätblommande bestånd av en låg gul växt.

Väl hemma slog jag i flororna, och kom fram till att det var någon slag av ginst -färgginst eller harris. Så vacker - och giftig!

Rönnarna blommar mer än någonsin och längs moarnas vägkanter lyste det lila av något som likande blommande gräslök.

Vi åker utomlands och suckar "Åh, vad fint här är!" - men medge att visst är svensk försommar blade det vackraste och mest väldoftande som finns.

Tidstjuvar

Vi hinner aldrig PRATA med varann, vi som jobbar på samma arbetsplats och vi är ändå bara dryga tiotalet personer. Alltid ska nå´t göras, och så har några pratat men inget bestämt, eller bestämt vem som ska vidarebefodra. Alltså blir det det ena smärre missförståndet efter det andra, och barnen får olika meddelanden beroende på vem de talar med.

Jag funderar på var dessa otäcka tidstjuvar kommer ifrån. Förr fanns dom inte. Då hade vi en konferens i månaden, men ändå full koll och full kontakt. Idag har vi flera konferenser varje vecka, men inte ens då talar vi ordentligt med varann, för vi måste skriva kvalitétredovisning, göra schema, sätta upp stolpar, göra beställningar.....

När det idag återigen hade brustit i kommunikationen, så slog mig tanken om att vi skulle ha en blogg, alla vi som jobbar ihop. Man kan ju ha blogg utan offentlig insyn - och alla är med i gruppbloggandet. Det skulle ju passa mig och några till - men kanske inte alla. Jag tänker iallafall lägga fram detta förslag inför nästa termin....

Sen är det ju bara TRAGISKT att man träffas dagligen, men inte har tid att prata om det vi egentligen jobbar med....

Vi kom att prata om bloggar i klassen, en morgon efter att vi läst upp dagens inlägg i klassbloggen. Den börjar f.ö. arta sig riktigt bra nu. Det är inte bara uppräkningar om vad man gjort under dagen, utan också reflektioner kring dagens arbete.

Iallafall, så sa jag någonting om att "bloggar det är framtiden, de personliga hemsidornas tid är snart förbi."

- Nu har du fel, Anna-Lena, sa D. Bloggar är nutid, och om framtiden vet du ingenting.

Jag fick förstås ge D rätt, som så ofta annars.

Samtidigt tänkte jag på att jag hört om en kommun där man på ett ledningsmöte i en förvaltning uttryckt sin oro över att personalen börjat blogga, och diskuterat vad man skulle ha för förhållningssätt till detta. !!!!! Eller kanske var det ett illasinnat rykte, för så utanför tiden kan väl inga ledare i offentlig förvaltning vara.

Tidstjuvar finns inte bara i skolans värld, utan i även i månaderna maj och juni. Det är redan slut på vårmånaden maj, och jag undrar bara vart tiden tog vägen. Någon måste ha stulit en del av denna underbara tid.

Tidstjuvar - eller ännu mer traditionstjuvar och trostillhörighetstjuvar tycker jag de personer är som stal annandag pingst. Pingsthelgen försvinner ju helt upp i den sekulariserade tillvaron, man pratar aldrig om den tredje stora helgen under kyrkoåret, nu när den inte längre får ha sin extra lediga dag. Det tycker jag är riktigt uselt tjuvaktigt! Den sjätte juni blir aldrig någon nationaldag för mig, det mest svenska som finns det är midsommarfirandet. Då skulle det passa att fira svensk nationaldag också - och om jag inte minns fel var det väl midsommarafton 1521 som Gustav Vasa erkändes som kung, så varför kan man inte lika gärna fira den dagen, som hans kröningsdag 1523?

En vacker akleja så här i hänryckningens tid.

Grisiga grymheter, glass galimatias, glamour galenskap, geometrisk glädje, gnäggaranti

Jag gillar fläskkött. Jag tycker att det slår nötköttet med hästlängder, kycklingköttet med en noslängd och lammköttet med elefantkliv. Antagligen är det min bondtösbakgrund som har påverkat detta, jag är uppfödd på kött och fläsk från glada grisar - och från en och annan liten tjurtapp. På min barndoms bondgård hade grisarna stora utrymmen, och på sommaren fick de gå utomhus och böka. De hade det bra hela sitt liv, och fattade nog inte att de skulle slaktas förrän det redan var gjort. Men jag kommer ännu ihåg det hemska slaktskriet, det var otäckt att höra.

Så får man då höra hur filéerna som jag brukar köpa, har det när de är levande djur. Trångt så de står på varann, trånga burar så att järnstolparna skär in i köttet på dem. Vilket är ett problem, inte för grisarna, utan för köttets kvalitét, enligt den danske bonde som uttalade sig i gårdagens nyhetsprogram.

Härmed lovar jag att aldrig mer köpa danskt kött! Helst skulle jag ju ta efter mina döttrars goda exempel, och helt sluta att äta kött från djur som går på ben. MEN det är inte helt lätt, fast jag kan nog lova att äta så sällan jag kan, och så småningom låta quornfärs ersätta köttfärs. Det är precis lika gott - däremot är quornbitar ingen höjdare - men för att värna miljö och för att värna djurens rättigheter, så kan jag tänka mej att äta det ibland också.

Glass är också gott, jättegott! Det passar bra året runt, men så här på sommaren passar det extra bra. I gårdagens GP uttalade sig en professor om hur hälsovådlig blandingen av mycket fett och mycket socker (glukos) är. Sockret förbränns och fettet blir fett i kroppen.

Jag säger som min mamma sa - Nu pratar han gallimatias! Min bonnmora till mamma var lärd, fast det visste hon inte om, gallimatias kommer från franskans galimatias - vilket betyder struntprat. ( Googlade jag just fram..... )

Så professorns glassforskning avfärdar jag för min egen del - han har säkert rätt - men tänk vad tråkig sommaren skulle vara om man inte fick slicka i sig en glass nå´n gång ibland.

Elton John ska framträda på Borås arena den 21 juni. Biljetterna kostar 800 - 900 kr. Jag har aldrig funderat på att lägga den summan pengar, på att lyssna på musik som jag tycker är "Så där". Nu har megastjärnan skickat sin kravlista på vad som ska finnas i hans loge. Två meter höga palmer, vita och röda rosor snittade vid 11,2 cm, en 1, 8 m bred soffa i en viss färg osv. Och detta går arrangörerna på.... eller kanske måste de, för att en så bortskämd och självisk person kanske ställer in framträdandet, om inte bemötandet i Sverige är helt på hans villkor. Jag tycker att detta är sjukt, så sjukt så han skulle behöva vård för sin uppblåsbarhet.... Usch!

Lektion.se har jag många gånger skrattat lite överlägset åt. Jag tycker att där ligger en massa färdiga papper, färdiga att kopiera och för elever att fylla i. Föga utvecklande. Men min kollega hade hittat en förnämlig lektion i kreativitet och geometri. Vilket resulterade i att fyror och femmor i dag tillsammans konstruerade hus. I morrn ska vi göra klart - och så ska varje grupp få presentera sitt hus på engelska. Mycket hjärna, hjärta och hand - liksom arbetsglädje -var med i huskonstruktionerna.


I kväll har jag varit och bekantat mig med ett alldeles dagsfärskt litet stoföl. Hon hade fötts i Ks hästhage idag på förmiddagen, och stod sju-åtta timmar senare på stadiga ben, vid sin mammas sida inne i boxen. En stor och jättefin liten hästtjej. Henne kommer jag att besöka ofta i sommar...

Ständiga snilleblixtar

- Hur vill ni ha det, undrade jag, vill ni ha engelska eller matte som den allra sista läxan för året?

Det var inte lätt att bestämma för eleverna, några ville ha engelska- några matte.....

-Kan vi inte få välja vad vi vill ha, undrade någon.

Jag drog på det.... jag hade ju bara tänkt göra en läxa.... men elevinflytande, det är jag ju väldigt mycket för...

- Jag vet, sa T. Du gör en matteläxa på engelska!

Därmed var problemet löst.

Tänk, jag har aldrig tänkt tanken innan..... det var kul att göra åtta uppgifter, ganska svåra, innehållande tid, area, omkrets, bråk, division - på engelska! Tack T, för din snilleblixt!

Denna veckan har jag bestämt att alla elever ska lära sig en ny blomma per dag. Ja, helst bör de redan kunna den, för det är de allra vanligaste försommarblommorna som jag tar med.

I måndags gick det bra, då hade jag styvmorsviol, och det kunde alla utom den som trodde att det hette svärmorsviol. Vi fick in lite språkkunskaper också - Viola tricolor - inte svårt att förstå.

Igår morse plockade jag en ljuvlig bukett liljekonvalj - Convallia majalis. En enda av mina elever kände till namnet på en väldoftande blomman! Där hade jag förväntat mig mer....

Idag tog jag några hundkex utanför staketet. Flera kunde namnet.

- Den blomman kan man göra te på, sa M.

- Det kanske man kan, sa jag. Det är mer än jag vet.

- Men det har du ju sagt förrut!

- Nej, sa E, det var ju rölleka.

Till förväxling lik, och faktum är att jag såg den första röllekan i blom under helgen. Ur led måste tiden vara....

I morrn tar jag med en bukett maskrosor. Den kan väl ingen missa! Och kanske jag kan få nå´n att pröva sallad på bladen.

Alla applåderade...

.. när Stefan Isizaki lämnade planen drygt halvvägs in på andra halvlek. Naturligtvis applåderade jag också, men inte så kraftigt som mannen på platsen bredvid. Han levde verkligen med i matchen, skrek åt domaren och skrek åt spelarna.

Det är lätt att dras in i den massuggestion som uppkommer på en fotbollsmatch. Den hör till - för tänk, vad tråkigt det skulle vara att sitta på en alldeles tyst läktare och se på fotboll.

Stefan Isizaki valdes ut som matchens bästa spelare, och fick ännu mer applåder. Det unnar jag honom, det var verkligen kul att se honom igen, men samtidigt så kunde jag inte låta bli att tänka ... där valde de väl fel, det vara Emir Bajrami som var bäst ... men jag förstår nog inte sån´t riktigt. BT sporten höll med mig, men jag tycker att det var en god gest att ge Isizaki utmärkelsen efter sin skade-bortavaro - Bajrami har ändå uppmärksammats så mycket under senaste veckorna.

Applåder borde också domaren ha, ja, inte för sin insats, utan för att han utsätter sig för all negativ, högröstad, kränkande kritik och genom det otacksamma jobbet ser till att den stora fotbollscirkusen fungerar. Tänk om någon skulle bära sig åt så mot mej på mitt jobb, att mer eller mindre dissa mej vid varje arbetstillfälle - jag skulle bryta ihop, storgråta, gå hem och aldrig mer komma tillbaka.

Några andra som ska ha stora applåder är de som är scoutledare. De allra flesta av mina elever skulle på scoutläger i Åsenshöga under långhelgen.

-Stanna gärna hemma och sov ut på måndag, sa jag när vi skiljdes. Det är bättre att ni kommer utvilade lite längre fram på dagen...

Alla barna var på plats igår morse. Glada, sjungande, fyllda med positiv energi. De berättade med glädje om allt kul de varit med om - gemenskap, musik, lekar, matlagning, disk, lära från andra. ...

-Scouterna måste vara lika bra som både hemkunskap och slöjd, sa jag. Barnen höll med!

- Ja, det är det VERKLIGEN, tyckte de.

Hemkunskap och slöjd tycker jag annars är de mest utvecklande ämnen i skolan - hjärna, hand, hjärta är med och då blir det bra... innovativt ... och för livet.

Jaja, svenska,matte och engelska och allt det andra är också för livet - men det är mer "bara hjärna" där ... och får man med hjärta och hand också, då blir det liksom mer fulländat.

Hemkunskapen hade jag hand om i flera år, i min gamla skola - och tillsammans med eleverna från Grimsås kunde vi förr också åka dit och ha lektioner i riktig lokal. Så skulle köket byggas om, och det blev den ändamålsenliga hemkunskapslokalen som fick stryka på foten.....

Nästa år är det tänkt att femmorna ska åka till centralorten vid sex praktiska hemkunskapstillfällen - resten av hemkunskapslektionerna ska vara teoretiska .... ja, ni hörde rätt 60 min per vecka teoretisk hemkunskap .... det applåderar vi inte.

Det gör vi inte heller åt mitt beteende idag. En ny vaktmästare satt i personalrummet och vår gamle, snart bortflyttande vaktmästare, presenterade honom för alla som gick in genom dörren. Vad tror ni jag gjorde ... jag gjorde ingenting ... hälsade inte, tittade inte, sa inte hej..... för mitt huvud var uppfyllt av något som jag måste fixa...OCH DETTA GJORDE ATT JAG IGNORERADE EN PERSON SOM JAG SÅ SMÅNINGOM SKA JOBBA MED. Hur mycket hjälp kan jag räkna med att få av honom i höst... han lär ju inte proritera mina önskningar, för så otrevlig käring hade han väl aldrig förrut träffat.

Jag skäms för mitt beteende ... varför blir det så fel ibland....?

Jaja, that´s me -- in person!

Ett applåd ger jag också till EU-ledamotstanken. Man får ha egna åsikter och tankar och behöver inte vara parti-robot, för att få kandidera.

Eftersom det är personval, så tycker jag röstandet är svårt - men jag hittade en test på http://www.makthavare.se/ och den testen gav ett trovärdigt utfall. Ett resultat som blev bekräftat när jag idag läste i Naturskyddsföreningens tidning Sveriges natur. Eftersom naturskyddsföreningen, liksom jag anser att miljön är den allra viktigaste EU-frågan, så presenterade man kandidater med miljöfrågor högt upp på agendan - och ett av de fem namnen stämde med det namn som testet gav som första förslag.

Vacker äppelblom till alla som är värda applåder. Tisteln, som är avsedd för mig - den har inte visat sig än....

Åttaårig årsdag

Idag är det åtta år sedan, som min mamma utkämpade sina sista timmar i livet. Hon skulle fylla åttio år på sommaren, och hade haft ett ganska bra liv, tror jag. De senaste åren hade hon blivit alltmer dement och bodde de sista tio månaderna av sin levnad på ett demensboende i Dalsjöfors.

Min svärmor är också dement, och hon är helt i sin egen värld. Det var aldrig min mamma. Man kunde föra ett smatal med henne, även om man inte kunde få något djup i samtalet, utan samma frågor och svar återkom gång efter gång. Jag tror att min mamma själv framkallde sin demens och sin ganska snabba död, därför att hon inte vill leva längre. Hennes rygg och ben blev allt sämre, från det hon var 75 år, och när hon inte kunde vara en del av sitt sociala nätverk, när hon inte längre kunde köra bil- ja, då ville hon inte leva längre. En annan anledning vara att så många av hennes vänner gick bort, och då blev livet väldigt ensamt.

Jag hörde en sång av Py Bäckman, där hon sjunger om och till sin avlidna mor. Som alltid, vad det gäller hennes texter, så är den mycket träffande. Jag kan inte hitta texten på nätet, men jag kommer ihåg innehållets två budskap - mamma -dotter konflikten och att dottern ( jag vet inte om det är så med söner, men jag tror att det är likadant) blir en modifierad kopia av sin mamma.

Jag känner helt igen detta, jag tyckte många gånger att mamma var urjobbig - fram tills dess jag under de sista åren fick bli en mamma för min mamma. Då tyckte jag synd om henne. Samtidigt känner jag igen så fruktansvärt mycket från hennes sätt att vara, i mitt eget sätt att vara. Hon var ännu mera öppen och ärlig än jag, hon var många gånger plågsamt uppriktig. Hon ställde upp för alla, hon var social på sina egna villkor, hon var avundsam, hon var envis intill dumhet.... Det är så mycket av det som jag också är, fast jag tycker att jag tonat ner det en smula.....

Under det första året/åren efter min mammas död, så tänkte jag på henne dagligen. Tänkte att jag skulle ringa henne och berätta något .....men det gick ju inte. Jag skrev en bok om hennes liv, jag skrev och skrev, ända tills jag skulle beskriva hennes dödsdag - där tog det stopp, och jag fick tvinga mig igenom återupplevandet. Skickade in manuset till några förlag, bl.a. Demensförbundet. Fick nobben, och nu ligger manuset i en garderob. Och förhoppningsvis på en diskett, som jag borde lägga över på ett säkrare digitalt ställe. Har ibland tänkt; om jag hade varit en kändis, så hade mitt manus direkt blivit antaget - men som okändis, så så funkar det inte så, även om min mammas liv säkert var lika intressant som många kändis-morsors....

Numera tänker jag inte så ofta på min mamma som person, men jag har ännu ljudet av hennes röst i min hjärna. Jag tänker däremot ofta på hennes påverkan på mej och den jag är ... och min påverkan på mina båda döttrar. För allt följer en linje, min mammas sätt att vara, känns ibland igen i döttrarnas sätt. K fick t.ex ett stipendium när hon slutatde gymnasiet ( veckan efter sin mormors begravning) p.g.a. sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande. Jag känner igen det - i flera generationer. J är envis som få, ger inte upp i första taget, ska klara saker!. Jag känner igen det också.

Till mina föräldrars grav åker jag sällan. Jag vet att därunder ligger förmultande kroppar av både mor och far. Men det är inte viktigt för mig... det är de starka minnena som är det viktiga.

Min mor var den starka, min far var en bakgrundsfigur som jag aldrig lärde känna, trots att han levde till jag var 35. Men tillsammans, så har de format mig alldeles otroligt mycket....

Kvalitetsredovisning och kontrollsamhälle

-Björklund vill avskaffa kommunala kvalitétsredovisningar och utbildningsplaner, kunde man höra på morgonens nyhetssändning. De tar alldeles för mycket tid att administrera.

- Oj, tänkte jag, han kan ha någon förnuftig tanke!

Nyhetssändningen fortsatte:

-Kvalitétsredovisningarna håller inte tillräcklig kvalitét, eftersom de görs av kommunerna själva och man kan inte bedöma sig själv. De olika kommunerna ska i stället granskas och bedömas av en statlig myndighet, Skolverket, för att likvärdighet ska råda.

Nä, jag vissste det - det var en ny vansinninghet. Jag kan se Björklunds skolor, som de bilder av öststatsskolor, som man fortfarande har bildminnen av. Likadana skolor, likadana elever, likadana lärare ( och då passar jag inte in, för jag är inte likadan) som står i led och svarar på samma TP-frågor, för att sedan - likt julaftonens Disney-tomte - ge alla en stor stämpel därbak - godkänt eller inte godkänt. Godkända går in i arbetsekorrhjul, där det är förbjudet att sticka upp eller sticka ut, väl godkända Björklundskopior går till chefstjänsterna...... och de inte godkända.... ja, det får klara sig så gott de kan....men utan samhällshjälp....

Usch, vad negativ jag är -- och jag som skulle ha det nya ledordet möjlighetisera... men snälla, tala om vad det finns för möjligheter med Björklunds skolpolitik... Jag skulle bli klart upprymd om någon kunde hitta något gott med hans envålds-skoltanke.....

Redan idag finns så mycket kontroll i skolan, och värre blir det. Det tycks som om folk hjärntvättas. Sambedömning av Nationella prov är en sådan sak. Jag tycker att nationella prov är bra, de är en hjälp för läraren att fånga upp eleverna där de är, och ta dem vidare. Men att sätta godkänt eller inte godkänt, beroende på om man har ett rätt mer eller mindre på provet, det är för mej helt befängt. Liksom att ett antal goda pedagoger ska ta arbetstid med att sitta och analysera varandras elevresultat. Proven i basämnena ska vara en hjälp för elever och lärare att ge varje elev förutsättningar för optimal utveckling. Det är bra! Sen kan det vara så att man hjälper varandra på skolan, framförallt i fråga hur man ska jobba framåt utifrån resultaten. Men hårklyverier i vad som är godkänt eller inte, för att det ska stå med i statistiken, barockt!

Det känns som om gamla öststatsfasoner är på väg att ta över hela samhället -- undrar om man har tänkt på det, de som kallar sig liberaler! Hur ska vi göra för att få skolan till en plats där var och en får utvecklas efter sina egna förutsättningar och där initiativförmåga, nyfikenhet, kreativitet, samarbetsförmåga, trial and error, kommunikation, "the world classroom" och egna tankar är ledstjärnorna?

Hittade en bra video hos IKT-pedagogen.

//http://ikt-pedagog.blogspot.com/2009/05/tankom_22.html

( Bilden är från en serie urläckra bilder som var med i ett "Vidarebefodrameddelande" som jag fick idag. Tack du okände, för att jag fick ta del av den.)