Nostalgi

 

Fick en rejäl nostagitripp i morse, då jag läste dagens Boråstidning. "För femtio år sedan" är ett återkommande tema varje söndag. Intressant att läsa och att komma ihåg.

Idag var det "kändisar" med på sidan. Kände direkt igen Mats i Torsgår´n. Var god vän med de äldsta av hans barn. Är ännu- på Facebook/Instagram

Och så var närmsta grannen, Johannes, med på den lilla bilden.  Även Göte, mjölkbilsköraren, minns jag tydligt. Han var bekant med alla bönderna i Rångedala och känd av deras familjer.

Konstigt, tänker jag, att jag var arton år innan man avskaffade mjölkflaskorna. Skulle gissat att det var närmare tio år tidigare. Mjölkflaskorna, som behövde kylas över natten under den varma årstiden, hämtades varje morgon på sitt mjölkbord. Har klara minnen av mjölkbordet centralt i Finnekumlabyn. När jag nu låter hjärnan arbeta i långtidsminnet, så kommer jag ihåg att det under senare år fanns ett mjölkbord för "våra" samt för grannens ( Johannes)  mjölkkrukor vid hans gård. Bara dryga hundra meter att köra mjölken för far. Skillnad mot att behöva köra iväg en km för att lämna mjölkflaskor- och hämta de tomma. 

Nu är alla borta sedan länge. Är ganska säker på att Johannes gick först. Min mamma brukade ha födelsedagskalas för grannarna varje år, efter att hon blev ensam. Kommer så väl ihåg då hon berättade om sitt kalas, och då Johannes  hade han sagt  - Nu tackar jag för mig, nu kommer jag inte på fler kalas hos dej, Lilly!  Hans cancer hade kommit tillbaka, och mycket riktigt så levde han inte nästa år. 

Ryser vid tanken.... 

Tog med maken ut på långpromenad på förmiddagen. Gick på stigen mot och genom de marker där jag plockade massor av lingon för några månader sedan. 

Nu är de borta, skördetiden är slut. Det enda som kan hittas nu, det är trattkantareller. Har inte kommit till skott än, men skulle nog vilja ha några liter att torka....

Nostalgikänslan infann sig under promenaden. Nostalgi, vemod- sommartiden är slut. Nu väntar många månaders ( fem..) mörker och kyligare väder.

Passerade Karlas hus. På senaste "tantträffen"/"tjejträffen" - den för två år sedan- så skulle hon vara "medarrangör". Hennes cancersjukdom hade just kommit tillbaka, så kom inte med på träffen. Ett halvår senare var hon borta. 

Idag bor Robert och Jenny i hennes hus. Jenny jobbade i skolan under förra läsåret. En supertrevlig tjej.  Tyvärr fick hon inte vara kvar, trots att hon var superduktig, omtyckt och är utbildad lärare. Trots att vi bara bor två kilometer från varann, så har jag inte träffat henne sedan avslutningsdagen.

Och huset har jag inte besökt sedan dagen innan Karla blev hämtad med ambulansen för sista gången....

Har röjt i skåp och lådor i huset under de senaste veckorna. Det är bra att få rensat. och ibland så blir det en nostalgitripp. Som idag, då jag hittade tre av Dalstorpsrevyns program.  Jag tror att vi körde sju, möjligen åtta,  revyer, med premiär varje år i januari, från 1988 till 1994/95.

Det var superroliga tider, men det blev väl så att vi kände att vi inte kunde leverera lika bra efter ett antal år, samt att vi fick konkurrens av revyn i grannsamhället, Gällstad.  Men när vi var som "störst" så körde vi  nog tjugotalet utsålda föreställningar  i Dalstorps bygdegård. under några januari-februarihelger. Åh, vad det var roligt. Kan fortfarande minnas doften i "logerna" och värmen i strålkastarljuset. Nostalgi!

Revypappa- Janabo- är borta sedan många år. 

Även Kent har lämnat det jordiska. 

"Smörsångare" Kenneths son, han var med i melodifestivalen under två- kanske tre år- med sitt State of Drama. 

Kristina och Leif ( namnet längst ner till höger föll bort) hör fortfarande till  våra bästa vänner.... 

Balett-tjejerna, som då var riktigt unga, har blivit farmödrar, och nästan alla av dem som jobbade bakom scenen är borta. 

Ganska go känsla att leva sig tillbaka till gamla tider. Få frottera sig i gamla minnen. Tänk så otroligt mycket man har fått vara med om under sina snart sextioåtta år. Även om det varit jobbiga upplevelser ibland, så har det mesta ordnat sig till det bästa. 

Så med ett ord kan jag sammanfatta denna nostalgidag., Tacksamhet!

Nu ska jag gå upp och se Elfsborg spela sin andra halvlek mot Norrköping. Hör på radio- och hör dessutom glädjevrål från ovanvåningen- att Elfsborg leder med två ett.  ( Hör också att de fått en man utvisad... ) Vid två tillfällen under 2000-talet, så har jag varit på Borås arena och sett Elfsborg ta SM-guld. Möjligheten till guld finns även i år. 

Och visst finns det mycket nostalgi förknippat med både fotboll och framförallt med Elfsborg....

Blixtsnabbt

Blixtsnabbt rusar sommarlovet framåt.
Lite sorgligt att det går så fort, man vill ju att sommaren ska vara länge.
Det gäller att njuta så länge det varar, och det kan man ju göra genom att vara utomhus så mycket som möjligt. Jag störs inte av att det är ganska så svalt, tycker att det är skönt med en helt normal svensk sommar, faktiskt.

När blixten slår ner, så går det verkligen blixtsnabbt.

Var med om två blixtar som tog vägen in i huset i fredags. 

Ett snabbt ljussken från ( tror jag, telefonjacken... ) vid två olika tillfällen. 

Blixtbesök nummer två gav ett nästan öron bedövande sprakbrak....blixt nummer ett var lite mera medelmåttigt sprakande... 

Dom gick inte obemärkta förbi, blixtbesöken. Två modem, två tv samt frysen angreps och avrättades.

Dags att byta ut kyl och frys egentligen, de var 25 år gamla ... minst... men fungerade fortfarande bra.

Ena tvn kan vi klara oss utan.... 

Blixtsnabb service har vi fått uppleva.
Köpte nytt frys och kyl i Värnamo.. på Elon... i lördags. Apparaterna levererades i måndags, tidig förmiddag.
Wifi- router/modem levererades med posten idag.
Så nu är allt utom tv återställt. Finns ju ett litet modem där också, kommer väl i veckan. Stor TV får väl införskaffas så småningom... än så länge funkar platta och dator bra, även som tv-monitors.

Ingen större skada skedd, det var ju bara ersättningsbara materiella skador som uppstod.
Fast lite åskrespekt fick jag allt av sprakbrakandet och blixtskenet inne i huset.
Lite extra jobb blev det också... men nå´t ska man ju sysselsätta sig med...

Idag gick vi runt Dalstorpssjön.
Ett blixtsnabbt påkommet "vandringsalternativ".
Anser ju att man behöver röra på sig dagligen, och är lite/ganska trött på vandrings/promenadrundorna hemmavid.

Att gå den 7 km långa vandringsleden ( en vandringsled som sedan fortsätter i såväl nordlig som sydlig riktning och som sannolikt betingar en sträcka på 3 -4 mil) runt sjön, är den finaste naturupplevelsen man kan få här hemmavid.  Man har vattenkontakt i princip hela tiden. Landskapet är ändå skiftande, man går förbi ängar, genom skog, över spångbelagda våtmarker och i utkanten av det vackra samhället Dalstorp.

Det blir en nostalgitripp för den gamla lärarinnan som jobbade i Dalstorpskolan i 25 år.
Det fanns så många aktiviteter som man gjorde i anslutning till naturen kring sjön, under de åren.
Varje år gick alla elever runt sjön... jag vet att de fortfarande gör så.
På vintrarna åkte vi skridskor på sjön, det fanns vintrar då man kunde åka rakt över hela sjön.
Jag var livrädd, då det sjöng i isen.
Badade gjorde vi förstås när det var läge för det. Sjön var också en utmärkt plats för biologilektioner.
Vi fångade små lake-barn och vi fångade vattensalamandrar. ( Släppte ut dem gjorde vi också..)
Skidåkning på spåren som startade längs sjökanten och sedan svängde upp i skogen vid ett av samhällets forntida gravfält, var regel under många av förra seklets vintrar.

Hu, vad jag blev nostalgisk... och så blixtsnabbt alla minne uppenbarar sig, då man kommer till de platser som är minnens ursprung.

Den vackra kyrkan har jag också goda minnen av, från skolavslutningar och luciaframträdanden.

En promenad runt Dalstorpssjön, det rekommenderar jag till alla som orkar gå sju kilometer. Man måste inte alls gå blixtsnabbt, inte ens snabbt...man kan ta det väldigt lugnt, ta med lite fika, rasta vid hängbron, njuta av naturen.

Om någon skulle fråga mig vilket samhälle i vår kommun som är vackrast, så skulle jag förstås blixtsnabbt svara "Dalstorp".

Lördagslunk...

...och nostagitrip.

Idag var det vandringar som gällde i Sjuhäradsbygden, Det fanns ett tiotal rundor att välja på, enligt den annons som informerat om dagens speciella tillfällen till vandring eller cykling.

En runda gick runt Dalstorpssjön, och med tanke på att vi brukar gå en runda kring den varje år, men inte fått till det i år, så var det läge att hänga på.

Start på torget och sedan ut på Jälmålden via Ejnars udde, var det som gällde.

Ejnars udde gjordes till ett parkliknande område någon gång i  slutet på 80-talet/början av 90 talet.

Nostalgi: Skolbarn som står på lastbilsflak och sjunger vårsånger på valborgsmässoafton, allt inövat av denna tanten - som inte var tant då - och som jobbade på skolan, i klassrum med utsikt över  udden.

Fågelbostaden är sannolikt uppsatt under uddens första tid. Tror inte att det finns något numera levande  flygfä som vill ha denna rivningskåk till sommarbostad och hem till sina ungar.
Men vem vet, det kanske är bostadsbrist vad det gäller fåglar också... och då kan det mesta duga,

Vid gravfältet var det stopp. En kunnig viking berättade om det stora gravfält, som vi var i färd att passera.
Gravfältet stäcker sig flera hundra meter utmed sjön och är från yngre järnålder.
Man tog tidigt till sig den kristna läran,det vet man,  eftersom det har legat en kyrka mitt i det långsträckta fältet.
Tyvärr är många gravar förstörda, då man byggt hus -och skola- inom området.

Nostalgi: Vi läste vikingatiden i skolan och gjorde en Storyline utifrån detta. Några få elever fick tillhöra jarlens ätt, många fick bli slavar.
Under det att alla "skålade" i hemgjord äppeldricka( som min kollega gjort), så "offrades" en av slavarna på en av gravarna, då det var blot. Förhoppningsvis har den stackars tjejen kommit över denna traumastiska upplevelse, som tilldrog sig för mer än femton är sedan. Själva offrandet, låg absolut på den gräns som både jag och kollega/vän Kristina, ofta befann oss på.

Den gamla skolan, den är inte gammal längre, utan till två tredjedelar  helt ny. Längan till vänster, där jag oftast höll till, den är densamma som förr i tiden, men med helt renoverade klassrum.

Nostalgi: Denna skola "fick"  25 år av mitt liv. De bästa åren, mellan 25 och 50. Jag ångrar inte ett dugg att jag valde att byta skola när tillfälle gavs, men önskar att jag kunde göra mina sista år i  Dalstorp,  efter det att jag lämnat min nuvarande sexa i Grimsås. Ingen omöjlighet, eftersom  de båda skolorna tillhör samma rektorsområde.

Vandrade  vidare genom gravområdet. Fundrade på om min geocache finns kvar eller ej. Inte är det så att jag har alltför bra koll på mina "ägodelar".

Passerade rastplatsen vid sjön. Få rastplatser är väl så vackert belägna.

Nostalgi: Sista gången som jag besökte Svea, så tog jag med  henne hit i rullstolen. Det var en klar och krispig dag i mitten av augusti 2013. Svea var mycket tröttare än någon gång tidigare, och hade svårt att hålla igång ett samtal. Hon fick anstränga sig hela tiden. Sex veckor senare avled hon.  Hon är den av den gamla generationen som jag saknar mest. Sannolikt för att hon var den som levde längst och var alldeles klar i knoppen, trots att hon blev 93 år gammal.

Mot Sjölundsudde gick så vandringen, via blåfärgade ledvisare.
På platsen där det gamla torpet funnits, fanns en station, där glada fjällvandrare från Limmared gav tips för vandring längs norrländska vandringsleder.
En av mina FB-vänner, tlillika en mina härligaste elevers mamma, som vi hade sällskap med under den första delen av vandringen, skulle ge sig till fjälls redan i veckan. som kommer Hon fick med sig en tvål, bestående av tunna tvålskivor, där det var tänkt att man skulle använda en skiva i taget då man tvagade sig på sin vandring.

Efter Sjölunds udde, så gick vandringsleden in i ett område som jag inte  passerat, sedan Arnes spång blev klar.

Tidigare var här ett ganska svårforcerat område, med höga och täta växter, som hängde ut över den smala stigen.
Det största problemet var att det var så blött, det var nästan omöjligt att ta sig över våtmarken torrskodd.
Nu var båda olägenheterna lösta, sedan ett antal år tillbaka.

En låg hängbro tog oss alla över det lite otillgängliga området.

Nostalgi: För tio-tjugo år sedan så hade vi sommarsöndagspromenader tillsammans med våra grannar i Moghultsbyn och närliggande byar. Oftas gick vi en runda på en halv mil- en mil på hemmaplan men några gåner varje år, vidgade vi våra vyer och tog bilen en bit på vägen. En gång gick  vi runt Dalstorpssjön via Jälmåleden. Det var på den snåriga och blöta stigens tid.

Nostalgi: Varje vår gick alla skolbarnen en runda medaktiviteter och tipsfrågor kring sjön. ( Det gör de ännu) På min tid, så använde man de nästan trafikfria grusvägarna och de breda skogsstigarna. Undrar om man fortfarande går samma väg, eller om man använder vandringsleden?

Den vackra björkkullen tillhör Borrarp. Gården ligger på andra sidan kullen. Där gör man numera gårdsglass, riktigt god sådan.
Vid Borrarp har det funnits en medeltida borg/fästning. Just nu gör man utgrävningar i området och har tydligen hittat en del intressanta föremål.

Efter att ha passerat Kvarntorpet ( blev suddigt på bilden jag tog) så gick vandringen längs Jälmån.
Helt otroligt, vilken massa sten det finns i denna vattenled, som fyller på vattnet i Dalstorpssjön och sedan går vidare ända ner till Tranemo och så småningom ut i Ätran.

En mysig vattennära sträcka, där man fick gå på led, och där det mesta av ljudet kom från det framforsande vattnet.

Är det Näcken som kommer upp ur ån?
Nä, det är Ulf som hämtat vatten till hunden.

 Vi var framme vid hängbron och här var det fikapaus.
Kollade om min geocache var på plats, och det var den.
Struntade i att ha någon föreläsning om det här med att leta burkar.... idag fick jag träna på att hålla tyst.

Nostalgi: När skolbarnen går sin runda runt sjön, så går de över hängbron. Innan denna trygga bro fanns, så så fanns här en bro med tvärliggande bräder och med en stålvajer att hålla sig i. Många barn var livrädda att gå över, även så en viss lärarinna...

Wiernerbröd och kaffe bjöd samhällsföreningen på. Inte fy skam. Jag har ett tudelat  föthållande till wiernerbröd, gillar vaniljkrämen men inte det feta brödet.

Nostagi: Wienerbröd var festfika då jag var barn.

Gösta  berättade om det järnbruk som låg på denna plats i s utet av 1800-talet.
Man anrikade järn till såväl plogfabriken nedströms som spikfabriken uppströms.
Några år in på nittonhundratalet lades all verksamhet ner. Det var svårt att transportera i väg det som producerats. Man hade hoppats på att få järnväg genom Dalstorp, men så blev det aldrig.
Kust till kust banan drogs genom Grimsås, och är anledningen till att Grimsås finns som samhälle.

Nostalgi: Hit kom "mattanterna" och serverade korv med bröd under gå-runt-sjön-dagen.

Nostalgi: Gamla vänner, arbetskamrater, revykamrater. Alltid lika kul att träffa.

Gösta berätatde också att Jälmån använts som flottningsled. Svårt att förstå, med tanke på grunt vatten och massor av stenar.
Det finns en damm med dammluckor en bit uppströms. På så sätt kunde man få till lite mer vatten ibland. Undrar om denna stock är över hundra år???? Konstigt att den finns kvar mitt i ån...

De allra flesta i vårt sällskap tog vägen över hängbron, tillbaka till  samhället via vandringsleden på andra sidan bron.
C-E och jag beslöt oss för att gå ytterligare en kilometer uppströms, till den gamla spiksmedjan.

Förstår att man inte ville ta den gemensamma vandringen längre, eftersom stigen blev smal, stenig, rotfylld och ojämn. Fin och häftig att gå med hjälp av stavar dock. Spångar fanns på plats över alla de små bäckar som gick ner till ån.

Spiksmedjan, det var inte bara ett hus, utan bestod av flera större byggander.
En gamla tiders storindustri, nu gömd ( och ganska glömd) inne i skogen.

Nostalgi: Kan det ha varit fem år sedan, som de nyblivna geocacharna -Inga, Bodil och jag- besökte denna plats och fann en låda med blått lock. ( Inga fann den... vem annars?)

Vandringsleden  sträcker sig ytterligare 500 meter uppströms, men här tyckte vi att det var lagom att gå "hemåt" igen ... fast på andra sidan ån.

Nästan möjligt att ta sig över Jälmån är det på flera platser, men kliver man fel och fastnar i strömfåran, så är det inget att rekommendera.

Tillbaka vid hängbron, fast på andra sidan, så såg vi att det fortfarande fanns några som lyssnade till det Gösta hade att berätta.
Nu skulle vi inte över bron, men skulle vi gått över, så hade vi inte kunnat göra det samtidigt, C-E och jag.

Nostalgi: Det fanns en tid, 30 år bort... och nästan lika många kilo.... då vi kunnat.

Jag/vi har gått "runt sjön"  många gånger. Då har vi gått på de vägar som eleverna brukar ta.
Denna del av vandringleden var helt ny för mig/oss, vi har helt enkelt inte lagt märke till den, utan gått på den breda(re) vägen.

Genom fin gammelskog kom vi  tillbaka till sjön igen. Där på andra sidan sjön ligger kyrkan och skolans gamla badplats och skridskoåkningsplats.

Nostalgi: Vid några få tillfällen så låg det tjock  snöfri is över sjön. Vår vaktmästare ( som fanns med på bild tidigare) kollade istjocklek och sa att det var ok att åka över hela sjön. Vilket vi gjorde, jag, kollegan och eleverna. Jag var livrädd, det lät om isen när vi passerade, isen sjöng för oss.  Ända hit, till Boarpa land, tog sig den förskräckta lärarinnan med ömmande fötter i väl inåkta vita skridskor. Medförsedda skodon, som funnits med ända sedan barndomens skridskoåkning, på spolad fotbollsplan i Rångedala.

Förbi välkända ängsområden, genom delar av den samhällsbebyggelse som kom till på 1980-1990- talet, kom vi så fram till Daltorps fina badplats.
Den anlades när jag jobbade i Dalstorpsskolan, men jag har aldrig badat här - när det var varmt och fint väder i slutet/början av läsåret, så badade vi  nedanför gravfälten.

Nostalgi: När Johanna sommarjobbade ett antal somrar som fritidsledare i Dalsorp, så berättade hon om fina dagar som hon och de skolbarn som blev hennes sommarbarn, ibland tillbringade på badplatsen.

Ja, det var en härlig promenad på 9-10 kilometer. Bra träning inför vad som ska komma nästnästa vecka. De vandringar  som förhoppningsvis ska företas i Dolomiterna är mellan 7 och 11 kilometer. Lite mer höjdskillnad får vi räkna med förstås, men det är bara en vandring som flaggar för riktigt ordentliga stigningar.
Energi föder energi, sägs det. Var jättepigg då vi kom hem. Tvättade/ rengjorde två bilar, samt tog en cykeltur på skogsvägar för att leta kantareller till kvällsmat. Dåligt med gula läckerheter, var det på de vanliga ställena. Hittade några svampar, men fick ta till en liten påse frusen svamp för att kunna  göra stuvning så det räckte till 4-5 mackor.

Gott lär man sova efter en hel dag utomhus. En härlig dag blev det, en dag som jag är glad och tacksam att få uppleva.

Och förstås, leden vi gick idag, måste ju bli en geocachingrunda. Om livet vill oss väl, så lägger vi ut 20 burkar när det blir vår. Och först att gå den, den hoppas jag att den geocachingvän som var med vid spiksmedjan och hittade en burk med blått lock där,  för halvdecenniet sedan, kan bli!

Efter ett event

Efter ett event kan man känna sig lite seg och trött.
Sov gott  i natt, det gjorde jag definitivt. Glad och nöjd kände jag mig/ känner jag mig  också, efter att läst alla trevliga loggar och positiva omdömen.
Det blev bra, vårt event. Undrar om man kan ha ett event på samma plats nästa år igen och lägga cacherna en bit bort. Man kanske kunde förflytta sig till Karlas gårdsplan och utgå därifrån...  blir lite sugen att göra om det här med event

Hade några bord och grillar kvar på den gamla dansbanan. De skulle hämtas och återföras till sina normala förvaringsplatser. Tyckte att C-E kunde passa på att logga några av Johannas gömmor. Han var inte med när vi la ut gömmorna, och har inte varit med och kollat alla inför eventet.

Vid Rävsdalssjön hade dessutom den cache som har sjöutsikt ramlat av pinn. detta trots att jag var och satte tillbaka den på sin ursprungliga plats, för bara en vecka sedan. Så lite förankring behövdes, synd att vi är så fattiga på normala fixarsaker,  ståltråd i lagom dimension fanns ej att tillgå.... Man tager vad man haver och tror att det ska funka ett ta.

Kul att se någon leta cache, då man själv vet var den finns. C-E irrade runt lite, men följde sedan gpsen råd och stannade alldeles intill gömman.
Skönt att se att koordinaterna stämmer.Kommer ihåg då jag lagt ut min första gömma, Roberts stenmur, hur nervös jag var att man inte skulle hitta den lilla burken. Att jag, då med mobilens hjälp, fått till alldeles felaktiga koordinater, var vad jag var orolig för. Det visade sig att de var ganska ok.... en differens på 5 meter är väl godtagbar, tycker jag.

 
- Hur gör man då man loggar? undrade C-E. Normalt så brukar han, om han ser gömman först, visa på dem och sedan låta mig sköta grovgörat.
Idag var det han som stod för cachandet, jag var åskådare med facit i hand.

 
-Vad är det vi heter? - Jasså, alcel53. - Hur stavas det?
Dags att lära sig sitt eget alias ... och varför det är som det är! Två dubbelnamn, ett efternamn... och födelseåret.

Fika tog vi med, nybryggt kaffe och några kakor som blev kvar sedan i går.
Härligt soligt var det vid dansbanan denna söndagsförmiddag, då natten har blivit längre än dagen.
Skönt att kunna njuta av solvärme och solljus i härlig höstnatur, tre- nä, fyra dagar i följd. Jodå... vi var ute och fixade lite i fredags eftermiddag... och plockade dessutom en spann lingon. De är goda nu, de fullmatade mörkröda kröserna.

Loggade fem av Johannas cacher. Kanske räcker så. De andra vet både jag och C-E var de finns, och en av dem klarar vi inte utan "fusk".
"Hästen Tindras Cache" i den fina skogen i Orraplommen var jag bara tvungen att leta upp.
Jag var med och gömde den, Då var jag i ganska dåligt skick, det var dagen innan jag fick behandling för hornhinneinflammationen.
Fick Johannas koordinater för att kolla att cachen var kvar. Det gjorde jag förra lördagen. Gpsen snurrade bara runt,,, och jag kom inte ihåg att vi gått så långt för att gömma den lilla burken. Här måste det blivit helfel på koordinaterna, tänkte jag.
Meddelade Johanna att hon nog fick fixa en ny burk, och det skulle hon göra, och ta med på eventdagen.
I torsdags tog jag med C-E ut och leta, men utan gps, för den snurrade ju bara. Fann inget.C-E var lite gnällig för att jag inte tagit med den satellitstyrda vägvisaren.
I fredags var den med, C-E gick först och stannade då gps visade 1 m. Jag såg det gömda direkt.
Meddelade J att ingen ersättare behövdes.  Meddelade dessutom att jag gjort den lite mera synlig.
Johanna var orolig för att jag gjort gömman för enkel, och tog sin mobilapp och gick på jakt efter sin egen gömma. Ingen lycka där inte. Martin sprang tillbaka till eventplatsen, där min gps fanns. Ingen lycka med den  heller.
Tomasb65 fick sällskap av både C-E och Martin ,när han bestämde sig för att göra ett försök att finna den omöjliga gömman. Tillsammans lyckades de tre se den, på den plats där gps visade 1 m.
Nu var det jag som bara "måste" finna denna luriga sak...och det gjorde jag, tack vare en extrahint från dem som fann den igår och att gps idag bestämt visade på 2 m.
Den luringen, har jag alltså funnit två gånger och missat tre gånger. Ett felaktigt vägval, det var den stora boven.

C-E är expert på att packa och fick in fyra bord, tre grillar och en påse skräp in sin bil.
Kände faktiskt lite vemod, då vi lämnade platsen. Den gamla dansbanan såg lika öde ut, som den gjort i många år.
Vi har förberett event sedan i mitten av juli... jag har många gånger varit tveksam till det hela... men samtidigt har vi haft en gemensam sak att jobba med... och nu var det över.

Tänkte på att farfar i sin himmel, nog tyckte att det var kul att hans enkla skogsbyggnader kom till nytta igen. Om han hade gillat geocaching? Tveksam till det... han hade nog tyckt att det var rätt så dumt att springa omkring i skogen och leka "leta gömme".

Klippte gräset då vi kom hem.... tycker att det är kul ibland och är bra tantträning.
Såg att insekterna hade sitt event på solrosorna. De har varit där och gottat sig hela veckan. Förra året hade vi flera amiraler på besök. I år tycks de inte ha hittat hit ( har sett en). Det är nässelfjärilar, humlor och diverse obekanta bevingade saker som är eventbesökare bland solrosor och dahlior, i solväggen bakom garaget.

Har hört två transträck på håll, och sett två stycken flyga rakt över vår tomt. Deras sommarevent är över och de drar söderut, till lite mera stabilt höst/vinterklimat. Alltid lika vemodigt när man ser dem sträcka, alltid lika glädjande då man hör de första tranornas förskräckliga läte i slutet av mars.

Oktober år vi strax inne i. En helt ok månad med sina otroliga färger. Det är november, december, januari ... ja, mellan novemberlov till sportlov... som är den tid som jag har lite ångest för varje år. Gillar inte mörkret som de månaderna för med sig.... 

I natt blir det ett nytt event.  Får ställa klockan på 04 och gå upp och kolla blodmånen. Det lär vara en spektakulär månförmörkelse vid denna tid, då månen är som närmast jorden.

Kommande helgs event (händelse) blir resan till London. Shopping, fotboll, musikaler.. och förhoppningsvis några cacher. Blir antagligen inget bloggat förrän efter resan... så det var ju bra att jag fick till lite idag! 

Ha fina höstveckor alla goda människor!