Sånt som sällan ska skrivas...

... skulle jag vilja skriva om!

Men vågar inte... för då får jag väl påskrivet att det inte var lämpligt att skriva det jag skrev.

Blev otroligt besviken idag. Har tidigare fått en massa beröm från Webbstjärnan och så visade det sig i slutbedömningen att vi inte ens var bland de 100 utvalda "bästa". Knäppt att sådant ska göra en tant så besviken....

Dagens massmediala glädjenyheter gav strupsnörp...

Vill också känna mig riktigt glad....  jag har inget att vara oglad för... egentligen....
Det kanske är svårt att bli glad när man är gammal... eller har det med arv/miljö/ människotyp att göra?

På den långa promenaden såg jag inte riktigt solen skina.
Det var en del slöjmoln.
Mina är inte värre än så...eller knappast en det....
men jag önskar att jag inte vore så rädd för allt, så missunnsam, så bitter, så tjock....
att jag kunde prata om det som ligger där långt under ytan...
att jag kunde säga nej...
vara mera trevlig....
inte hoppas...
.vara mer social.... hade någon riktig pratvän....

... och att jag vågade skriva sådant som man inte skriver om. Kanske var det jag gjorde just nu.

Kommentarer till detta undanbedes... vill inte få påskrivet att jag gjorde fel ... igen!  Förlåt!

Fortsatt farande

 Resandet fortsätter.
Igår bar det av till Malmö och till Karins fina bostad.
Nu satt vi inte inomhus hela dagen. Vårvädret bjöd ju verkligen till utevistelse, och Karin tyckte att vi skulle åka till hennes favoritjoggingställe, Bokskogen i Torup, en dryg mil öster om stan.
Där borde det väl finnas cacher, tyckte Karin. Det gjorde det. Många. Vi tog en, av alla möjliga rundor.
Ensamma var vi inte i den fina bladlösa skogen. Massor av människor, gamla som unga, joggade eller promenerade längs stigarna. En geocachare med son träffade vi på.
Andra tycktes inte alls bry sig om att vi rotade runt i naturen. De var väl vana... eller också tänker man att man får väl göra som man vill.

Vitsipporna stod i full blom.
Några blåsippor tycktes inte finnas i  den täta fjolårslövmattan.
Vårlök fanns det däremot en del.
Vitsipporna hade nästan helt kommit till ordentlig utblomning.
Och solen sken så gott över oss alla.

Med tanke på att jag hittills bara sett småblommor (knoppar) här hemma så måste jag verkligen gå nära och känna doften från vårprimörerna.
Tror att det kan vara lika vitt här hemma om någon vecka, speciellt som det sägs att vårvärmen ska komma på besök i slutet av veckan.

Cacherna var i stort välgjorda och lätta att hitta. Möss, krokodiler, fejkade stenar... och som här, "vettskrämmande" Karin, en fladdermus.

Stigar fanns det gott om och de var väl underhållna.
Området tillhör ett slott, Torups slott.
Jag har ingen bild från slottet, för det var en massa byggställningar runt, och sådant gör sig inte så bra på bild. Men iallafall, slottet var uppbyggt på 1600-talet, hade ägts av flera adelsfamiljer, varav en nästan hade utplånats vid en drunkningsolycka i den stora dammen. Ekan hade kapsejat, ingen kunde simma. Flytvästar fanns väl inte på 1700-talet.
Malmö kommun äger området sedan 1970. Ett verkligt rekreationsområde för dem som bor inne i stan,  har det blivit.

 Snokhög, hette denna gömma. Hade ju trott på något betydligt mer skrämmande. Men visst kan det vara en snokhög. Beror på hur man ser det.

 Om jag inte minns fel så blev det nog elva hittade burkar där inne längs stigarna. Karin hittade den enda som ansågs vara svår. Den var iallafall för svår för mig.

I slottsparken blommade scillorna för fullt.
Kaffe fanns att köpa på slottscafét. Där var det också konstutställning. I Skåne har man konstrunda i påsktider.

Tillbaka i Malmö bjöd Karin på thaimat på en restaurang runt hörnet.
Bor man centralt i en storstad, så finns det många restauranger i närheten.
Bara några hundra meter från Karins place, ligger den stora St Pauli-kyrkogården.
Jag gick en runda på den mellersta av de tre kyrkogårdsdelarna, och stannade länge vid dessa otroliga gravmonument.

Läser att detta är den romska delen av kyrkogården. Där bygger man hus åt sina döda, förser dem med olika vackra ägodelar, blommor förstås, en flaska alkohol till nyår... och vid många av de otroliga gravplatserna finns det en eller flera bänkar där man kan sitta och vara med sin bortgångne familjemedlem eller vän.

Klart värt ett besök.

Tillbringade resten av dagen i Karins soffa, och mådde bara bra.

Kvart i åtta i morse tog Karin bussen till sitt chefsjobb ( ja, jag är stolt över mina döttrar... de vågar... och de lyckas) och jag tog bilen och vände hemåt.
Vilka otroliga köer av bilar det var på vägen MOT Malmö. Ganska mycket ut från Malmö också.. så under de tre-fyra första milen låg jag i högerfilen, bakom en gul långtradare, och lät alla som hade bråttom ha det.. för det hade ju inte jag.

Hade bestämt att jag skulle ta några geocacher på vägen hem.
Körde av vid avfart 31 och stannade bl.a. vid Kattarps kyrka.
På kyrkparkeringen hade traktens storbönder morgonmöte, med tre-fyra gigantiska traktorer + gödselaggregat.
Bakom kyrkan fanns den gamla skolan. I Skåne hade man påsklov före påsk, så där var det full aktivitet idag.

Kyrkcachen låg i en fejk-sten.

Eftersom jag är geocaching-runde-nörd, så hade jag kollat upp en runda i ett skogsområde, vid något som hette Svedberga kulle.
Det var ett naturreservat, och där fanns det tillstånd för alla utlagda cacher.
Många var de, jag tog de gömmor som låg söder om själva kullen... och det var tolv stycken... varav jag missade en.
Så drygt tjugo fanns det säkert i det lilla lövskogsreservatet.

Är lite häftigt att gå i Skåneskog. Inte ett barrträd. Inte den minsta mossa. Bara kala bokstammar ( lite björk var det här också) och buskar med löv från förra året. Och massor av löv på marken. Väldigt annorlunda i mina ögon.

Stigarna, som gick lite kors och tvärs, tycktes det mig, visade att det var minst lika OK att ta hästen med, som att ta hunden med.
Ett par personer såg jag vandrandes på stigarna, trots att det var vardag och trots att Svedberga kulle ( 50 m.ö.h.) ligger långt från både Helsingborg och Ängelholm. Mitt ute på landet. Kullen är en jordkulle, någonting som bildades under sista istiden. Hur vet man inte.

Det var grått, blåsigt och råkallt denna förmiddag, så att bilden som skulle kunna visa utsikten från toppen, den blev inte speciellt bra.  Synd att det inte var samma fina väder som igår.

Gömmorna var extremt genomtänkta och välarbetade. Dock inga svåra saker, varken att hitta eller att öppna. Gökboet var en av favoriterna...

 ... liksom Urtidsdjur.

Det var gott att komma in i bilen igen. Körde på alldeles platta vägar en bit, för att komma ut på motorvägen alldeles söder om Ängelholm.

Fem mil kvar till Halmstad var det.
Klart jag ville åka fram till den gamla stugan. Låste upp, men öppnade inte helt... dörren var, som den brukar på våren, lite svälld. Bäst att låta det vara tills  vi ska öppna på riktigt. Kanske redan på lördag....

Det skummade ordentligt på havet, men det kändes ändå gott att i rask takt, ta en strandpromenad och känna av vinden, doften och bruset.

Vinterstormarna ( eller var det kanske bara Egon) har gått riktigt illa åt stranden.
Dynerna har spolats bort till stor del, och de bräckliga "landgångarna" hade blivit förstörda.

Till och med de som ligger nästan helt dikt mot marken.
Så det fanns knappast några platser alls att ta sig upp till vägar och stugområden på, om man inte ville ha massor av sand i dojjan.

Gick till "stora uppgången". Där har det tidigare varit stora gungor. De var borta, ersatta med en enda liten.
Även Karins företags mest kända grej, var nyuppsatt. Den gamla kanske ligger och guppar någonstans ute på Kattegatt.

Passerade stängda stugområden på väg tillbaka till stuga och bil. Tänk vilka miljardvärden som ligger där, inte långt från de nästan nedbrutna dynerna. Stugor som bara utnyttjas några veckor/månader per år.

När jag kom upp på den mest havsnära vägen/gatan igen, så kunde jag konstatera att Japans golfbana + kiosk var öppna. Även Strandgårdskiosken var öppen.
Så hopp om en ny sommar, det finns det gott om. Härligt!

Bytte till lite mer stadspassande kläder på vår altan, åkte in till Halmstad, åt gott indiskt, handlade lite byxor och tunikor ( har inte använt byxor till skolan på hela detta läsåret... tänkte göra det ibland, nu när jag har nya tantpassande sådana) på Cassels och unnade mig kaffe och Schwarzwaldbakelse på Café Regnbågen.

Hemma igen, lite trött efter mycket utevistelse, nästan 60 körda mil ....
Påsken blev bra, träffade alla de få människor som betyder mycket för mig....

Geocachingen känns som om den står mig upp i halsen just nu.... ska ta paus i två dagar, och sedan är jag
fit for fight igen, det lovar jag Inga.... fast å andra sidan... jag behöver inte bidra så mycket i letandet, det är ju ändå du som brukar vara snabbast att hitta. Mest roligt är det att träffas... och geocaching är en utmärkt umgängesform.
I morrn är det annat som är inbokat... och på torsdag, så vore det faktiskt rätt gott med en dag att bara vara... och planera lite inför nästa skolvecka., Den kommer fortare än man tror.

Flyga och fara....

.....hör ju till i påsk.
Kärringar på kvast, mest då.
Även om jag är kärring och äger en kvast, så orkar den inte lyfta mig... så jag har inte ens försökt.
Men fara kan man göra, och det har vi gjort i dagarna två... och mer ska det förhoppningsvis bli.
Två färder tänkte jag bjuda på:

Påskaftonens färd gick till Småland.
Hade egentligen tänkt oss Halland och öppna den gamla stugan, men då yr.no hotade med nattfrost även vid Kattegatt, så vågade vi inte riskera vattenfrysning i den gamla oisolerade stugan.
Kommer förhoppningsvis bättre väder, så småningom.

Det fick bli en geocachingrunda i stället. Bestämde träff med dotter och svärson vid macken i Forsheda, och tog sedan tillsammans en promenad på madmarker, sannolikt gammal sjöbotten.
Storån följde oss till stor del på vägen.
Och över alltihop lyste en härlig sol.

Det var en lättgången runda, Ängarundan, många cachegömmor var enkla... och några var lite knepiga.
Smart att blanda in såväl multicacher som mystar i den 13 cacher långa rundan.... 4-5 km.
En av cacherna, fann vi inte... en lätt en, tror att den var borta.

  - Vad har du i burken, Johanna?  Jaha, bara det vanliga... papper och penna. Borde det inte vara lite påskgodis, så här på påskafton???

Väldigt fint var det att gå längs ån... kan ses som påskaftongodis för kropp och själ.

Flera gamla lador passerades. En del med nya maskiner i... och vi undrade hur man vågade ha dessa dyra grejer i olåsta halvruckel. Smålänningar är en hederligt folk, det är tydligt.

Minnesmärken från gångna tiders jordbruk fanns det också.

Antar att det finns en del djur innanför stängslen sommartid. Och en hel del promenerande tvåbenta+fyrbenta längs den fina grusvägen.



Ska vi gå över Storån här?  Nä, det var ingen bro för oss... det var en bro för Krösatåget.
En burk fanns gömd därunder.

Multicacher kan vara lite luriga. Speciellt om de är otydliga i sin utformning.
Här gällde det att räkna betongringar och snedställda järnstag i broräcket. Gällde det alla, även i fundamentet, eller bara i räcket?

Blev lite konfunderad. Ändrade på koordinaterna då jag tänkt ett varv till.
Väl framme vid målet, så stämde hinten bra... men jag fick ändå ringa en vän.... Inga/forjoi... för att få bekräftat att vi kommit rätt. Det hade vi. Så småningom fann vi det vi sökte.

Bra att det finns bänkar utställda till fikasugna.
Citronmuffinsen var från Stens var påskgula och smakade väldigt gott.

Det fanns en finalgömma också. Ytterligare en multicache. Vilket jag inte fattat förrän vi kommit till den plats, där vi möjligen skulle kunna hitta en sista cache. Helt säkert var det inte, en burk fattades och en ledtråd där i. Men vi testade oss fram, Johanna fann en liten, liten cache... jag ville inte ens öppna den, för de loggremsorna är så svåra att  klämma tillbaka igen... men Martins välmotoriska kirurgfingrar klarade förstås det. Snopna blev vi, då vi skulle ta oss till ett ställe över 500 meter bort för att komma i mål.

Tog bilen, men det funkade inte. Vi skulle till andra sidan ån.
Parkerade bilen på 350 meters avstånd, med järnväg och skogsparti emellan. Var tveksam till att vi skulle slutföra detta, men ungdomarna manade på oss. Inte ge upp! -Tänk om jag skrivit in fel koordinater, sa jag.
Heltokigt att lägga en gömma så långt bort. - Tro på dej själv, blev svaret.

Och se där, där var gömman, hittad av Johanna. Visar upp beviset på slutfyndet, trots att bilden är så där bra, men en blink/blundande cacheupphittare.

I Hjälshammar hade Johanna gjort riktigt vårfint.
Beskådade också det nästan iordningställda stallet.

Påskmat och lite spel blev det,  innan jag och C-E tackade för en trevlig eftermiddag/kväll och körde hem i den fullmånsupplysta kvällen, med Venus som ledstjärna nästan ända hem.

I min hemby , I Finnekumla, Rångedala, har jag sedan ett år en geocachingrunda. Jag hade fått besked om att ett par av burkarnas innehåll var alldeles genomblött och att någon upphängningsanordning behövde ses över.så det fick bli en färd till barndomens stenar, denna påskdag.
Tyckte att vi kunde kosta på oss att leta upp två gömmor på vägen.

Den ena fanns här i Ulricehamns stadspark.  C-E bodde i stan under sin gymnasieår, i ett annat sekel, men hade inte en aning om att stan hade en egen stadspark, Så det blev ett allmänbildande besök för hans del.

Nära den nya sjöstaden fanns den andra cachen som vi lätt hittade.
Vid Åsundens strand, bevittnade vi detta triangeldrama.
Undrar vem den skenbart blyga tjejen väljer?

Trodde inte att bror och svägerska var hemma, eftersom de skickat Glad Påskhälsning på väg till yngsta sonen i Norge, i torsdags.
Men de hade kommit hem igår och blev lite förvånade att få oväntat besök, där borta i det fina huset vid vägen slut.

De ville inte gå med på cacheservicerunda, inte ens för att njuta av blåsipporna i hagarna.

Ganska så blått var det, men tror att det kommer att kulminera i blåhet nästa helg.
Kollade inte ens blåsippsgömman här under... den hade ju ingen klagat på... utan tvärtom, gillat.

Föredömligt att ta hand om taggtråden på detta sätt.
Tror det är ett pensionärspar som flyttat ut från stora huvudstaden, till ett litet torp i Finnekumla, som ser till att hålla fint i hagarna. En sådan bra sysselsättning!'

Gick över välgödslade åkrar, ner till bron över Viskan.
Remsan i den smått rostade lilla burken skulle vara blöt... men det var den inte längre... den hade väl torkat. Lade i en extra remsa iallafall.

Fika gjorde vi vid min barndoms badplats vid  Viskan.
Vattnet strömmade på ordentligt i en välfylld flodfåra.
Här bytte vi upphängningstråd på pet-röret.

Viskan kommer från den nedre Marsjön, alldeles här vid badplatsen.
Där brukar det alltid finnas svanar, och gjorde så även denna påskdag.
Från fågeltornet såg vi nyss mannen i rött, speja ut över det fågelrika vattnet.

Alla är inte geocachare som är ute och går. Vilket jag ju tror. Nä, här dök markägare Anders med fru Inger upp. Har inte träffat Anders på massor av år, och aldrig den fru som han levt med under, sannolikt, närmare tjugo år.
Trevligt att träffas, trevligt att de tyckte att det var trevligt med geocachare som besökte deras ägor. "Alla är så trevliga, som vi träffar. Och någon nedskräpning/åverkan har vi aldrig sett". Roligt att höra, tycker jag!

Bytte två riktigt blöta, oskrivbara remsor. En vid min barndoms mjölkbord och skolskjutsplats, en här uppe på ett av hemtraktens njutbara ställen, utsikten över by, sjö och angränsande byar.

Lite landning har det blivit här hemma i eftermiddag. Ska se Elfsborg möta Djurgården på CMore-kanalen på Tv om en stund.
Innan dess ska jag lägga in lite geocacher i gps... för i morrn tar jag bilen och åker till Malmö och hälsar på Karin. Några burkar får det bli också... ska försöka mig på en runda utanför Helsingborg på hemvägen på tisdag. Och kanske någon i Malmö i morrn.

Långledigt

Påsken är ju ganska så schysst, eftersom den ger många människor lite extra ledigt. Fyra dagar, så mycket är det ingen annan helg som ledighetslevererar. Att vi skolfolk, som går på ferieavtal, sedan har ytterligare fyra dagar, det tycker jag är väldigt OK, så här års.
Veckorna flyger fram, och jag är så dålig på att blogga.
Kanske borde göra som en del andra, gå med i 100-dagarsbloggandet. Då kanske man skulle skriva om "riktiga" och viktiga saker, inte bara referera det personliga vardagsdravlet.
Och dessutom lära sig skriva lite kort och koncist!

Avbokade spinmixen idag.
Har redan tränat tre gånger denna vecka. Kettleworx, spinnmix, funktionell träning.
Fast den största anledningen till att jag bokade av mig, det var att jag kollade vilka som var påbokade, och såg att det inte var en enda tant, mer än jag.
Identifikation, det är viktigt, det  förstod jag plötsligt.
Normalt brukar vi vara 2- 5 tanter på de 15 platserna. Det känns bra.
Insåg också att det finns skäl till att jag ibland känner mig lite ensam i världen... jag har inte längre så många att identifiera mig med.... och färre lär det väl bli om man själv får vara med ett tag till....

Efter avslutad skoldag och färdigrättat historietest, så åkte jag hem, svidade om och gav mig ut på promenad. Det var länge sedan jag gick Stockremmarundan, det förstod jag, när jag fotledes passerade de avverkade områdena längs vägen.
Det gick lätt att gå, trots att jag mått lite dåligt hela dan. Både huvudvärken och det onda i bröstet försvann, när jag stav-gick framåt i relativt högt tempo. Vad är det för fel på mig? Jag mår nästan bara bra under och efter ett "träningspass" av något slag.
Eller av att dricka lite vin... men det gör jag inte till vardags.
Tror att jag har alldeles för mycket spänningar uppbyggda inombords... varför vet jag inte... eller iaf bara delvis.....

Veckan före lov, brukar jag göra till en vecka, då man avslutar alla påbörjade teman/områden.
Idag var det Gustav Vasa- prov, igår var det provräkning för mina femmor.
Fyrorna gjorde samtidigt TIMMS-testet.
Före lov brukar jag nästan alltid ha någon form av frågesport. Jag gillar det, eleverna gillar det.
Förr i tiden var det frågor som jag ställde. Numera benämns frågesport QUIZ,  och eleverna sitter med datorer, surfplattor, mobiler och svarar på mina frågor, som genom cyberspacen kommer upp på projektorduken. ( Jag är så omodern, så jag har ingen smartboard... vill inte ens ha... medan projektorn är helt oumbärlig.)
Kahoot heter programmet som jag gör quizet i. Det handlar om "Grej of the day"... även elevgrejerna... samt det vi jobbat med under våren. Och något om min käpphäst... det som är förutsättningen för liv.... fotosyntesen.

 Det blir aldrig riktigt rättvist det där med att svara på quizet, det går långsammare att svara med dator än med surfplatta/mobil. Det går snabbare att svara när man är ensam, än då man är flera i ett lag. Att vara ensam det är ett eget val... jag förordar pararbete. Men eleverna tycker att de är roligt... och allra mest - förstås- de som lyckas bäst.
Någon elev kom idag och frågade  när vi ska ha nästa quiz....
Tänkte att vi kunde ha ett lite kortare för Kristi Himmelsfärdsdag/lov och en hundrafrågors ( viket kommer att ta tre-fyra timmar att göra ... men det är kul att göra också) sista skoldagen.

TIMMS-testet, det som genomförs i bland fjärdeklassare ( 11-åringar)  i 60 länder jorden runt, det var inte jätteenkelt. Speciellt knäppt var tidstanken, 2 x 36 minuter. Om man tog längre tid på sig, så blev det speciell anpassning. Det blev det för flera av eleverna. Alla är ju inte lika snabba... och det utan att de är mindre "smarta" än de som är jobbar fort. Tvärtom, tycker jag ibland. det gäller ju att läsa igenom uppgiften och att ge sig tid att tänka.
Tittar förstås igenom de tio närvarande elevernas svarshäften innan jag lämnar in dem på posten, för att skickas till Stockholm. Där ska de sedan packas om och skickas till Tyskland för rättning. Resultatet av testet kommer i december 2016. Jag kan tänka mig att Sverige kommer i kris då igen, för mycket av det som är med på provet, det har vi inte jobbat med, med fyror.
Faktum är att mina fyror har "kommit längre" än vad man normalt gör, tack vare att de jobbar med femmorna i no.
Nä, det där med internationella tester, det ger jag inte mycket för. Speciellt som jag fått kunskap om vilket enormt arbete som ligger bakom och vilka sanslöst stora resurser som ställts till förfogande.
Tänk om vi kunnat få lite av dessa resurserna i skolan i stället!

Rättade det korta provet i historia .. som tog lång tid för flera att skriva....innan jag tog påsklov.
Tycker att det är jättesvårt att avgöra nivån på olika betygssteg. Jag använder alla fem ( sex) A-F, vid bedömningen och förklarar skriftligt varför jag ger det omdömet som jag gör. Men vad är A och vad är B?
Hörde av en kollega att hennes dotter fått C+, B+, A-... Ska vi börja med + och - igen? Anledningen till sex betygssteg var ju att vi skulle komma bort från + och -.  Fast i dagens prov hade jag gärna velat använda dem... både som A+, A- och E-.
Bedömning är skitsvårt, tycker jag. Kanske för att det är nytt för tanten, sedan några år tillbaka. Innan kunde vi undervisa, och vara nöjda med det!
Tror också att det är enklare att vara ämneslärare än att vara mellanstadielärare och ha de flesta ämnen, då det gäller att bedöma. Nu är jag så nöjd med att vara multiämneslärare, det är det som är roligt med jobbet, tycker jag. Får nog möjlighet att ha många ämnen, om jag så vill, om jag får vara med de 4-5 år ytterligare,  som jag hoppas kunna jobba.

Vet ni, jag har en önskan... men jag vet inte om den går att uppfylla... Nu har vi det där omet igen... det där med hälsa och att vara vid liv.... men om livet vill mig väl, så skulle jag vilja gå ut med de två klasser jag har idag i Grimsås, och sedan avsluta min karriär genom att jobba som resurslärare - i de ämnen som behövs, utom idrott - på nybyggda Dalstorpskolan. Få avsluta på den skola som fick den bästa tiden i mitt lärarliv.... och som från hösten 2016 delvis är nybyggd och delvis renoverad.

 I Karlas hage finns det en hel del blåsippor. De blommar dessutom tidigt, eftersom hennes aspslybevuxna hage ligger i söderläge.
Idag hittade jag två alldeles egna blåsippsställen. Ett i vår backe mot Moghult, vid vägkanten.

Det andra bakom huset, vid foten av en halvgammal björk.
Båda plantorna är uppgrävda i Rängedala och hitflyttade. Denna, vid björken, växer på samma plats som den planterades på. Den vid vägkanten, den är fröspridd av myror, minst tio meter från den döda moderplantan.
Nä, jag vet... man får inte gräva blåsippor. Ibland får förnuftet råda. Båda plantorna är uppgrävda bland min barndoms stenar, på den egenägda marken... numera min brors.
Där fanns det/finns det massor av blåsippor. Ingen mer än vår familj har njutit av dessa lite gömda ställen.
Klart man kan flytta blommorna därifrån och  njuta av dem på nära håll. Förnuftet måste ibland stå över lagar och regler... annars blir det för tok för fyrkantigt i vår värld. Tycker jag... och vet att inte alla håller med.

Påsklovet ligger framför. Hoppas på en flera geocachingrundor... och att på så sätt träffa dem som tycker att promenad med burklet är ett bra sätt att umgås.
Ev ska vi öppna Halmstadstugan... men det är på gränsen... onödigt så länge det föreligger frostrisk. Finns ju fler helger i april... och vi kommer inte att stanna över natt därnere förrän i mitten av maj,  det vet jag av erfarenhet...
Tänkte åka till Malmö och våldgästa Karin, från annandag till tisdag... för att jag vill och för att jag kan, nu när i på gamla dagar, har varsin bil, jag och C-E.
Behöver dessutom åka till Rångedala och byta lite blöta remsor i cacherna...  Kiropraktorn ska besökas på onsdag... liksom banken....  Tio dagar kommer sannolikt att gå snabbt.  Hoppas kunna njuta ordentligt av dem....

GLAD PÅSK, alla!